DCCXXV Street Smart, Galleri 5



Utöver den kommande Banksy-utställningen i Konserthuset, som jag skrev om häromdagen, pågår just nu en annan street art-utställning, ”Street Smart”, i Kulturhusets Galleri 5. Det var vernissage i förrgår med stor uppslutning, så pass att det var svårt att ta del av verken för alla minglare.

Invigningspratade gjorde Kulturhuschefen Eric Sjöström, utställningens curator Mia Zeeck och Maria Lantz, tillträdande rektor på Konstfack, och jag är säker på att de hade kunnat säga en massa intressanta saker om de velat. Kanske vågar de inte (eller tycker inte att det är passande att) uttala åsikter, kanske vet de inte själva var de står, men allt jag hör är: ”Ja, det är kontroversiellt att ställa ut gatukonst på Kulturhuset samtidigt som Stockholms stad har nolltolerans mot graffiti. Vi gör det ändå, men ni ska veta, allihopa, att vi inte tar ställning.” Eller som curatorn sa, när hon nämnde att hon under arbetets gång blivit konfronterad med det dilemmat, nämligen att hon ”är så trött på den frågan”. Det får mig bara att undra ännu mer varför ingen svarar på den.

I går, då utställningen officiellt öppnade, kunde man höra om den i Kulturnytt, där arrangörerna sammanfattningsvis säger: ”Vi vill väcka debatt, men inte debattera.” Läs och lyssna här.

Så varför valde jag själv att gå dit? Nolltoleransen står jag bakom, och även om jag inte är särskilt tilltalad av gatukonstestetiken alla gånger önskar jag att det fanns ett sätt att låta de begåvade gatukonstnärerna faktiskt verka som konstnärer, att det gick att komma över tröskeln att konstens statement på trotsåldersmanér måste hänga ihop med att den målas på någon annans egendom mitt i natten. Men det är ett urbant fenomen som finns där oavsett vad man tycker om det, och som storstadsromantiker kan man inte låta bli att bli nyfiken.

Sådär. Nu har jag väl på sätt och vis uppfyllt Kulturhusets syfte och dragit mitt lilla debattstrå till stacken.

CCLXV Street art med pensionärer

imageVarje kväll den här veckan, fram till söndag, går ”Exit through the gift shop” på Zita. Ett hett tips. Jag gillade den verkligen.

Jag hann hem en sväng innan jag skulle iväg till bion häromdagen och hade alltså chansen att byta om. Film om street art-legenden Banksy, vem kommer på den? Blir det jag och ett gäng tonåringar? Bäst att åtminstone byta bort arbetsdagens bibliotekarielook.

Filmen visades i Zitas största salong för nio utspridda personer i mer eller mindre mogen ålder, varav två var riktigt gamla damer, den ena med käpp.

Att det kom så få måste ha haft mycket mer att göra med årstiden än med själva filmen, som fått en del uppmärksamhet och blivit prisbelönt. Man kan säga att den börjar med att visa killarna (och en tjej, lite hastigt) med de stora street art-namnen och hur de går tillväga när de målar eller applicerar sina konstverk på de mest omöjliga ställen i stan. Den som fått tillåtelse att filma den här ljusskygga verksamheten är fransmannen Thierry Guetta. Så småningom går hans dröm i uppfyllelse – han får träffa den största konstnären av dem alla i genren, engelsmannen Banksy, som fortfarande för resten av världen har hemlig identitet. Av olika skäl, synd att avslöja vilka för den som får lust att se filmen, tar Banksy över Thierry Guettas filmprojekt, så filmen blir i slutänden utgiven som regisserad av Banksy och den berättar både street art-konstnärernas historia och, framför allt, Thierry Guettas.

Huruvida händelseförloppet i filmen stämmer överens med verkligheten är oklart. Vissa tror att det är en enda stor effektfull bluff, medan ett par personer som arbetat med filmens tillkomst betygar att de gjort en verklig dokumentär. Hur som helst så är det en sanslös historia, tragikomisk visserligen, och om en olaglig konstform, men med mycket humor. Publiken skrattade ofta högt, särskilt mot slutet, när mer och mer föll på plats.

Efteråt, när vi var på väg ut ur salongen, höll jag upp dörren för de två skröpliga damerna. Den ena var svensk och den andra brittisk. När de långsamt vaggade iväg mot utgången sa den brittiska till den svenska: ”Wasn’t it fascinating?”