MDCLXII Festivalvandring: Från cell till galgbacke

IMG_7039

Om vandringen: Ledd av en stadsmuseikollega, Lin. Start vid Södermalmstorg, slut vid Mäster Mikaels gata. Om brott och straff i Stockholms tidiga historia. En kort och koncis tur.

Det här har jag lärt mig: Räknar man om den medeltida avrättningsfrekvensen i Stockholm till dagens folkmängd skulle man avrätta fyra personer om dagen.

Kommentarer och reflektioner: Den här vandringen, som flera andra, gick jag i sällskap med Lena, och jag tror att vi kom fram till att Lin var den bästa av de guider vi gick med. Flera olika typer av guider hade engagerats till de olika Kulturfestivalvandringarna, nämligen visningsvana och pålästa medarbetare från Stadsmuseet eller motsvarande institution, inhyrda guider som tar sig an ett ämne utan att kunna det sedan innan och slutligen personer som kan sitt ämne, men som i allmänhet inte guidar. Den här gången fick vi alltså gå med den förstnämnda sorten, och uppenbarligen hade hon räknat med att få frågor och att kunna besvara dem, för trots att hon tog sig an en mängd frågor hölls vandringen under den utmätta tiden.

Det verkar som att jag kan läsa och höra hur mycket som helst om gångna tiders brott och hemskheter i Stockholm utan att någonsin känna att jag behärskar området, med tanke på hur mycket nytt och för mig okänt som kommer fram hela tiden. Ibland undrar jag om det helt enkelt är ett väldigt stort pussel med väldigt många pusselbitar, eller om det faktiskt finns lite olika uppgifter om hur det egentligen var och att det är de olika gissningarna och slutsatserna jag får ta del av vid olika tillfällen. Helt enkelt kan det ju inte vara att veta varför och hur folk hade ihjäl varandra för några hundra år sedan.

MDCLXI Barcekholm

IMG_6964.JPG

Fortsätter rapporteringen från Kulturfestivalen med en recension av ljusföreställningen på UD:s fasad med rubriken ”Barcekholm”. I korthet: En rad proffsiga spanska och svenska illustratörer hade engagerats och åstadkommit riktigt snygga animationer som projicerades på fasaden, med hänsyn till och utnyttjande av fönster, pelare och andra detaljer. Verkligen välgjort. Manuset och dess uppläsning, däremot, lät som en dialog avsedd för språkträning för mellanstadiet. Skämskuddenivå, alltså. Omöjligt att sätta ett sammanlagt betyg på dessa två diametralt olika upplevelser.

MDCLIV Festivalvandring: I fröken Frimans fotspår

IMG_6660.JPG

Om vandringen: Ledd av Eva Kaijser och Monika Björk som skrivit boken Svenska hem – en passionerad affär eller, som den heter som nyutgiven, Svenska hem – den sanna historien om fröken Frimans krig. Start och slut vid Stureplan.

Det här har jag lärt mig: Att Svenska hems första mataffär låg i lokalen som nu hyser klädbutiken Rodebjer på Jakobsbergsgatan 6 och att det vackra innertaket är detsamma som på mataffärens tid.

Kommentarer och reflektioner: Monika Björk är min kollega Nikes mamma, som jag har träffat lite då och då på Sturebibblan. Och med på vandringen var min egen mamma. Och när gruppen stod och lyssnade vid stoppet i Birger Jarlspassagen kom Nikes och min kollega Salomon förbiångande, säkert efter att ha stängt Sturebibblan för dagen. Stockholm är så litet, så litet.

Själva vandringen var en kort runda i City, från Stureplan bort till Berns och tillbaka, med stopp på platser som anknöt till Svenska hem, den kvinnliga kooperationen och rättviserörelsen som startade 1905 och som nog aldrig varit så uppmärksammad efter sitt snöpliga slut 1916 som när TV-serien Fröken Frimans krig sändes i SVT i julas. Verklighetens fröken Friman var Anna Whitlock och många av händelserna i TV-serien, påpekade våra guider, är direkt hämtade ur verkligheten, i synnerhet det motstånd kvinnorna mötte i form av bojkott och andra hinder som skeptiska män (och kanske också kvinnor) svarade deras företagsamhet med.

Efteråt kom Monika fram och ville ha ett omdöme om hennes och Evas första försök att agera guider. Det hade varit en jätteintressant tur och jag hade inget att anmärka på tillvägagångssättet, annat än problemet med ljudet. Några mikrofoner hade inte funnits tillgängliga för dem, och det var synd, för när trafiken brusar och människor myllrar och gatusaxofonisten på Biblioteksgatan river av låt efter låt är det ibland helt omöjligt för en grupp på 30 personer att höra vad guiderna säger, ett återkommande och väldigt frustrerande problem på vandringar i stan.

Den som gillade Fröken Frimans krig kan för övrigt glädja sig åt en kommande fortsättning. Jag har själv bevittnat research som gjorts i Faktarummet på Stadsmuseet.

MDCLIII Festivalvandring: Korvar, skurkar och fina damer

IMG_6659.JPG

Om vandringen: I Polismuseets regi. Start vid Hedvig Eleonora kyrka, slut på Östermalmsgatan i närheten av Karlaplan. Polishistoria och utvalda kriminalfall. Autentiskt bevismaterial att titta på.

Det här har jag lärt mig: Att en ”stekare” runt sekelskiftet var en ”grilljanne”.

Kommentarer och reflektioner: Förra året gick jag samma tur, också i Polismuseets regi men med annan guide och delvis andra historier. Vandringen är förstås upplysande, om hur polisarbetet i Stockholm utvecklats, men fokus ligger på det intressanta och ganska kittlande i att höra om sekelgamla spektakulära brott som ägde rum på just den adress där vi står.

Nu tycker jag ju mycket om just att känna historiens vingslag på en specifik plats och uppskattar också en god berättare, men om jag ska tillåta mig att vara lite kritisk tror jag faktiskt att man gör historien en otjänst när man paketerar och serverar ett gammalt mordfall som en rafflande deckargåta, där de inblandade porträtteras som ofta ganska lustiga karaktärer från förr. Ett tragiskt mord bör med andra ord inte bli pittoreskt med tiden, och det behöver inte heller beskrivas så för att vara intressant för vår tid. Istället för att kalla inbrottstjuven som påkommen fyrade av sitt vapen och blev mördare för ”slarvern som glömde kvar sina galoscher” kan man beskriva honom som en trettioårig småförbrytare som led av psykisk sjukdom och så småningom åkte dit just för inbrottet som slutade med att en man dödades i sitt eget hem. Mordet ägde rum på 1910-talet och förövaren blev gammal och levde ända inpå 1970-talet. Han hade barn och har säkert släktingar i livet i dag.

MDCLI Stadsdjur

IMG_6658.JPG
På Kulturfestivalen missar man alltid väldigt mycket mer än man tar del av, även om man lyckas ta del av väldigt mycket. Sedan är man förstås inte heller intresserad av allt.

I dag – och i går – missade jag det omtalade mänskliga tornet, en katalansk specialitet som Barcelona-Mireia gjort mycket reklam för och som jag väldigt gärna hade velat se, men fyra andra aktiviteter fick jag in.

Men mer om dem senare, nu måste jag sova. Nöjer mig att visa de starkt upplysta spindlarna som man ser när man går på gångvägen mot Kungsholmen under bron vid Tegelbacken, där jag och mamma passerade sent i kväll efter att ha roat oss på festivalen.

MDCL Första festivaldagen

IMG_6512.JPG

Kulturfestivalen har börjat och under dess första dag har jag bemannat festivalbiblioteket, som i år utgörs av ett tält med omgivande gräsplätt på Brunkebergstorg dit det har forslats böcker om Barcelona – årets festivals tema – och diverse möbler så att man kan sitta och softa eller prata med oss bibliotekarier.

IMG_6504

IMG_6511.JPG

Ovan ses hemskt smarrig jamaicansk kyckling från en av många foodtrucks vid och runt Brunkebergstorg.

Att jobba i festivalbiblioteket är definitivt en annorlunda och kul arbetsdag, man pratar med festivalbesökare och festivalmedarbetare, pysslar med tältets inredning, engagerar folk i vår frågesport och ens arbetsrum är ett helt festivaltorg – men vad trött man blir! Trots att årets placering är betydligt lugnare än tidigare års friluftsbibliotek utanför Kulturhusets entré.

Nu har jag bemannat klart, men besök gärna mina kolleger på Brunkebergstorg fram till lördag!

MCCXLVI Stockholm i serier

20130819-000202.jpg
Min sista vandring under årets Kulturfestival blev ”Stockholm i serier” med Seriefrämjandets Ola Hammarlund. Gruppen var en kul mix av seriefantaster (ja, man såg det på dem) och ordinarie stadsvandringstanter och så jag, som är både och. Vi gick runt i city och blev visade många exempel på tecknade serierutor föreställande Sergels torg, NK, Kungsträdgården, slottet och andra typiska miljöer. Ett och annat verk var okänt för mig och jag fick goda uppslag till kompletteringsbeställningar inför öppnandet av Slussens bibliotek.

MCCXLIII Rent vatten mitt i stan

20130818-005209.jpg
Hittills har det regnat på samtliga stadsvandringar jag gått under Kulturfestivalen, och ganska opraktiskt är det ju, men samtidigt lite härligt opretentiöst att gå omkring i regnponcho tillsammans med alla andra i regnponcho som inte bryr sig om att man ser lite smålöjlig ut.

Under promenaden ”Från Mälaren till Saltsjön” gillade jag mest att få veta mer om alla djur man kan se i Stockholm. Det började med att vi fick höra om det sensationella i att en bäver dök upp i vattnet under Riksdagshuset 2004, vilket kanske inte skulle väcka lika stor uppmärksamhet i dag, eftersom bäverstammen tydligen brett ut sig ordentligt i stockholmstrakten på senare år. Helt omöjligt är det inte heller att se rovfåglar som pilgrimsfalk och berguv mitt i stan, harar förstås och nattetid även rävar. Öring och lax kan fiskas helt gratis och utan tillstånd i stadens vatten och går utmärkt att äta.

Att vattnet i Stockholm är förhållandevis rent och djurvänligt är ju något att glädjas över, men guiden passade – med rätta – på att föreläsa lite om miljömedvetenhet, om rengöringsmedel, biltvätt, vad man får och inte får slänga i toaletten, motorer och bränsle till båtar och gräsklippare … Han berättade också vad som händer med plast ute i naturen. Det bryts inte ner, men det finfördelas i småbitar. När plastbitarna blivit mikroskopiska och hamnat i vatten kan de förväxlas med växtplankton och ätas av planktonätare, och vilka konsekvenser det får med en sådan rubbning allra längst ner i näringskedjan vet vi inget om. En obehaglig tanke. Släng aldrig skräp i naturen, hörni!

MCCXLII Avsked på ett tag

20130816-093746.jpg
Det blev en skön balkongkväll i går. Kollegan Helena har jobbat hela Kulturfestivalveckan på barnområdet och var tvärtrött på tillverkning av ärtmaracas, och jag var också ganska slut efter mer än sju timmar sång och dans och skrän och skrål från uppträdanden och publik i Festivalbibliotekets omedelbara närhet. Varma mackor, varsin ginger ale, jasminte och Ben & Jerry’s. Vi var också överens om att mörka kvällar är bättre än ljusa samt om Hermans historias förträfflighet.

I dag lämnade jag Festivalbiblioteket en stund och gick upp till barnområdet och såg det superpopulära maracaspysslet med egna ögon. Barn och föräldrar satte ihop och pyntade sina maracas på löpande band och Helena höll ett vakande öga över produktionen. Det hade varit väldigt trevligt att efter titten kunna säga ”hej då, vi ses nästa vecka”, men nästa vecka åker Helena till Frankrike där hon ska läsa franska i fyra månader. Mycket tråkigt för oss i Östermalmsenheten, men roligt för Helena. Lite avis är jag också.