Nu har den börjat, kursen ”Stockholm i litteraturen”. Den första föreläsningen hölls online i går. Så roligt! Höjdpunkten kan ha varit när den kursansvarigas valp började skälla – i bild – och hon lämnade datorn för att ge den ett ben.
Vi fick en presentation av ämnet och vad vi förväntas lära oss av kurslitteraturen, och själva föreläsningen om den epok vi börjar med, Bellmans tid, får vi ta del av i form av en kommenterad PowerPoint. Vi studenter kunde ställa frågor och komma med glada tillrop (jo, faktiskt!) via chatt.
Så vi tillämpar ”social distansering” (ett begrepp få av oss använde fram till för ett par veckor sedan), men som åhörare på första föreläsningen i en kvällskurs på 7,5 poäng hade vi knappast känt sig så fria att fråga och kommentera om vi hade suttit i en föreläsningssal ute på Frescati, och vi hade definitivt inte fått träffa valpen hemma hos kursansvarig lärare.
Än så länge räknas biblioteken som tillräckligt samhällsviktiga för att hålla öppet (i mån av frisk personal). Därmed är jag mestadels på plats, men i dag jobbar jag med Stockholmskällan hemifrån. Just nu gör jag det enklare för den som söker historiska kläder och skor i databasen (jag tycker till exempel inte som den arkivarie som en gång slog fast ämnesorden för Stadsmuseets fotosamling, att ”fotbeklädnader” är den bästa termen i sammanhanget).
I övrigt får man göra sin arbetsdag framför skärmen så glamorös man kan.
Jag vet att jag älskar PressReader mer än normalt. Min lycka var enorm när nyheten nådde mig att PressReader-appen – som en coronaanpassning, antar jag – är aktiv för nedladdning av tidningar och tidskrifter i hela 60 dygn, istället för tre, efter att man varit uppkopplad mot Stockholms stadsbiblioteks wifi.
Använder man PressReader via biblioteket.se kan man göra det när som helst och med vilket slags uppkoppling som helst, så egentligen har det inte så stor betydelse. Men det är smidigare att läsa i appen. Och jag älskar PressReader-appen! Och det galet stora utbudet av kvalitetspublikationer!
För en dryg månad sedan (pre-corona, ni vet, när man fortfarande kunde träffa folk) var jag i Tensta konsthall på ett program med rubriken ”Arabiska våren 2.0 och kulturens roll i Irak”. Det började med ett moderatorlett samtal med en programchef på Utrikespolitiska institutet och en sociolog vid Uppsala universitet, om det pågående ”folkliga demokratiutbrott” som uppstått efter att den arabiska våren till synes blåst över. Fokus låg på gatudemonstrationer i Irak, där företrädesvis unga akademiker protesterar mot arbetslöshet och brist på livsnödvändigheter som vård och rent vatten. Om jag förstod talarna rätt menade de att ”bröd går före val” – korruptionen bland makthavare och orättvisorna mellan länderna i regionen måste stävjas för att människor ska få mat på bordet och grundläggande samhällsservice, men kampen för demokrati ligger fortfarande en bit bort. Revolution är svårt att uppnå. Man kan aldrig ersätta alla i en statsapparat. Men proteströrelsen är enad och nationell och består av både kvinnor och män med olika religiös bakgrund.
Jag ska inte ge mig på att återge det som sades om de ekonomiska och politiska konflikterna mellan Irak och Iran, som lär vara centrala i sammanhanget. Det är det här som är så besvärande – en betydelsefull politisk rörelse pågår och när jag hör den diskuteras så här på en grundläggande nivå blir jag dels upplyst (”naturligtvis, alla i statsapparaten kan inte ersättas på en gång, jag fattar”) och dels bortkollrad (”relationen mellan Iran och Irak är komplex, jag begriper den inte och kan heller inte avgöra om information jag hör är partisk”). Utöver den ytliga nya kunskapen får man nöja sig med att förstå att man inte förstår. Därmed inte sagt att talarna gjorde ett dåligt jobb, tvärtom. Att göra en stor fråga enkel är svårt, ibland omöjligt.
Efter en andningspaus (bokstavligen, vi var många och satt tätt, som man kunde på den tiden) började kulturdelen av programmet. En ny utställning i konsthallen hade invigts samma dag, med titeln ”The Invisible Enemy Should Not Exist (Room G)”. Assurnasirpal II:s palats, som byggdes för omkring 2800 år sedan i nuvarande Irak, demolerades 2015 av IS, eller rättare sagt det som återstod av palatset efter att de västerländska arkeologer som grävde fram det på 1840-talet tagit med sig delar därifrån. I utställningen har den irakisk-amerikanska konstnären Michael Rakowitz byggt upp de delar av palatsets bankettsal – rum G – som arkeologerna lämnade kvar och materialet han använt är papier-maché bestående av arabiska tidningar och förpackningar till irakiska produkter. Effektfullt.
Tolken, poeten, konstnären.
En ny moderator pratade nu med konstnären, den irakiska poeten och journalisten Rasha Alqasim och hennes tolk från arabiska till engelska och samtalet flödade från estetik och språk till krig och världspolitik. Konstnären flyttade ner internationella konflikter till en mänsklig nivå när han berättade om den irakiska dadelsirap hans mamma tycker så mycket om. Den är omöjlig att få tag på i USA som en följd av FN:s sanktioner, men så kom han över en burk ändå. Hur då? Jo, sirapen kokas i Bagdad, hälls i burkar i Syrien, etiketteras i Libanon och säljs som libanesisk.
Poeten berättade också om personliga erfarenheter i skuggan av högre instansers beslut, men med grymmare konsekvenser. En stark detalj var kommentaren om hur hon skulle duka för familjen och tog fram sex skedar, men familjen bestod inte längre av sex personer. Så kan ett krig blixtbelysas av en poet.
När jag tog tunnelbanan hem var jag uppfylld av alla intryck och så glad att jag hade åkt ut till Tensta och fått lyssna på dessa briljanta människor, kloka, verbala och kvicka i tanken, och eftersom jag har lyckan att jobba på ett bibliotek med ett bra poesibestånd kunde jag inom kort få tag på ett exemplar av Jag matar kriget med dem jag älskar, dikter av Rasha Alqasim i svensk översättning.
Jag hade kunnat välja ut många träffande rader som beskriver maktlöshet, sorg och små glimtar av distans mitt i krigets mörker. Här är några utklippta stycken ur en längre dikt.
Min far tycker om stora trädgårdar Min mor önskar sig ett uppvärmt hem Vi drömmer var och en för sig och inte tillsammans Själv fantiserar jag bara om att fly och inte längre om ett eget bibliotek … Min far gifte sig i hemlighet med politiken Hans enda umgänge var TV:n Han låste ute allt täppte noggrant igen alla öppningar för att undvika stickspår och irrläror … Min mor tittade på TV-serier om dysfunktionella familjer Min syster var besatt av skräckfilm Min far följde krigets nyheter med en obegriplig nyfikenhet … Jag kan berätta för dig att fars TV glädjande nog träffades av en missriktad kula medan han putsade sitt gevär och beredde sig på de krig som ännu inte brutit ut
New York Times-podden ”The Daily” har länge varit en av mina favoritkanaler för det senaste inom amerikansk politik och de dagar det handlat om något annat har jag varit benägen att hoppa över lyssnandet, det är såpoperan starring Trump med supporting cast från båda partierna jag varit ute efter. Men under de senaste veckorna har både mitt poddflöde och mina lyssningsvanor ändrat karaktär. Även poddarna som annars uteslutande rapporterar om Vita husets förehavanden handlar mest om coronapandemin, och det har till slut fått mig att frossa extra mycket i litteraturpoddar istället. Man klarar inte hur mycket pandemirapportering som helst.
Men av någon anledning lade jag ändå in ett ”The Daily”-avsnitt i lyssningskön, ett som inte rörde amerikansk politik alls utan hade hade fullt coronafokus. Det var en intervju med en läkare i norra Italien och det starkaste jag hört i ämnet. Sjukhuspersonalen sliter som djur, har slut på skyddsutrustning och behöver göra omöjliga prioriteringar mellan människor. Läkaren säger att han inte längre kan föreställa sig tiden före 23 februari. Lyssna – om du orkar.
I kväll skulle kollegan J och jag ha haft den tredje och sista läsecirkelträffen om Den högsta kasten, men som all programverksamhet inom Stockholms stadsbibliotek just nu var den inställd. Det är en så otroligt märklig situation. Media rapporterar knappt om något annat än coronarelaterad utveckling i världen. Man oroar sig för de sjuka, sjukvården och sig själv som potentiell smittspridare. Min fritid, som normalt är fylld av sammankomster av sociala och kulturella slag, har helt vänts uppochner. Och jobbet har alltså också ändrat karaktär, med avblåsta program, glest mellan besökarna och kolleger som har tusen åsikter om hur vi bör se på handspritsanvändning och vår samhällsbärande roll. Stockholms stadsbiblioteks interna Facebook-grupp är hyfsat aktiv i normala fall och nu mer välanvänd än någonsin.
Något annat välanvänt i dessa tider är Stockholms stadsbiblioteks kundtjänstnummer. Jag och två kolleger satt och svarade ihärdigt i telefon från 9.00 till 13.00, sedan hann jag sitta vid mitt eget skrivbord en stund innan jag bemannade på barnavdelningen, och istället för att börja förbereda kvällens läsecirkel kunde jag därefter gå hem före mörkrets inbrott och jobba någon timme med Stockholmskällan. På väg över Barnhusbron såg jag som vanligt displayen på Trygg-Hansa-huset, som växlar mellan att visa tid och temperatur. Ibland visar den fel. I dag hade den hög feber.
Jag hade sett fram emot att åka till universitetet på tisdagskvällar och gå på föreläsningar under kursen ”Stockholm i litteraturen” från och med nästa vecka, men så blir det alltså inte. Det kommer många mail av den här typen just nu, sådana som berör mig specifikt, som det här, och mängder av uppdateringar från biografer, museer och andra kulturaktörer jag får nyhetsbrev från och som stänger eller förändrar sin verksamhet, för att inte samla människor i dessa tider då vi behöver hålla fysisk distans.
Jag kanske är sällsynt blödig, men det faktum att universitetsrektorn inleder mailet med ”Kära studenter och medarbetare” istället för att formellt och fyrkantigt gå rakt på smittskyddsinformationen väckte omedelbar vi-känsla istället för besvikelse. Läget är jobbigt, men vi gör vad vi kan.
Jag väljer nästan aldrig bort att gå på gudstjänst på söndagsförmiddagar och det här var definitivt första gången jag låter bli att gå till kyrkan på grund av smittrisk trots att jag inte är sjuk. Korskyrkan, liksom många andra församlingar, anpassade sig genom att livesända på Facebook. Oj oj oj, det var ingen teknisk succé, men till slut var det ordning på både ljud och bild. Predikan – ”De obetydligas Gud” – gick att höra och se utan problem, hållen av Daniel, som bland annat hämtade stoff från sin vardag inom Frälsningsarmén, där han jobbar med utsatta människor.
Efteråt hade JH och jag planerat in ett möte inför vår kommande USA-resa. Det blev inget möte och det blir sannolikt ingen USA-resa, åtminstone inte vid den tidpunkt vi tänkt oss, nu när gränserna är stängda. Vi tog ett strategisnack över telefon istället och hoppas att vi inte kommer att förlora alltför mycket pengar.
Jag kände efter och kände sedan efter lite till. Hade jag inte en annorlunda, ansträngd känsla i luftrören? I går, när jag jobbade till stängning, var det ödsligare än någonsin i salarna, många av våra besökare tar varningarna och rekommendationerna i coronatider på allvar, och det ska jag så klart också göra. Det var därför den där känslan, som jag inte skulle ha brytt mig om i vanliga fall, upptog mina tankar så till den milda grad.
Efter att ha tagit tempen flera gånger – under 37 grader – men ändå inte kunnat skaka av mig antydan till sjukdomssymtom ringde jag jobbets sjukanmälningsnummer, tjugo minuter för sent. Sedan sms:ade jag med min chef och det landade i en arbetsdag hemma. Det drabbar mina kolleger, som får ta extra pass i disken, men jag är glad att jag slipper bekymra mig för att möjligen utsätta våra besökare för smitta.
För två veckor sedan, när min bror och jag hade trotsat sandstormen på Teneriffa och stod på en pizzeria och väntade på att våra hämtpizzor skulle bli klara, frågade han hur lång tid jag trodde det skulle ta innan Sverige skulle ha ett coronaproblem på allvar. Det hade då börjat rapporteras från norra Italien, vilket kändes nära i förhållande till de drabbade områdena i Asien. Jag sa två veckor. Man inser att det kommer att eskalera vidare, men nu är vi här.
Theomis 