If it ain’t broke, don’t fix it – det är skillnad mellan förlegat och beprövat

Jag älskar min vändbara kappa, grå på ena sidan, beige med rosa ton på den andra. Jag är också väldigt förtjust i en tunn tygväska jag köpte i Tokyo, som är hopvikbar till en liten rektangulär kudde och som utvecklad kan bäras antingen som en vanlig tygkasse eller som ryggsäck. Sedan jag var liten har jag dragits till sådant som är multifunktionellt, smart och kompakt. Jag visste väl från början att jag skulle tillbringa livet på resande fot och i små bostäder.

Det finns också en annan filosofi kring multifunktionalitet som inte har att göra med genomtänkt och behovsanpassad konstruktion, utan att tänka utanför boxen. Ett öppet sinne för nya idéer är alltid bra, men nytänkande för sin egen skull ger sällan de bästa resultaten. I det sammanhanget brukar jag tänka på en stadsvandring jag gick för säkert tio år sedan med en grupp hippa personer med alternativa förhållningssätt till staden. För att demonstrera sitt innovativa perspektiv hade de med sig en trave plasthinkar som vi i stadsvandringsgruppen skulle vända uppochner och sitta på. Det var i för sig en bonus att kunna sitta under vandringsstoppen, men varken bekvämt eller stabilt, sitthöjden var inte heller optimal för den genomsnittliga stadsvandraråldern och jag misstänker att en och annan hink hade tappat formen vid vandringens slut. Snarare än smart problemlösning var det alltså ett sällsynt besvärligt sätt att förstöra ett antal hinkar på en och en halv timme. En hink som även fungerar som pall kan inte vara svår att designa och är säkert utmärkt i en sommarstuga eller så, men på en stadsvandring är hinkfunktionen inte lika relevant som pallfunktionen och god pallfunktion kan man få av pallar. Hopfällbara och bärbara varianter kan provas på närmaste konstmuseum.

Under studiebesöket på snart återöppningsklara Tranströmerbiblioteket i förrgår anar jag att jag såg ytterligare ett exempel på en inte så smart smart lösning, just för sittande.

En trend sedan ett antal år på nya, eller nyinredda, bibliotek är gradänger, ett eller annat slags trappliknande parti, i trä eller annat hårt och glatt material eller klätt i något mjukare. De kan finnas på en avdelning för barn eller tonåringar eller på en mer allmän plats där de kanske tilltalar studenter som vill hitta sin vrå, enskilt eller gruppvis, för att plugga eller prata beroende på rummets funktion. Gradänger kan säkert bli populära hos besökarna, i alla fall vissa, och erbjuda avslappnade och flexibla möjligheter att krypa ihop eller bre ut sig.

Men hur uttjatat och konventionellt det än är med bord och stolar gör de ändå sitt jobb rätt bra. Man har ett utrymme i lämplig höjd att placera dator, bok eller block, man har ryggstöd och kan sitta mitt emot varandra vid behov. Man behöver inte heller vara under 30 för att vara bekväm med att använda dessa möbler.

På Tranströmerbibliotekets väl tilltagna avdelning för ungdomar, kallad Punkt, finns ett rum för diverse aktiviteter där ena långväggen upptas av gradänger, snygga, inte särskilt höga, kuddar här och där. Kidsen kommer säkert att skockas. I entrén finns också en gradängkonstruktion med små uppstickande bordsskivor, typiskt studentanpassat, och på vuxenavdelningen ytterligare en, avsedd för publiken vid evenemang. Framtiden får utvisa hur den innovativa sittlösningen för publik fungerar i praktiken, men nackdelarna är inte svåra att gissa sig till. Den genomsnittliga besökaren vid biblioteksevenemang är långt över 30 och väljer förmodligen inte frivilligt att sitta i en trappa. Gradängerna är inte den grunda varianten, där vartannat trappsteg ska sittas på, utan varje trappsteg är djupt, vilket innebär att man sitter ytterst på kanten och har någon annans ben bakom sig. Kanske har det byggts något smart förrådsutrymme inuti det fristående trappartiet, i annat fall vet jag inte om man ens vinner något på att utnyttja rummets höjd, lika många personer borde ha kunnat sitta på bänkar eller stolar på samma golvyta, med en något upphöjd scen framför. Nu står istället de framträdande på golvet och publiken ser dem ovanifrån.

Det finns långt mer skadliga exempel på när innovationsivern sätter likhetstecken mellan förändring och förbättring och vem vet, tanterna som alltid står på kö för att höra aktuella författare hålla biblioteksföredrag kanske kommer att stormtrivas i publiktrappan, men om de inte gör det får de nog gilla läget. Ett gott argument för nya slags lösningar är förstås att det är värt att prova, men under mina 19 biblioteksår har jag nästan aldrig varit med om att en ny lösning efter en provperiod ersätts med en bättre, om ersättandet kostar pengar.

Gradänger i biblioteksmiljö kommer vi att få leva med, oavsett om de är multifunktionellt praktiska eller ett sämre alternativ till stolsrader. Jag är i alla fall glad över att det informationsdisklösa biblioteket är en idé som inte förespråkas lika högljutt längre, även om jag inte vågar tro att den är död.

En annan typ av sittplats på Tranströmerbibliotekets ungdomsavdelning Punkt – fönstervrå med läslampa och utsikt mot Hotell Malmen på Götgatan.

Dagen före semestern

Sista sommarmorgonen med ansvar för morgonschemat, en tankenöt av högsta svårighetsgraden, som går ut på att Stadsbibliotekets alla bemanningspunkter ska täckas under alla öppettimmar av medarbetare – alltid för få – med rätt kompetens. Det gick ändå bra till slut.

Direkt därifrån till kundtjänsten, fyra timmar med ganska hög intensitet, men i trevligt sällskap i kundtjänstrummet. A.G. klagade med några minuters mellanrum på hur hungrig han var och min medhavda frukost, som jag var för stressad för att äta med det komplicerade morgonschemat på skärmen framför mig och istället tog mellan telefonsamtalen, var alldeles för liten. Kopplade ur telefonen och gick till 7-Eleven. Fotade alla smoothies, så att A.G. kunde välja vilken han ville ha, tog två mackor till mig – sparade en till lunch – och M.S. ville ha en fruktsallad.

Under eftermiddagen hastade jag igenom listan med de mest akuta göromålen – sista chansen, ty min ynka sommarsemestervecka börjar i morgon! Bland annat uppbådade jag sinnesnärvaro nog att publicera all information (hoppas jag) om höstens bokcirkelträffar i serien ”Lysande utsikter”.

Därifrån till Centralbadet för massage hos stans bästa massös, som jag just har räknat ut att jag gått till i drygt nio år. Jag nämnde helt kort att det har gjort ont att vrida huvudet åt sidorna på sista tiden och märkte sedan under massagen att jag fick kraftiga tryck i nacken. Många, särskilt på vänster sida. Det var ganska plågsamt. Nackbearbetningen måste ha tagit tid, för plötsligt var det klart, utan huvud- och ansiktsmassagen. Synd, för den är avkopplande, men då slapp jag olja i håret. ”Det gick inte att lösa upp det spända i nacken”, sa massösen, ”det skulle ha gjort för ont!”

På utvägen passerade jag den gröna gården – där en skylt varnar för fallande päron – och sedan den lilla belamrade skoaffärens skyltfönster. För första gången gick jag in och tittade ordentligt och när jag kom ut hade jag ett par svarta och ett par ljusrosa skor i en påse.

I kväll har jag konstaterat att det är påtagligt enklare att vrida huvudet – åt vänster. Jag är frestad att komma på återbesök på Centralbadet ganska snart, tidigare än höstbesöket jag bokade in.

”Sommarstämning över Stockholm”

När jag satt bakom informationsdisken på Stadsbibblans entréplan i kväll kom en man fram och berättade att han för länge sedan skrev ett somrigt kåseri i Dagen och att han just tagit några kopior av den tryckta texten. Han tyckte absolut att jag och min kollega skulle läsa den och räckte över ett papper. Tyvärr finns det inte med något datum på den kopia jag tog mig friheten att fota av, men utifrån formgivningen och det faktum att skribenten nämner sina träskor – sjuttiotal? Hur som helst verkar inte Stockholms innerstad ha förändrats ett smack. I vyerna som beskrivs figurerar en Djurgårdsfärja, röda bussar, Stadshusets klockspel, flanörer på Katarinahissens gångbro och ännu ålderdomligare inslag, som kyrktornen och själva vattnet kring öarna. Beskrivningen av ett godståg vid Södra station gjorde visserligen inte ett så nutida intryck och ”trafikkarusellen” vid Slussen är inte fullt så karusellik längre men annars – här kryper decennierna fram. Precis som det ska vara i en gammal stad.

60-tal i brunt och blått

Bland det roligaste på jobbet är fortfarande min självpåtagna uppgift att scanna bokomslag. Fornnordisk lyrik av Åke Ohlmarks, Loppmarknad av Tore Zetterholm och Det brinnande spjutet av densamma är tre titlar som på bibliotekets webbplats nu pryds av omslagsbilder, alla från tidigt 1960-tal.

Hur man skrämmer två barn på biblioteksbesök

En person ville ha detaljhandledning i att ladda ner Sandmannen till en läsplatta, en annan ville ha Tandooriälgen som ljudbok från magasinet och en tredje frågade om wifi:et – samtidigt – medan jag var ensam bakom disken på Stadsbibblans entréplan. Sedan blev det fullständig stiltje. Även familjen med ett gällt skrikande barn gick därifrån.

Min bror, svägerska och brorsbarn hade signalerat att de kanske skulle kunna titta förbi under sin Stockholmsvistelse i dag och frågan var hur stora möjligheter jag skulle ha att gå ifrån mina åtaganden och visa dem runt. När de kom hade jag gått upp till Rotundan och hade förstås även där ansvar för att besvara besökarnas alla frågor, men jag bedömde att läget var lugnt, såg att ett par kolleger fanns tillgängliga och skolkade ett slag – det finns ju så mycket intressant att titta på på biblioteket och de fyra örebroarna har sett alldeles för lite vid de få tidigare besöken.

Höjdpunkten var Svea – vår ”återlämningsrobot” eller ”sorteringsverk”, Svea har båda funktionerna. Kidsen lade böcker på bandet och såg dem åka iväg till rätt bokvagn, där de rutschade ner med en smäll. Brorsdottern hade en halmhatt med kattöron på sig och brorsonen en keps och hatt och keps fick också ta varsin tur med Svea under glada tillrop.

Stämningen var god när den guidade visningen fortsatte via hemliga vägar till källarmagasinet och vidare med en hiss till källaren under källaren – vi kallar den Gropen. Jag gillar Gropen, den har en dammigt bortglömd och ödslig charm, men kan själv tycka att det är obehagligt att stå i hissen vänd mot dörrparet, förvänta sig att snart komma ner till källarmagasinets compactushyllor och istället känna ett kallt drag bakom ryggen, när det andra dörrparet öppnar sig mot den nedsläckta Gropen – vilket händer när man råkar trycka på fel hissknapp. På väg ner med familjen berättade jag om den känslan lite för inlevelsefullt. Hissdörrarna öppnade sig mot mörkret i Gropen, brorsdottern började gråta, brorsonen stod tvekande i dörröppningen, svägerskan med brorsdottern i famnen hade kanske inte kommit över skrämselhickan av att nyss ha sett en råttfälla i ett hörn, brorsan stegade rakt ut för att visa att det inte var någon fara och jag började genast leta efter något att distrahera barnen med.

Det är ett märkligt rum, fullt med bråte men högt i tak, instängdhet och rymd på samma gång. Och otroligt märklig luft, som om sandpartiklar lossnar från väggarna och svävar runt när man rör sig. Jag tror att barnen i alla fall tyckte att det var spännande – lagom spännande – att klättra i den korta men mycket branta och rangliga trappan upp till en mystiskt placerad dörr, som ännu mer mystiskt leder till ett utrymme bakom källarmagasinets compactushyllor. Genom en passage mellan hyllorna – dess bredd beror på hur compactushyllorna är vevade – kan man ta sig ut till magasinets gång. Därifrån gick vi bort till en dörr som leder ut fast ändå inte, man kommer till ett utrymme som skapats i ett hörn mellan den kantiga byggnad som omringar en rund byggnad – Stadsbiblioteks form är nog unik i sitt slag. För att riktigt skrämma livet ur barnen visade jag den grav som någon av kollegerna byggt upp där, komplett med torra grenar och fuskspindelväv, antagligen som en extra otäck detalj på bibliotekets spökvandringar, fast jag har faktiskt aldrig frågat någon om saken. Och heller aldrig gått någon spökvandring, så helt säker kan jag inte vara.

Visserligen gick den allra sista delen av visningen genom barnavdelningens arbetsrum, med allt pysselmaterial, och vidare ut till sagorummet och själva bibliotekslokalen med barn- och ungdomsböcker, men jag är ändå orolig att jag gett mina unga släktingar ärr för livet. Jag hoppas att jag får fler chanser att visa bibliotekets intressanta gömmor och kommer ihåg att hoppa över de ruskigaste.

Innan de kom till mig hade gänget varit och fikat på Mr Cake. De valde mellan olika bakverk att ta med till mig och det blev till slut en illröd croissant, trots en misstanke att jag kunde ha valt en sådan själv någon gång. Och visst hade jag det, jag har bara besökt Mr Cake två eller tre gånger, jag minns inte exakt, men jag minns mycket väl att jag i påskas åt red velvet-croissanten med citronfyllning. Jag har verkligen ingenting emot en repris.

God fredagskväll från mig och räven

Den här fredagskvällen på bibblan avrundades med en timme på barnavdelningen, där höjdpunkten var att hjälpa en väldigt lässugen, engagerad och belevad pojke som talade indisk engelska och var på biblioteket med sin pappa.

En annan som brukar vistas på barnavdelningen är den här räven, men när vi stängt för dagen och jag tog hissen upp till övervåningen och arbetsrummet hade min skrivbordsgranne J lämnat den vid min dator tillsammans med ett brev – en hälsning inför hennes semester och en gratulation till ett kommande jobbuppdrag i höst. Ett jag ser mycket fram emot.

Själv går jag inte på semester. Jag är tillbaka redan i morgon förmiddag.

Sandra tipsar

”There’s an app for that”, säger Apple, och ”there’s a Seinfeld episode about that”, säger jag (och jag är inte alls ensam, visar en googling). Nu när jag har tagit fram boktipsstickor med förnamn till oss som bemannar Rotundan på Stadsbiblioteket, tänkta att sätta i böcker som vi ställer på hyllan för ”personalens lästips”, associerar jag förstås till avsnittet ”The Comeback” i säsong 8, där Elaine hyr film från hyllan med personalens favoriter i videobutiken och alltid väljer de som rekommenderas av en Vincent. Jag hoppas att mina kolleger har lust att använda stickorna och vem vet, kanske kommer någon besökare framöver att notera att någon av oss har precis rätt smak, men det kommer inte att vara jag. Mina bokval – utifrån vilka författare det pratats om i mina favoritpoddar, vilka länder jag besökt, vilken läsning som valts i mina bokcirklar – följer en logik som ingen annan kan se.

Höstens utgivning i nya fikarummet

I det så kallade ”trapprummet” på Stadsbibblans administrativa plan, ett rum med en liten köksdel och en trappa upp till taket som länge varit ett övermöblerat arbetsrum, har rensats och gjorts om till ett litet fikarum med vinkelsoffa. Där bredde J och jag ut oss i eftermiddag och tittade på smittsäkert digitala bokpresentationer. Det är förstås jättetrist att inte kunna gå på förlagens presentationer av höstutgivningen på vanligt sätt, men fenomenalt att så enkelt kunna del av innehållet på sin egen skärm i vinkelsoffan. Med höstig dekor. Snart kommer årets bästa tid.