Biden och Trump på sandlådans botten

I går kväll var jag väldigt sugen på att se debatten mellan Biden och Trump och tyckte det var synd att den skulle äga rum tre på natten svensk tid. I dag har jag följt reaktionerna, både på morgonen före jobbet och på kvällen efter. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men den allmänna uppfattningen var att det här var den mest kaotiska och bråkiga presidentkandidatdebatten någonsin. Det jag hört av den är småbitar som spelats upp i CNN, BBC och USApodden, mestadels samma om och om igen, och det spelar ingen roll att jag även hört de starka kommentarerna och att fyra år av Trump-kommunikation passerat – jag häpnade ändå över den låga intellektuella nivån.

När högt uppsatta politiker, för att inte tala om världsledare, debatterar framför TV-kameror räknar jag kallt med att det ska handla om komplexa frågor som utmanar och övergår mina egna tankar och uppfattningar och kräver mycket god inblick i vår politiska samtid. Den här gången blev jag istället övertygad om att jag själv och vilken nyhetsläsande medmänniska som helst bakom varsin pulpet hade levererat en mer relevant debatt om USA:s in- och utrikespolitiska framtid.

MDLIII Amerikanska presidentvalet avgjort

Nej, jag hade ingen lust att ens gå upp i morse. Vissa, har jag hört, ser snöstormen som en förstärkning av dagens ödesdigra besked. Själv ser jag en skarp kontrast mellan beskedet och en ullig, mjuk och vacker värld. Till slut var jag ändå tvungen att gå till jobbet. När jag gick längs trottoaren såg jag två män, en äldre och en yngre, komma gående från varsitt håll och just mot platsen där de möttes vette baksidan av en skåpbil som fastnat i snön. De stannade som på en given signal och började tillsammans knuffa på bilen tills den kom loss. En vänskaplig axelklapp sinsemellan och de skildes åt. Världen var ullig, mjuk och vacker en stund.