MMXCV Höst i Köpenhamn – en kulinarisk upplevelse

När Lena och jag var i Köpenhamn förra våren och hyrde ett rum via Airbnb i en fantastisk lägenhet med ett härligt värdpar tipsade värdinnan om restaurangen Höst, och inte bara tipsade, hon knappade också fram det på datorn och bokade bord åt oss. I lördags åt Jenny och jag middag där. Precis som sist serverades diverse små överraskningar.

Som det här, rödbetsmaränger med salt yoghurt och aska, som kom in under tiden vi läste menyn. Tillsammans smakade det barbecuesås.

I väntan på maten fick vi biff tartar med gurka och … något vitt ovanpå, serverat i benpipa.

Och även bullar på manitobavetemjöl med vetegrässmör.

Dags för huvudrätt: Mørbrad med brisler, majs, sorte trompetsvampe, syltede løg, sauce på persille og røget marv. Jag kunde inte identifiera allt detta, men det var massor av spännande smaker, gott, mättande och intressant.

Jennys varmrätt: Svinebryst glaseret i sveskejuice med broccoli og gule ærter.

Som fördessert kom en filmjölksaktig kräm med havtorn, både pulvriserad och i crispform som small i munnen.

Hoppsan, glömde fota innan jag åt upp.

Vi satt precis bredvid den ena luckan in till köket där serveringspersonalen hämtade rätter. Så här såg desserten ut innan jag högg in: Birkebarkis, kompot af skovjordbær, urte chokolade, sprød malt og sommertrøfler. Björkbarksglass, alltså.

Förutom den läckra maten har restaurangen vunnit flera designpriser.

Här nere i källaren kan man också sitta.

MMXCIII Vandring till mamma, burgare till pappa

De bästa upplevelsepresenterna att ge bort är de där man själv är medräknad. I kväll var mamma och jag på stadsvandringen ”Hemliga rum och bortglömda platser”, där vi dels stannade på olika ställen i Gamla stan och fick höra om stockholmshistoriska händelser, som inte blivit de mest belysta i historieböckerna, och dels gick in i två lokaler som man bara får tillgång till på visningar, nämligen Svartbrödraklostrets härbärge och vindragarlagets skrålokal. Vandringen leddes och hade komponerats av Michael Ketzel, en av mina favoritguider, och för den som vill vandra finns ett riktigt stort utbud via Stadsmuseet just i år.

Det var årets födelsedagspresent till mamma, och den till pappa avverkades på samma kväll, nämligen mat på Phil’s Burger på Fleminggatan. Det var mitt andra besök, och utan särskilt omfattande erfarenhet av stans bättre burgarhak vill jag ändå säga att de lyckats bra med utbud och smaker. Prisnivån är lite hög och lokalen lite slamrig, men det kommer nog inte att hindra mig från att komma tillbaka.

För det mesta umgås jag med päronen hemma hos dem, men ibland måste man ta med sina föräldrar ut på lokal.

MMXC Besvärliga besökare

Under arbetsdagen här på Sturebibblan går hittade jag inom några minuter ett nummer av Språktidningen som någon tagit sig friheten att riva av fram- och baksida på, porslin och skräp från Espresso House som någon lämnat kvar på ett av våra bord istället för att ta tillbaka en trappa ner (inte särskilt ovanligt) och toalettpapper instoppat kring takventilen och brandvarnaren på den publika toaletten (en besökare kom ut och rapporterade). Som grädde på eländet kom en man och drog olika historier för mig och kollegan Gunnar som fick det att verka som att han minsann stoppat i pengar i myntautomaten för att öppna toalettdörren, men att det inte fungerade. Två gånger lyckades han komma in utan att betala för sig, insåg jag efteråt. De totalt tio kronorna har ingen betydelse, men fräckheten störde mitt redan upprörda sinne.

Men det var i går. I dag tog jag emot ett studiebesök från Uppsala stadsbibliotek, två otroligt rara människor, en IT-tekniker och den andra var förmodligen bibliotekarie. Så glada och trevliga, mot sin omgivning och varandra, och insatta i det de skulle studera, framför allt våra skärmar, till informationsdiskdatorn och låneautomater och de som sitter på väggen och blinkar fram diverse information. Jag frågade om de kände min gamla kursare Erica, som jobbar på två av filialerna. Det gjorde de. ”Hon har ett så attraktivt leende, den kvinnan!” sa IT-teknikern på ett sett som i ett annat sammanhang låtit konstigt, men som här var helt i linje med de bådas goda humör och angenäma personligheter.

En stund senare gick jag ner till Wiggo och köpte lunch av en yngre och en äldre medarbetare på wrap- och salladsstället, som har koll på var jag jobbar och vad jag brukar vilja ha och gärna småpratar. Under tiden jag väntade på min sallad gick jag och köpte rearosor på T-Jarlen, som sedan fick stå i bibliotekets soffhörna och blidka besökarna.

Sinnesstämningen är återställd. Det behöver förstås inte alls vara så att den biblioteksbesökande, dag- eller kvällslediga allmänheten är jobbig och att man behöver väga upp med personer man möter i deras respektive professionella sammanhang, men just nu … ja.

MMLXXXIX Författarevenemang, typ jämt

Det är inte första gången jag scrollar fram till en intressant boktitel eller författare i Facebook-flödet, konstaterar att det gäller ett spännande litterärt evenemang i New York och undrar, med en djup suck, varför jag sitter här i Stockholm.

Den här gången handlade det om en seriebok, Step Aside, Pops av Kate Beaton, som jag nyligen beställde till Sturebibblan och är väldigt nyfiken på.

I nästa andetag inser jag förstås det larviga i mitt klag. Det händer visserligen fantastiskt mycket trevligt hos bokhandlarna i New York, och jag får information om det eftersom jag valt att följa mina favoriter bland dem i sociala medier, men bara utbudet i Stockholm är ju mer än jag mäktar med.

I måndags var jag och lyssnade på New York-författaren Julie Otsuka, ett av de bästa författarsamtal jag varit på i Kulturhuset. Nu var jag visserligen ovanligt påläst och hade redan koll på ganska mycket av det hon berättade, men naturligtvis inte allt. Hon hade pedagogiska och intressanta svar på både personliga frågor kring hennes skrivande och fakta inom hennes specialämne – japanska invandrare i USA under 1900-talet – och Andreas Ekström var en utmärkt intervjuare, engagerad och vältalig på engelska. Till och med publikfrågorna var ovanligt välformulerade och genomtänkta.

I förrgår var Helena och jag i samma hus på höstens första Release Me, om två romaner, en fackbok och en novellsamling. Ingen av författarna är (eller har ännu blivit, ska jag säga) någon favorit, även om det alltid är intressant att höra författare prata om sina nya böcker, men kanske var det lite extra givande att höra novellisten Stina Stoor, med tanke på att vi på läsecirkelkursen i våras jobbade med hennes Novellix-novell Ojura. Hon läste delar ur en av sina andra berättelser, på dialekt. Kul att höra hur det är tänkt att låta.

Apropå den norrländska dialekten (jag vågar inte vara mer specifik än så), som ljöd över publiken i Foajé 3, och Stina Stoors vistelse i storstaden läste jag också hennes inlägg på bokcirklar.se som börjar: ”Nu blir väl folk därhemma imponerade när du varit på Kulturhuset och läst?” Bra skrivet om de olika liv vi lever på olika platser i samma land.

MMLXXXVIII Östermalm – en fin historia

En av böckerna jag läser i inför mitt kommande föredrag om Östermalms tillkomst, nämligen Harald Norbelies Östermalm – en fin historia, fick komma med hem från jobbet. På ett enkelt och överskådligt sätt tar den upp en hel del av det jag tänkt få med i mitt manus, så jag får alla möjliga uppslag när jag läser om arkitektoniska stilar, gamla tiders fattigdom, gatuadressers status och det förra stadsdelsnamnet Ladugårdslandet.

Efter halva boken hade jag gjort mig förtjänt av kvällens morot, trams-TV och taleggio.

MMLXXXVII En snabb titt på kvällens evenemang

Det är inte jättemånga själar som lyssnar på samtalet om Svenska Barnboksinstitutets 50-årsjubileum. Åtminstone ser det så ut när de sitter så där lite glest på ett antal bänkar i det stora rummet, medan mikrofonerna är högt uppskruvade och hörs i hela lokalen. Men det kan ju inte bli fullsatt jämt. Just nu, när jag står uppe på andra galleriet och lyssnar, talas det om barnlitteraturens mottagande i media. Intressant. Och trots allt skön stämning i den lugna rotundan, så de som faktiskt kommit är säkert nöjda och glada.

När jag tänker efter har uppfattningen om publikstorlek mycket att göra med ljudvolymen, som hade kunnat vara anpassad till ett gemytligt samtal för ett lagom antal åhörare.

Men själv är jag inte involverad i det här programmet utan har jobbat klart för dagen och är på väg hem. Skulle egentligen bara förbi lunchrummet.

MMLXXXVI Jag är en tjuv av Jonas Karlsson

Jag är en tjuvKunde inte låta bli att sticka emellan med Jonas Karlssons Jag är en tjuv, kurs- och jobblitteraturen sattes på paus under två dagar. Längre tid tar det inte att komma igenom den första Jonas Karlsson-berättelse som man väl får kalla fullängdsroman. Någon har kallat den kortroman, men jag tycker att 230 sidor räknas, trots det i övrigt lilla formatet.

I historien om säkerhetschefen Roland känner man igen en hel del av arbetsplatskulturen från God jul – framför allt i blicken på kollegiala relationer och de överordnades floskler – och personlighetsdrag från figurer i de äldre novellsamlingarna. Vi ska skratta, eller i alla fall le, åt bisarra inslag i vår samtid, det är ett uppenbart syfte, och någonstans innanför det lättsamma berättandet (motståndslöst som mjukglass, som Svenska Dagbladets recensent sa) finns tankar om framgång och misslyckande, ensamhet, utanförskap och vad som händer när vardagens omständigheter plötsligt förändras.

Berättelsens utgångspunkt – den tillbakadragna säkerhetschefens idé att snattare på stormarknaden får välja mellan polisanmälan och att bära en skylt med budskapet ”Jag är en tjuv” – är av det absurda, drastiska slaget, men i förhållande till Jonas Karlssons tidigare berättelser är det mindre skruvat, lägre tempo och inte fullt så pepprat med samtidstypisk dialog. Och ändå. Om ett antal år kan vi nog gå tillbaka till både God jul och Jag är en tjuv och häpna över 2010-talets fraser, idéer och ideal som de visas upp i kraftigt destillerad form.