De två senaste veckorna har varje ögonblick varit fullmatat med nya intryck, i dag har jag inte gått utanför dörren. Å andra sidan har jag efterhandsläst om Nepal och kommit en bit i det massiva bildredigeringsarbetet, så mentalt är jag kvar, förutom att jag inte med jämna mellanrum stannar upp och räknar in de övriga i gruppen, för att se om någon hamnat på efterkälken vid något intressant fotoobjekt eller smitit iväg för att köpa frukt från en av tusen överlastade fruktcyklar, de flesta med ett identiskt clementin-, banan- och druvutbud. Jag kanske är överdrivet blödig, men jag tyckte att det var jobbigt att ta farväl av allihop på Arlanda. Från vänster till höger: Paul, Karin, Lennart, Ulla, Peder, Gunnar, Magnus, Noomie, Bernt, skyddsängel (?), jag, Erica, Susanna och Ewa. Fotot är Karins, taget med hennes kamera balanserande på en väska, på tryggt avstånd från de betande bufflarna där nere vid sjön Rupa Tal, medan hon sprang in i bilden.

Gårdagen började på hotellrummet i Doha, där jag gick upp en liten stund innan det skulle komma en wake-up call från receptionen 5.30. Jag skulle precis hinna med en dusch, var tanken, men väckningen var fem minuter tidig. Som en övertydlig symbol för skillnaden mellan Plaza Inn i Doha och det dåligt strömförsörjda, enkla etablissemang vi bodde på i Kathmandu visade det sig inte vara nödvändigt att tassa ut till nattduksbordet när det ringde, det gick att svara i telefon även i badrummet.

Mellan Doha och Stockholm åkte vi med en Dreamliner. Jag hade fönsterplats och kunde sitta och leka med den fräsiga dimfunktionen som gör rutan blåtonad, när jag inte lutade mig halvt bakåt i en obekväm vriden ställning för att speja ut bakom vingen, där det då och då syntes berg med varierande mängd snö. Under hela vistelsen i Nepal rådde en besatthet i gruppen av att se de höga snötäckta bergen, som oftast var helt dolda i dis. För mig var det aldrig särskilt viktigt, men det var ju roligt att se hur lyckliga de blev de få morgnar när sikten var hjälpligt klar.

Erica och jag tog flygbussen in till stan. Mitt SL-kort var utlånat, så jag promenerade över till Kungsholmen med min enorma ryggsäck – kanske hade jag gjort det i vilket fall som helst, det brukar jag ju göra – och jag misstänker att jag var den första av oss alla att komma hem. Efter att ha tagit emot en leverans från Mat.se (suverän komma-hem-från-resa-rutin) och packat upp det allra mesta åkte jag ut till föräldrarna, dit brorsan och svägerskan skulle komma direkt från Skavsta för att hämta barnen, som varit hos farmor och farfar medan de varit i London. En chans att umgås allihop en stund var för frestande för att avstå ifrån, trots mitt vimmelkantiga tillstånd. Vi åt mat, jag fick tre påskkort som Edith hade färglagt och berättade några slumpmässigt utvalda episoder från resan, vilket blev svårare och svårare ju senare det blev, på grund av den efterhängsna Kathmanduhostan. Mamma försvann till köksbänken och kom tillbaka med en brygd på ingefära, citron och honung – precis den varma dryck som flera av oss beställde i princip dagligen på Third Eye Inn i Pokhara. (Men som förkylningsmedicin hade mamma fått för sig att det skulle vara smör i också, det slapp vi som tur var när vi satt på hotelltaket med våra koppar och pratade om livet.)

Det kommer säkert att utkristallisera sig vilka delar av resan jag kommer att berätta om framöver för alla som vill höra på, men än så länge är allt en enda följd av sammanhängande upplevelser, det är inget som riktigt sticker ut som en egen historia. När Karin, Erica och jag träffades på Buddha Nepal, den nepalesiska restaurangen i Årsta, en vecka före Nepalresan kom Karin och Erica att tänka på en rad händelser som inträffade när de var i Indien i december 2012. Det handlade mest om sådant som gått oväntat galet och vi satt och undrade vilka gemensamma upplevelser av det slaget vi skulle ha efter att ha kommit hem från Nepal. Det märkliga är att vi inte riktigt har det. Allt har gått som smort. Förutom att vi på grund av felaktig information kom till kyrkan i lördags när gudstjänsten redan hade börjat, så vi fick invänta nästa. Det var väl ungefär det.

Med facit i hand får man väl säga att den mat vi åt i Årsta var ganska korrekt komponerad, förutom att linserna bör vara mer som en soppa – men priset! I Nepal blev vi bortskämda med väldigt god mat för väldigt lite pengar.

Traditionell mat med traditionell musik och traditionell dans var sista programpunkten på sista heldagen i Nepal. Precis all mat under de här två veckorna (minus någon enstaka grönsak som jag inte är van vid och ett glas juice som smakade plåt) har varit hur smarrig som helst, men vad gäller klassisk nepalesisk cuisine tror jag att kvällens måltid tog priset. Så vällagat och smakrikt, extra många tillbehör till riset och linserna och ingenting var för starkt.

En höjdpunkt under kvällen inträffade redan i början. Efter att vi i vanlig ordning sjungit en nepalesisk tackbön före maten kom en man från ett annat bord fram och hälsade med den nepalesiska kristna hälsningen (som jag inte kan återge). Han sa att det var så roligt att höra en kristen sång och att personerna i hans sällskap, som jobbade på tyska ambassaden, också var kristna. Med ett ”God bless you!” gick han och satte sig igen på en av matsalens alla benlösa stolar i golvhöjd.