Varje detalj kommer inte att kunna täckas in, men med tanke på alla delar av Nepalresan som varken kommit med i filmen jag la upp i går (vars längd behövde begränsas) eller i bloggposterna under själva resan (då absorberande av intryck var viktigare än att sätta dem på pränt) börjar här den retroaktiva rapporteringen.

Qatar, som vi mellanlandade i på söndagsmorgonen 21 februari, är ett märkligt litet land, ett emirat som utgörs av en utstickande landsflik från Saudiarabien och bildar en halvö i Persiska viken. Under de två timmar vi var ute på sightseeingtur med buss i huvudstaden Doha fick vi framför allt se ett futuristiskt område med blanka skyskrapor av blandade modeller och, vad jag kunde skönja, inga ytor som inbjöd till att röra sig till fots. Allt såg välputsat, modernt och påkostat ut. Men det märkligaste av allt är att bara ungefär 13 procent av invånarna är medborgare, resten är gästarbetare, bland annat från Nepal.

Det första stoppet var vid en utsiktsplats över en manhattansk skyline, där det strök omkring tufsiga men enormt sällskapliga katter, det andra vid ett ”pigeon tower”, där en mängd vita duvor flög fram och tillbaka eller vilade på pinnarna som stack ut från tornet. Platsen var i övrigt ganska ödslig. I byggnaden intill fanns en restaurang tillhörande Al Jazeera.

Längst stannade vi vid det tredje och sista stoppet, marknaden Souq Waqif. Erica och jag följdes åt genom gångarna med butiker som tycktes vara grupperade i ett klädområde, ett kryddområde, ett husdjursområde och så vidare. Innanför fönstren där Erica sitter på en soffa säljs falkar för falkenering. Sedan åkte vi tillbaka till Hamad International Airport – där det fanns en Argo Tea! En favoritkedja i New York. Men jag begrep det först när jag såg en skylt med latinska bokstäver som kompletterade den gröna ovan, där det lär stå ”Argo Tea” på arabiska.

Och så flög vi vidare mot Kathmandu.