MMCCCVI Roger Cicero

I går berättade jag om den japanska lilla romanen Gästkatten för mamma och pappa och dess allra sorgligaste inslag (som man inte bör läsa om, om man tänkt läsa boken). Gästkatten handlar om att berättarjaget och hans fru får dagliga besök av grannens katt och blir mycket fästa vid henne, men en dag är hon försvunnen. Frun steker upp några småfiskar som katten är extra förtjust i, men hon kommer aldrig och äter dem, och de får senare veta att hon blivit påkörd. När frun sitter och sörjer katten kan hon inte komma över det faktum att när hon stod och stekte fisken var katten redan död.

Jag kom att tänka på det när jag såg en hjärtskärande Facebook-uppdatering i dag. I lördags pratade jag med mamma om att jag brukar hålla koll på var i Europa den tyska jazzsångaren Roger Cicero ska framträda, i flera år har jag velat gå på någon av hans konserter. Men Roger Cicero, 45, avled av en stroke i torsdags. I uppdateringen på hans Facebook-konto stod det om de anhörigas chock.

Musiken finns kvar. Lyssna gärna.

Här skrev jag om tre favoritlåtar.

MMCCCV Brutalismen och vad jag tycker om den

”Stockholms innerstad ruvar på en arkitektonisk skatt som bara väntar på att bli upptäckt av alla som är beredda att se sig omkring utan förutfattade meningar.”

Redan första meningen i Sthlm brutal provocerar mig! Jag hör till skaran som anser att brutalism är objektivt sett urfult och misstänker att de som gillar det är samma personer som skulle komplimentera kejsaren för hans nya snygga svid.

Nu kanske jag tar i en aning – särskilt med tanke på personer i bekantskapskretsen som råkar ha något slags faiblesse för eländet – men vid en första bläddring i boken såg jag en del av Polishuskvarteret som jag ofta passerar, där ett hörn av Kronobergshäktet i all sin bedrövlighet har fått formgivna ventilationstrummor som ser ut så här. Om det kallas arkitektonisk skatt så tror jag inte att jag kommer att gilla resten heller.

Men är man ålagd att arbeta med Stockholmslitteratur så är man. Jag bläddrar vidare.

MMCCCIII ”72 timmar”

I år bjöd Filadelfiakyrkan på ett storslaget påskdrama, ”72 timmar”, om de tre dagar runt år 30 som skrev om mänsklighetens historia. Jag hade ingen fantastisk plats och kunde inte ta några fantastiska bilder, men här är lite dokumentation.

Grafiken var riktigt bra, både visuellt och innehållsmässigt och hur den inkorporerades i handlingen. På ett antal skärmar visades diverse miljöer, fången Barabbas (som inte fanns med bland skådespelarna på scenen utan bara visades på en av skärmarna, mycket effektfullt), exempel på världens ondska i form av klipp som visade allt möjligt från 11 september till utseendefixering och mobbing och i slutet en panorering inifrån en tom grav.

Här sjungs en låt från en högt upphissad gunga.

Korsfästelsen. Pryglingen dessförinnan visades i form av stora skuggeffekter på en vägg, men Jesus på korset visades riktigt naturtroget – även om spikarna som drevs in i Jesus händer med klubbor aldrig syntes i verkligheten. Det blå mönstret är ljus på taggiga plattor, kanske symboliserande törnekronan, som ledde upp till korset och vid uppståndelsen föll ner med en hög smäll. Där de försvunnit syntes ett starkt upplyst hålrum. Väldigt oväntat!

Hade jag fått önska en förändring hade det varit i scenen där den uppståndne Jesus visar sig för de båda Mariorna och några av lärjungarna. De står som förstenade, sedan går de försiktigt fram till honom och ser glada ut och sedan är scenen slut. Jag hade velat se en glädjeattack i stil med kamraterna i fotbollslaget som flyger på den som gjort mål. I ett av evangelierna säger visserligen Jesus att de inte ska röra vid honom (eller: ”Håll inte fast vid mig, för jag har ännu inte återvänt till min Far i himlen”, olika i olika översättningar), men de kunde ju i alla fall ha försökt!

Så vilka var de första som fick se Jesus på påskdagen? Evangelierna ger olika besked, om det och om vissa andra detaljer i sammanhanget, även om just redogörelserna för rättsprocessen och avrättningen är mer eller mindre lika i de fyra skildringarna. Om det handlade förmiddagens påskbibelstudium, också i Filadelfiakyrkan. Bland annat togs kapitel 23 i Lukasevangeliet upp, där Lukas skriver om att Pilatus, som uppfattar Jesus som oskyldig och inte vill döma honom, skickar honom till Herodes som dessvärre bara skickar honom tillbaka. Varifrån kommer uppgifterna? En kvalificerad gissning är att de kommer från Johanna, gift med Kusas, Herodes förvaltare. Hon var en av flera kvinnor som valde att följa Jesus och stötta honom och lärjungarna ekonomiskt, enligt Lukasevangeliet, som är det enda evangelium där hon nämns, liksom Herodes inblandning i processen inför korsfästelsen. Det antagandet var nytt för mig. Med tanke på den mängd forskning som gjorts och görs kring de här texterna kommer det resten av livet att dyka upp för mig nya aspekter och detaljer.

MMCCCII Gårdagens påskfirande

Jag älskar påskmat (god påskmat, alltså, inte fisk). Mamma hade som vanligt planerat en extravagant påskbuffé. Glömde vi sätta fram något? Ja. Flera saker? Ja. Fanns det ändå hur mycket mat som helst? Ja.

Syrran, mamma och jag gick på promenad …

… med syrrans nyadopterade hund Dayla, som fått flytta från Bukarest till Knivsta.

Under kvällen kom det norska påskgodiset fram. Godast var pistasjmarsipankulene från SebastienBruno i den lyxiga lilla gallerian Eger i Oslo, Karl Johans gate 23B.

MMCCCI Sonja och upptäckten

Läser en intervju i Dagen med före detta Nöjesguiden-bloggaren Sonja Abrahamsson som länge lidit av depressioner och social fobi och i höstas blev troende kristen. Jag har delvis följt hennes bloggar sedan dess (den privata och den på Nöjesguiden, avslutad för knappt två veckor sedan) och det är fantastisk läsning – för att hon har hittat rätt och för att hon mår bättre, naturligtvis, men också på grund av det hon väljer att säga, och hur. Hon gläder sig åt sin egen upptäckt och berättar (oväntat insiktsfullt!) hur man kan gå tillväga om man vill göra den själv. Och hon beskriver hur hon tänkte innan det inträffade, om hur hon tyckte synd om ”naiva och eventuellt hjärntvättade kristna” och hur kristnas sanningsanspråk inte var ”schysst mot andra religioner”.

Det är inte alls konstigt, egentligen, att de åsikterna är så vanligt förekommande och nyckelordet är sanningsanspråk, som betraktas av många med stark skepsis. I Dagen-intervjun säger inte Sonja Abrahamsson att hon trivs så bra med nya kristna vänner eller något i den stilen, tvärtom har hon i sitt bloggande beskrivit kyrkan som något hon behöver närma sig med små steg (trots att alla är välkomna där på sina villkor, vill jag gärna poängtera). Däremot säger hon: ”Det kanske finns de som tycker jag är konstig och galen, men det här är på riktigt, det är sant.” Och som svar på frågan om vad hon vill säga till den som inte tror: ”Att Jesus lever, att han är på riktigt. Frälsningen är verklig […].” När det pratas offentligt om religion, vare sig det gäller samhällsdebatt, etiska spörsmål eller andlig hälsa, betraktas den ofta som en kultur eller en livsstil eller ett värderingspaket och mer sällan som en övertygelse (om man inte debatterar IS). Det är nog enklare att prata om sådant man ha olika meningar om. Man kan diskutera fina eller förfärliga traditioner (kultur), synen på alkohol (livsstil) och hur man ska och inte ska behandla sina medmänniskor (värderingar). Det är stora och viktiga frågor, men om man, som undertecknad, har en övertygelse, eller om man är en uppriktig sökare, är den viktigaste frågan den om sanningen. Att fråga om någons omdöme om kristen tro, om den är bra eller dålig, låter i mina öron som: ”Vad tycker du, är jorden rund eller platt?” Frågan om kristen tro, eller vilken annan tro som helst, är i första hand en ja-eller-nej-fråga. Antingen är ett sanningsanspråk riktigt eller oriktigt.

Att fundera över kristen tro är alltså inte att undra vad man skulle tycka om att gå i kyrkan eller kanske låta bli att supa skallen av sig under helgen, beroende på vad man råkar ha för fritidsintressen, utan att undra om budskapet är verkligt eller påhittat. Kommer man fram till att det inte kan stämma, eller att en annan trosuppfattning stämmer, är det enda man behöver göra att, i religionsfrihetens namn, respektera den som nått en annan slutsats. Kommer man fram till att det inte går att komma fram till något får man tills vidare fortsätta vara sökare. Kommer man fram till att det är verkligt – att man är skapad och älskad av Gud och att Jesus har betalat priset för ens gemenskap med honom – kan man börja fundera över vad konsekvenserna blir. En del av dem påverkar ens yttre livsstil, för vissa mer än andra, men det mesta sker på insidan. Det har Sonja Abrahamsson börjat uppleva. Jag gratulerar henne hjärtligt.

MMCCC Nu är det påsk

Jag har lämnat mitt hjälpligt påskpyntade hem, med mitt flera år gamla ris och tygfåglar från Nepal i den lilla julgranen, numera påskträd. Mellan långfredag och påskafton bor jag över hos föräldrarna.

I år ägnar jag mig också åt autentiskt norskt påskekrim. På bokhandeln Ark i Oslo köpte jag ett pocketexemplar av Jørn Lier Horsts senaste deckare Blindgang och nu sitter jag och tragglar med norskan. Det går lite långsamt men det är egentligen inte alls svårt.

MMCCXCVIII En dos konstmusik

I går skickade en kollega ut ett mail till alla på Stadsbiblioteket om att hon hade en Konserthusbiljett till samma kväll som hon inte tänkt använda. Jag gick raka spåret till den plats där hon skrivit att hon lagt biljetten och knep den.

Kungliga Filharmonikerna och Stockholms Kammarbrass, eller Stockholm Chamber Brass, framförde ”Memories from a Cloud” (inte ”of a Cloud” som det står på biljetten) och efter pausen fick vi höra Allan Petterssons Symfoni nr 4. Den sistnämnda förlyssnade jag på på Spotify på låg volym under tiden jag jobbade, så åtminstone mitt undermedvetna var förberett. Ingetdera var lättlyssnat, men upplevelsen var ändå riktigt fin.

Så här i efterhand gör jag lite research. På Stockholm Chamber Brass Soundcloud-sida finns stycken som är betydligt lättare att ta till sig. Allan Petterssons musik, däremot, har inget vidare hopp om att kunna omfamna. Men en som gjort det är ”a Wisconsin-born, corn-fed American currently based in Helsinki”, som mellan 2011 och 2014 bloggade under rubriken ”Allan Pettersson 100 år” (svensk rubrik av någon anledning, bloggtext på engelska). Amerikanen skriver i den här posten: ”Pettersson’s Symphony No. 4 marks the end of his ‘early’ period, which consists of the works written during the 1950s. […] Although the Symphony No. 2 is now my favorite of the early symphonies, before I began this survey I considered the Symphony No. 4 to be superior, at least in terms of its surface accessibility.” Eftersom jag bara vid några få tillfällen upplevde accessibility, om än ytlig då kanske, är det förmodligen ingen bra idé att ge sig på någon av de andra symfonierna. Men jag är glad över att ha hört den fjärde där i Konserthuset. Om man inte tränar öronen kommer man aldrig vidare.