DCCLIX Moderna kriminalromaner 7,5 hp

I år föll jag för frestelsen och anmälde mig till en rad sommardistanskurser, varav jag till slut valde att gå Moderna kriminalromaner, som ges av Umeå universitet. Jag gillar deckargenren, men läser väldigt få deckare och är dessutom kräsen, vilket innebär att jag egentligen inte kan nämna särskilt många deckare som jag läst de senaste åren och verkligen uppskattat. Och det innebär i sin tur att jag har svårt att ge specifika rekommendationer när en deckarsugen biblioteksbesökare vill ha tips. Har jag tur har jag lyckats lägga på minnet vad andra tyckt om olika böcker som jag ser i hyllan när jag står bredvid den arma människan som litar på min kunskap och kompetens.

Så nu tänkte jag slå några flugor i en smäll. Under kursens gång tvingar jag mig att avverka ett antal deckare av mestadels nu verksamma författare, det ingår förstås också att läsa en del historik och teori, jag får diskutera läsningen med andra, vilket jag uppskattar mycket, och i största allmänhet är det en härlig känsla att gå en universitetskurs igen.

I kväll skrev jag, två timmar före deadline, mitt bidrag till en seminariediskussion om skillnader mellan äldre och moderna deckare. Det blev snabbt skrivet, lite på en höft, men jag hade valt att jämföra själva hjältarna och tyckte att jag hittade oväntat stora likheter. Att läsa Sherlock Holmes-historien Baskervilles hund och Män som hatar kvinnor är verkligen helt olika upplevelser, och samtidigt är Holmes och Salander väldigt nära besläktade. De är övermänniskor, excentriker, skulle eventuellt kunna diagnostiseras med aspergers syndrom, autism eller liknande, går längre än alla andra för att lösa ett fall, hittar samband och drar korrekta slutsatser tack vare sin analytiska förmåga och exceptionella minne och blir båda beskrivna för läsaren genom en beundrande vän som uppfattar dem som originella men enormt skickliga.

Sedan finns det några skillnader också, mellan Lisbeth Salander och Sherlock Holmes. Skulle jag behöva få tag på information som inte ens en bibliotekarie kan ta fram vore Lisbeth den vassaste resursen, men jag skulle hellre äta middag med Sherlock.

DCCLVIII Några timmar i Uppsala, därefter påsk

Häromdagen fick jag ett sms från Posten om att jag hade ett paket att hämta på Hemköp. På Dragarbrunnsgatan 50. I Uppsala. Så kan det gå när man beställer saker och inte har koll på att den angivna adressen stämde fram till för åtta år sedan. Nu har jag visserligen ett annat ärende till Uppsala inom kort, eftersom jag fyllt år och därmed kommer att bjudas av gamla kursaren EM på den årliga mockabakelsen på Ofvandahls, men så råkade jag tänka tanken ”ja ja, man får väl ta tåget till Dragarbrunnsgatan och hämta ut det där paketet”. Det var en frestande idé. Uppsala besöker jag i allmänhet bara en gång om året, på mockabakelsedagen, och då hinner jag aldrig se allt jag vill se och göra allt jag vill göra. Dessutom hade jag ledig fredag i går. Det blev en tur till Uppsala.


Efter att paketet var hämtat gick jag till Stadsbiblioteket, vandrade från avdelning till avdelning och mindes studenttiden. Om jag försöker bortse från mina känslomässiga band skulle jag nog knappast säga att det är ett särskilt vackert bibliotek, det är rätt brokigt på sina håll och har ett slags väntrumsestetik med ljust trä och omotiverade färgklickar här och där – men det skriker svenskt folkbibliotek lång väg, och jag älskar svenska folkbibliotek, särskilt det här.


Ett stenkast från biblioteket ligger Linnéträdgården med sitt orangeri, där jag under en period var engagerad i Konstsommar, en förening som sedan 60-talet arrangerar konstutställningar och litterära och musikaliska aftnar. Jag kände mig som en udda fågel i gruppen (yngst med ganska god marginal), men jag hittade mina uppgifter, som bland annat bestod i att kontakta författare vi ville bjuda in och skriva informationsblad om de medverkande i sommarens program. När jag tänker tillbaka på de där somrarna minns jag framför allt doften där i 1700-talshuset och det knarrande trägolvet. Men till min besvikelse kom jag nu inte närmare orangeriet än platsen varifrån jag kunde ta bilden ovan, nämligen vid avspärrningen som man tydligen måste betala inträde för att komma förbi.


Jag tog istället en promenad längs ån i solskenet och passerade några av Uppsalas kännetecken – fulla cykelställ, domkyrkan med sina tre torn och Carolinabacken, som man ska rusa ner för efter mösspåtagningen klockan tre under valborgsfirandet.


Sedan hann jag inte så mycket mer. Köpte jordgubbar, hallon och bigarråer på väg till tågstationen, passerade Baptistkyrkan där jag var med i en gospelkör och ryckte åt mig en DN Kultur som sympatiskt nog stod i gratisställ.


Inom fem minuter söder om stationen i Uppsala ser landskapet ut så här.


Direkt från Centralen hemma i Stockholm tog jag mig till Södermannagatan, och någonstans på vägen förändrades vädret radikalt. En av mina favoritgallerhissar leder upp till LW, som sa att jag missat årets skyfall, och trots att det hunnit torka upp mullrade åskan fortfarande utanför fönstren.


Det var dags för F’n’F (film-och-fudge-kväll) och den här gången var temat påsk. Förra årets Christmas in August var ganska lätt att arrangera, Easter in July var svårare, men vi gjorde vad vi kunde. Godispåskägg gav klockrena vibbar och den ena filmen vi såg, ”Easter Parade” med Judy Garland och Fred Astaire, hade i alla fall ett litet påskinslag. Nästa film, ”An American in Paris” med Gene Kelly, hade inget med någonting att göra, vi var bara allmänt intresserade hederlig gammal sång och dans. Att påskanknytningen vad gällde fudgen var ganska långsökt gjorde inte heller så mycket, gott blev det – den ena rörde vi ner marsipan i och i den andra hade vi lemon curd, för att det är gult (att själva fudgen blev brun behöver man ju inte bry sig om).

DCCLVII Gästbloggar på bokcirklar.se

I går skrev jag mitt första inlägg som gästbloggare på bokcirklar.se. Det handlar om mina erfarenheter av att få hjälp av personalen på bibliotek jag aldrig tidigare besökt och om mina synpunkter på hur personalen bör vara tillgänglig för besökarna. Under dagen i dag har jag blivit emotsagd av kolleger som inte delar mina uppfattningar – och det är bra med diskussion – men kommentarerna har jag fått på Facebook och tyvärr inte i bloggen. Hur som helst, om du är biblioteksbesökare och har åsikter om den service personalen erbjuder – läs gärna blogginlägget och tyck till!

DCCLV Arbete och belöning


Just another day i kvarteret Fältöversten. Har inventerat kokbokshyllan på Östermalms bibliotek och hittat mängder av fina, intressanta böcker som står så tätt och anonymt att alldeles för få får syn på dem. Några av de äldre förpassades till försäljningsvagnen och kan nu fyndas för tio kronor styck.

Praktiskt nog bor Lena L, som jag extraknäcker åt som lektör, i samma kvarter som biblioteket, ovanpå själva köpcentret. Att före arbetspasset vid datorn skämmas bort med fika på balkongen är en okränkbar tradition och en sluss mellan mina två jobb.

I köpcentrumväg hör väl inte Fältöversten till favoriterna, men Sabis är bra, särskilt ostdisken som nu är förvandlad till ostrum, där man enkelt kan botanisera i egen takt. Av många värdiga kandidater blev det en bit manchego och en bit taleggio den här gången.

DCCLIV Ny i stan



Mireia från Barcelona, en av mina couchsurfarkontakter som snabbt blev en av mina vänner, har nu bott i Sverige i drygt två veckor. I går satt vi ett par eftermiddagstimmar i den tryckande, nästan spanska värmen på Non Solo Bars uteservering och pratade jobb och kampen om personnummer. Jag önskar att jag kunde trolla fram bådadera. Men Mireia är tuff, trivs i Stockholm, har många vänner här och gör sitt yttersta för att skapa sig en tillvaro och en framtid i den här stan. Och jag hejar på.

När jag tog sällskap med Jenny H från kyrkan i förrgår nämnde jag att jag skulle fika med min barcelonska vän nästa dag, och eftersom Jenny har bott i Barcelona i två år ville hon gärna träffa henne. Det slutade med att de bytte nummer och pratade om att ha språkutbyte, svenska mot spanska. Den brett språkbegåvade Mireia är däremot ingen siffermänniska, utan är tvungen att ha sitt svenska mobilnummer fasttejpat på mobilen, men läste upp siffrorna på svenska.

Sedan gick jag och Jenny till Korskyrkan några minuter bort och anslöt oss till kvällens städgrupp.

DCCLIII Bronies

”De är vuxna, de är män, och de älskar My little pony” skriver DN i dagens mest underhållande artikel. Där beskrivs hur My little pony-TV-serien ”Friendship is magic” har lockat en helt ny, otippad fangrupp som har startat en subkultur kring leksaksponnyerna som var populära på 80-talet. Men där det finns entusiasm kring något oväntat finns också misstro. ”Det är många som inte kommit ut ur stallet än”, säger en intervjuad brony (som alltså står för ”brother” och ”pony”).

Kanske är det inte fullt så stigmatiserande för mig, som var låg- och mellanstadietjej när ponnyerna var i ropet och önskade ihop en liten My little pony-samling från jular och födelsedagar (en gång fick jag en häst av fel märke, den gav jag bort). Men jag tänkte ändå passa på att komma ut – ur badrumsskåpet. Varje gång jag öppnar den vänstra luckan ser jag dessa, oanvända, från 1984.


Häst nummer ett, den ljuslila, och nummer tre, den orangeskära, fanns i min samling.

DCCLII Språkstudier i små doser 3: Just Vocabulary

Det tredje och sista språkpodcasttipset gäller engelska, och på engelska kanske man vill ha lite större utmaningar. Varje lektion från Just Vocabulary förklarar två ord utifrån exempelfraser, beskrivningar och synonymer. Orden har förmodligen valts ut för att de har ett lite smalare användningsområde, är ovanligt formella, kanske ålderdomliga eller helt enkelt inte används lika ofta som sina synonymer, men de är i allmänhet användbara och inte speciellt obskyra. Vissa av dessa lite ovanligare ord låter precis som sina svenska motsvarigheter och blir därmed enkla glosor, men det kan ändå vara intressant att till exempel höra dem i de exemplifierande fraserna. Just Vocabulary har bara en nackdel – lektionerna är sponsrade, vilket den stackars inläsaren måste nämna i tid och otid. Men om man står ut med reklamavbrotten är upplägget fiffigt och pedagogiskt.