DCCCL Om det var krig i Norden


Såg just reprisen av Babel som spelades in på Bokmässan. De satt i en provisorisk studio på övre plan, noterade jag när jag hastade förbi efter att ha hört Marcus Birro i Expressens monter.

Bland annat pratade Babel-gästerna om Janne Tellers Om det var krig i Norden, en mycket enkel men oerhört effektiv skrift som ur en tonårings perspektiv berättar om ett nordiskt krig, precis lika otänkbart som många andra krig varit genom historien. Sverige har fått en diktator som på bara ett par år orsakat fiendskap mellan Nordens olika nationaliteter, och fler och fler nordbor tvingas fly till den plats på jorden där fred råder och resurser finns för att ta emot flyktingar, nämligen arabvärlden.

Många av de viktiga ingredienserna betas av i den korta berättelsen – trygghet och otrygghet, självkänsla, stolthet, vilsenhet, främlingskap, och, när flyktingen blivit invandrare, språkproblem, försörjningsproblem, boendeproblem och olika gruppers olika värderingar som skapar små och stora bekymmer i vardagen.

Den går fort att läsa, jag tog mig igenom den på en lunchrast häromdagen. Låna eller köp ett exemplar och läs. Och tänk.

DCCCXLIX Vaniljcroissanten

Arbetsdagen har varit marginallös, med möten, biblioteksbemanning och verksamhetsplanering non-stop. Vid lunchtid fick jag därför hoppa över min sköna tisdagsmatrast uppflugen på en pall vid ett av Café Stiernans fönster mot Österlånggatan och istället bara hasta in och be om en take-away-toast. Medan jag väntade på att den skulle bli klar kommenterade jag croissanthögen som stod staplad på ett fat under en kupa. ”Å, har ni croissanter med socker på!” sa jag. ”Ja, det är vaniljkräm i”, sa den kvinnliga medarbetaren. ”Ta fram en croissant, hon får smaka en sådan!” hojtade den manlige medarbetaren från hörnet där han stod och jobbade.

Och jag är inte den som är den. Jag tog gärna emot en vaniljcroissant i en påse.

En annan gång fick jag en chai latte.

De har inga problem att behålla mig som stamkund.

DCCCXLVIII Linda går från ord till handling

I dag har jag telefonintervjuat Linda Fintling, som för ett och ett halvt år sedan bestämde sig för att sälja villan och tillsammans med familjen bosätta sig i ett hus som har plats för att ta emot utsatta mammor med barn som behöver en tillflyktsort. Just nu skapas kontakter för att de första gästerna, möjligen kvinnor som hamnat i prostitution, ska kunna flytta in.

Idén och genomförandet låter enkelt och självklart och samtidigt oändligt komplicerat.

Denna hjältinnas historia blir inom kort en artikel i EFK Direkt.

DCCCXLVII Scener ur ett äktenskap på Dramaten

Det här är min oskolade uppfattning: Pjäsen ska mest av allt vara explosivt känslosam. Två personligheter presenteras och befästs, så att publiken därefter kan följa svängningarna när maktbalansen och sympatierna skiftar, snabbt och komprimerat, över några års äktenskap. Det eventuella budskapet bör vara att mellanmänskliga relationer förr eller senare spricker, plötsligt går allt åt skogen utan att någon (tror sig ha) gjort något fel. Utåt- och inåtvänd sorg och ilska flammar upp. Det närmaste dessa plågade människor kan komma ett lyckligt slut är resignation.

Men så väljs Jonas Karlsson som innehavare av den manliga huvudrollen och den som gjorde det valet måste ju känna till att Jonas Karlsson inte kan låta bli att underhålla. Första aktens ordväxlingshumor (den stackars maken som uthärdar hustruns förebråelser och tar på sig all skuld med hundvalpsiver) ihop med raffinerad men uppenbar fysisk komedi (Jonas huvud mellan två lampskärmar, som gör att öronen viker sig) spiller över i andra akten. Där har vrede, bitterhet, hämndlystnad och ånger tagit över totalt, men publiken är inställd på skratt och läser in humor i grälen så snart det låter sig göras, även i Livia Millhagens repliker, och då är hon utan tvekan den som är mest Bergman av de båda.

Jag köper det här, underhållningen i synnerhet. Det är synd att känslorna måste bli så överhettade i andra akten att ironin och distansen dör ut.

Det var nypremiär i går och Scener ur ett äktenskap spelas tio gånger till under hösten.

DCCCXLVI Torsdagen och fredagen


Lite avundsjuk är jag på alla som befinner sig på Bokmässan när jag nu rest tillbaka till Stockholm för att jobba som vanligt på Sturebibblan under helgen, men två mässdagar är ändå två mässdagar. De få punkter jag hann med (med hjälp av bokmässeappen, ett prima planeringsverktyg) var värda mycket.


Första dagen var det som mest fokus på biblioteksfrågor och jag passade på att gå från seminarium till seminarium. Här, till exempel, pratas det om de nordiska ländernas nationella biblioteksstrategier.


Under fredagen försökte jag istället klämma in så många scen- och monterprogram som möjligt. Första punkten för dagen var andakten vid Nordenscenen, där det just i dag var kristen bön. Det gjorde gott att få läsa Fader vår med andra mässbesökare. Därefter hörde jag Ronny Ambjörnsson prata om Ellen Key i ABF:s monter, bland mycket annat om hur hon skrev texter i då nystartade Dagens Nyheter, som alla trodde var författade av hennes far.


Här spelas Lundströms bokradio in. Lotta Olsson intervjuas.


Erlend Loe pratar om och läser ur sin nya roman Fvonk. Ordet kommer, berättade Erlend, från ett lösenord till ett trådlöst nätverk på ett hotell.


Det sista jag gjorde var att höra Marcus Birro berätta om sina memoarer. Han skriver dem hellre nu, vid 40 års ålder, än att vänta i 40 år till och riskera att vara för dimmig i skallen.

Tio minuter in i intervjun med Birro var jag tvungen att gå för att hinna med tåget (och då hade jag också hunnit höra Jonas Gardell, Simona Ahrnstedt, Spanarna i P1 och Göran Rosenberg samt träffa gamla och nya bekanta i och mellan montrar). Numera får jag nöja mig med att kolla hashtagen #bokmassan på Twitter.

DCCCXLIV I dag börjar Bokmässan

På direkttåget från Stockholm till Göteborg klockan 6.00 första bokmässedagen kan man vara ganska säker på att slippa skräniga tonåringar och liknande oönskat högljudda medpassagerare i vagnen. Sannolikheten är nämligen väldigt hög att man är omringad av kolleger i sin egen och närbesläktade branscher. Bibliotekarier, förläggare, bokhandlare. Men om det innebär att det är lugnt och tyst? Inte riktigt. De som inte känner sina grannar är tysta, blundar eller läser. Förläggare och bokhandlare, även om de åker i grupp, kan jag tänka mig också är benägna att vila eller ägna sig åt pratfria mässförberedelser så här dags på morgonen. Men jag slår vad om att det pratglada sällskapet här till höger är personal från folkbibliotek. Vi blir nämligen så till oss inför ynnesten att vara iväg på betald tjänsteresa att entusiasmen inte kan döljas. Det här är om inte once in a lifetime så ytterst ovanligt och exklusivt och få förunnat.

Jag ser böcker, DN Kultur, tygpåsar med litterära tryck, utskrivna A4-ark med tät text, hållna i fasta grepp av förmodade mässföreläsare. Om två timmar är vi framme.

DCCCXLI Fransk konst


Belle epoque – posters & graphics av Victor Arwas (1978)
Fransk affischkonst under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

Till bords hos Monet av Claire Joyes (1990)
Mat och livsstil i Claude Monets hushåll. Recept på stuvad ål, kaninterrin, smöräpplen och mycket annat.

The new book-illustration in France av Léon Pichon (1924)
Franska bokillustrationer från slutet av 1800-talet till början av 1920-talet.

The Nabis and the Parisian avant-garde (1988)
Fransk konst med fokus på konstnärsgruppen Les Nabis som ställde ut tillsammans 1891-1900.

Drömmen om Paris – i spåren på svenska snillen i städernas stad av Lennart Moberg (2005)
Bildrik presentation av det Paris som fyra svenska män – Hill, Strindberg, Munthe och Gullberg – ville slå igenom i.

Samarbetet mellan Gamla stans bibliotek, Sture bibliotek och Nationalmuseum får mig just nu att samla ihop och tänka ut kortkorta beskrivningar till minst 25 böcker om konsten och livet i Frankrike för 100 eller 200 år sedan. En ny värld öppnar sig.