DCCCXXXIX Sevärt på bio 2: En oväntad vänskap


På tågresan genom Europa i våras såg jag och Jenny F affischer för den franska filmen Les intouchables, utkommen förra året, och våra bekanta i två av länderna vi besökte nämnde oberoende av varandra att det var en riktigt sevärd film.

Tillbaka i Stockholm började jag kolla upp om jag missat den på svenska biografer eller om den var på väg, eller om jag skulle kunna få tag i den på något annat sätt. Eftersom jag inte såg en skymt av den någonstans på svensk mark twittrade jag till SF och frågade om saken. Ingen i Sverige har köpt in den, fick jag veta. Synd, svarade jag, den verkar vara väldigt omtyckt. Några veckor senare twittrade de till mig igen och sa att den blivit inköpt, och nu är min fem månader långa väntan över. I går hade filmen premiär under namnet En oväntad vänskap och jag och Jenny såg dagens sista av en lång rad föreställningar på Stockholmsbiograferna, 21.30 på Filmstaden Söder.

Med tanke på filmens popularitet världen över hade det varit ett märkligt val att låta den svenska biopubliken gå miste om den. De allra, allra flesta pratar om den i positiva ordalag, historien om den handikappade förmögne mannen som väljer den kriminellt belastade förortskillen som personlig assistent. Dessutom ska det ha hänt på riktigt.

Den som behöver ytterligare argument för att gå och se den kan läsa ”Ten Reasons You’ll Love ‘The Intouchables’”.

DCCCXXXVIII Sevärt på bio 1: Palme


Det är väl någon dryg vecka sedan premiären, men Palme-filmen tar fortfarande upp en del mediautrymme, som ledarsidan i gårdagens Svenskan. Den texten, precis som andra uttalanden jag hört och läst, har en kritisk ton som jag inte riktigt förstår. I det här fallet menar författaren dels att filmen inte kommer med något nytt och dels att ”politiken och personen är mer komplex” än vad filmen visar. Då undrar jag om en film om en mycket välkänd 1900-talspolitiker måste avslöja hittills okända fakta för att vara intressant, om inte grepp, perspektiv och val av källor kan vara spännande nog, och så undrar jag också vem som på allvar tror att en film kan täcka in flera decenniers politiska historia samt ett människoliv i sin fulla komplexitet.

Med andra ord – jag tyckte filmen var bra. Den hade en god balans mellan TV-material, både svenskt och utländskt, privata hemmafilmer och nygjorda intervjuer med människor som på olika sätt stod Olof Palme nära, och resultatet blev ett hjälteporträtt med smärre inslag av dåliga sidor och misslyckanden. Det är helt okej, det är så man gör när man minns människor som gått ur tiden, fokuserar på pluskontot.

Jag och Jenny F såg filmen på Grand, en märklig metaeffekt med tanke på Olof Palmes sista timmar i livet, och därifrån gick vi längs Sveavägen till Adolf Fredriks kyrka och Palmes grav. Historien kom nära.

DCCCXXXV Förlåtelse

Temat för veckans hemgruppssamling var förlåtelse, hur svårt, nästan omöjligt, det kan vara ibland att förlåta någon och hur många skenbart goda ursäkter det finns att ta till när man helst vill slippa förlåta över huvud taget.

En av punkterna för dagen i materialet vi följer var att förlåtelse är att ”give up your right to get even”. Det finns så många fina ord att säga om förlåtelse, om hur läkande det är både för den som förlåter och den som blir förlåten, och det är sant, men det är inte alltid så det känns, särskilt inte innan man kommit så långt att man är beredd att lägga oförrätten bakom sig. Då kan man behöva få just den bekräftelsen, att det naturliga vore att hävda sin rätt, men man väljer att vara storsint nog att avstå.

Men ännu viktigare är den där biten i Fader vår som så många har läst så många gånger: ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” Alltså – som jag förlåter andra förlåter Gud mig. Lägger man det på minnet blir det svårare att hoppa upp på sina höga hästar.

I Matteus 18 görs förhållandet tydligt genom en liknelse, här ur bibelöversättningen The Message:

A Story About Forgiveness
21 At that point Peter got up the nerve to ask, “Master, how many times do I forgive a brother or sister who hurts me? Seven?”
22 Jesus replied, “Seven! Hardly. Try seventy times seven.
23-25 “The kingdom of God is like a king who decided to square accounts with his servants. As he got under way, one servant was brought before him who had run up a debt of a hundred thousand dollars. He couldn’t pay up, so the king ordered the man, along with his wife, children, and goods, to be auctioned off at the slave market.
26-27 “The poor wretch threw himself at the king’s feet and begged, ‘Give me a chance and I’ll pay it all back.’ Touched by his plea, the king let him off, erasing the debt.
28 “The servant was no sooner out of the room when he came upon one of his fellow servants who owed him ten dollars. He seized him by the throat and demanded, ‘Pay up. Now!’
29-31 “The poor wretch threw himself down and begged, ‘Give me a chance and I’ll pay it all back.’ But he wouldn’t do it. He had him arrested and put in jail until the debt was paid. When the other servants saw this going on, they were outraged and brought a detailed report to the king.
32-35 “The king summoned the man and said, ‘You evil servant! I forgave your entire debt when you begged me for mercy. Shouldn’t you be compelled to be merciful to your fellow servant who asked for mercy?’ The king was furious and put the screws to the man until he paid back his entire debt. And that’s exactly what my Father in heaven is going to do to each one of you who doesn’t forgive unconditionally anyone who asks for mercy.”

DCCCXXXIV Mariefred

Mamma fyllde 60 i maj och födelsedagspresenten från mig, brorsan och svägerskan fick hon i lördags – en dag i Mariefred, då vi visserligen hade några aktiviteter inbokade, men vars höjdpunkter ändå var barnbarnens närvaro och det vackra vädret.


Först fika på Grafikens hus. Ursäkta min bror som äter och skrattar samtidigt.


Farmor och Edith.


Valter ville hellre ha choklad än kakor och bullar. (Jag med, för det mesta.)


På grafikens hus fanns en utställningsdel med bland annat lådor fulla av typer för tryck på gammaldags sätt.


Till exempel typsnittet Amsterdam Grotesk smal.


Därefter familjevisning på Gripsholms slott. Visserligen var ingen i vår grupp direkt i rätt ålder – fem vuxna, en treåring och en halvåring – men lyckligtvis är vi inte särskilt vuxna vuxna, och treåringen visade sig ha utmärkt slottsmanér. När han ville säga något viskade han för att inte störa guidningen och han hittade anmärkningsvärda detaljer både här och där, värda att peka ut. Halvåringen var också ytterst belevad under hela rundturen.


Fastspänd halvåring.


Oförskämt vackert väder. Valter har med sig giraffen Benny.


Pappa och slottet.


Svägerskan och jag.


Slottsträdgården.


En liten Mälaranknuten å.


Promenad på maten. Allt var stängt efter halv fem. Det gjorde inget.


En sista slottsvy.


Med hem kom lokalt bröd och lokal ost från Bondens marknad. Jag avhöll mig från honungen och de färgsprakande grönsakerna, men det var på håret.

DCCCXXXIV Städkväll i Korskyrkan

Vi behövde inte städa våningsplanet där caféet för hemlösa håller till, så vi kunde fokusera på övriga fyra. Det är först under städkvällarna man tänker på hur många utrymmen som finns. Men nu är det gjort för den här gången och vår grupp är städbefriad följande nio veckor.

DCCCXXXI Dagens första missräkning


Det skulle bli riktigt tajt, men det kunde gå. Jag skulle med pendeln från Centralen 8.12 och ville köpa med mig bröd från Fabrique på Scheelegatan som skulle öppna 8. Jag kom dit två minuter i och skulle just börja forcera den skock på kanske tio personer som stod där utanför kring busshållplatsstolpen och väntade på bussen. Trodde jag. De väntade på bröd. Nu sitter jag på pendeln med tre grova jumbofrallor från Pressbyrån och tänker att de blir nog helt okej ihop med den goda franska vitmögelosten jag har i väskan.