DCCCLVII Giannina Braschi om Drömmarnas imperium i Poesibazaren

20121009-000539.jpg
Giannina Braschi syns tyvärr inte där hon sitter mitt emellan sina två svenska översättare, Helena Eriksson och Hanna Nordenhök. Dessa tre gästade fullsatta Poesibazaren på Stadsbiblioteket i kväll, där de läste bitar ur samlingen Drömmarnas imperium, berättade om Gianninas författarskap och svarade på faktiskt ganska många publikfrågor.

Uppläsningarna var hörvärda och svaren på frågorna intressanta, till exempel när det gällde Gianninas skildring av 11 september. Hon var där när det hände, ett kvarter ifrån World Trade Center, och den känsla hon beskriver att hon hade var inte så mycket rädsla som samhörighet, hon var en del av ett kollektiv som strävade efter att överleva. Det påminner om en egenskap hos Anne på Grönkulla som jag alltid kommer tillbaka till, nämligen hennes förmåga att romantisera till och med livshotande situationer, som när hennes bästa väns lillasyster blir allvarligt sjuk. Precis allt går att betrakta från minst två håll. I hemska situationer kan man välja att se det poetiskt dramatiska i utsattheten, hjältemodet – eller känslan av samhörighet.

Jag fäste mig också vid svaret på frågan om hur det går till när hon skriver sina dikter, om hon skriver allt i ett svep eller sitter och filar länge. ”Allt i ett svep”, svarade Giannina. ”När jag skriver har jag tänkt och tänkt så länge att jag inte tål att tänka mer. Att skriva är det sista jag gör, inte det första.”

Härmed inte sagt att jag greppade allt som lästes och sas. Texterna och tankarna var svårgenomträngliga. Att Svenska dagbladets recensent tyckte detsamma är ett slags tröst.

DCCCLV Dr. Cox

Johan i hemgruppen är min Scrubs-dealer. Så fort jag blir klar med en säsong får jag en ny. Just nu är jag i slutet av fjärde säsongen och har precis fått en ny Dr. Cox-favorit, där han försöker återge vad hans ungdomsvän förklarar att han arbetar med.


Dr. Cox. Man kan inte få nog.

DCCCLIV Magnus Lindgren på Fasching


Mitt jazzfestivaldeltagande blev begränsat till den här kvällen på Fasching, och jag är nöjd med valet. Magnus Lindgren visade sina färdigheter på saxofon, klarinett och – yes! – tvärflöjt. Det spelas alldeles för lite flöjt nu för tiden.

Musiken från skivan Fyra, recenserad i DN för tre veckor sedan, spelades enligt presentatören live för första gången den här kvällen, och är redan Spotify-tillgänglig. DN-recensenten gillade spåret Raval, det gör jag också, liksom softa Istanbul och Park Avenue, som ger mig 70-talsvibbar. Det är flöjten som gör det.

DCCCLIII Så underligt

När jag i går jobbade med böckerna jag beställt in, från Stadsbiblioteket framför allt, om franskt 1800-tal upptäckte jag en liten bok i den stora högen som jag inte tidigare noterat att den kommit. Det var norska Inger Hagerups barnramsebok Så underligt från 1952. Den har inte det minsta med franskt 1800-tal att göra. Jag bläddrade igenom den, tittade på texterna översatta av mästaren Lennart Hellsing och de fina, tidstypiska bilderna, utan att hitta minsta Eiffeltorn. Baskrar fanns med, faktiskt, men de satt på några kvinnliga kängurur på dansk tebjudning. Underligt var ordet.

Eftersom jag gillade både verser och bilder scannade jag av några uppslag, och först sent i går kväll, när jag tittade på dem hemma, såg jag det – illustratören heter Paul Gauguin. Det handlar nog inte om impressionist-pirimitivisten som målade landskap, damer och självporträtt och dog 1903, men det visste ju inte jag när jag hittade boken i bibliotekskatalogen.




Klicka för att se och läsa.

DCCCLII Mer och mer franskt 1800-tal

Sturebibblans franska tema nämnde jag för en tid sedan, då jag var som mest uppslukad av att söka upp, låna in och beskriva böcker som rör 1800-talets Franskrike, dess konst och litteratur.

Nu är en liten utställning påbörjad. Det är svårt att få den att se tilltalande ut, eftersom böckerna i sig är ganska slitna och omoderna, men det är just där utmaningen ligger, att få biblioteksbesökarna att se bortom den trista utsidan (apropå det förra blogginlägget, om böcker som inte lånats på 30 eller 40 år).


Här syns några liggande och några stående böcker av de hittills 20 som fått en liten lapp i sig. Snart kommer fler, och dessutom några bilder, har jag tänkt mig, av kända konstverk från tiden.

På de blå lapparna gör vi reklam för en kommande föreläsning, då intendent Veronica Hejdelind från vår samarbetspartner Nationalmuseum kommer och pratar fransk 1800-talskonst.

DCCCLI Tintin och de aldrig utlånade böckerna

Flera biblioteksrelaterade ämnen har märkts i media på senare tid. Då tänker jag inte på Bok och bibliotek i Göteborg, som ju faktiskt får en del uppmärksamhet varje år, utan mest på Tintin-debatten förra veckan och nu utställningen bestående av aldrig utlånade böcker från Stadsbiblioteket här i Stockholm.

Tintin-debatten la jag mig inte i i någon större utsträckning, förutom att vi kolleger förstås har diskuterat en del oss emellan. En följare på Twitter frågade vad jag tyckte och jag svarade.

Twittrare: vad tycker du om bortagandet och återtagandet av Tin Tin?
Jag: Att genomtänkta urval inte är detsamma som censur och att bibliotek alltid gjort urval. Enda skillnaden är att media rapporterat.
Twittrare: men är det inte skillnad på att rensa ut något man redan [har] och att avstå från att ta in?
Jag: Inte särskilt stor. TioTretton har funnits 1,5 år och har ett mycket litet och smalt bokbestånd som de jobbar aktivt med.
Twittrare: det fanns alltså ingen anledning att bli särskilt upprörd?
Jag: Det är upp till var och en. Vissa upprörs av Tintin-albumens förlegade värderingar, vissa av beslutet att ta bort dem.

Enkelt och kortfattat uttryckt – max 140 tecken åt gången – sammanfattar det min ståndpunkt. (Och så fick jag ju inget mothugg, så det var lätt att stå för den.) Sedan är debatten intressant på andra sätt, till exempel dess enorma hastighet på webben, vilka som deltog och vilka efterdebatter den lett till (hur väljer och gallrar biblioteken sina medier? är inte nutida rasism mer intressant att diskutera än den historiska i serieform?).

Det roligaste inslaget, som kom när diskussionsvågorna alldeles precis börjat sänka sig, var Elin Lucassis kommentar (klicka för att se ordentligt).


Min stöddiga attityd till Tintin-debatten (”äh, ni har ingen insikt i branschen och vet inte vad ni pratar om”) flammade upp igen i dag, även om omständigheterna var trevligare. Den har skymtat förbi på sistone, Meriç Algün Ringborgs utställning med låneböcker som aldrig lånats, och i dag smällde dn.se upp den ganska stort. Så vad har jag emot det, att vackert färgglada, gammalmodigt biblioteksbundna och bortglömda böcker ställs ut på Gunnar Asplund-designade bokhyllor? Inget alls, förutom att utställningen heter ”The library of unborrowed books” och att artikeln sa just att dessa gamla böcker aldrig lånats.

Det har de, tro mig. Jag kan inte uttala mig tvärsäkert om alla 600 volymer, förstås, men det kliar i bibliotekariefingrarna som vill börja bläddra i böckerna och se om det verkligen inte finns några gamla stämpelkort kvar i bokfickorna som talar om vilka återlämningsdatum böckerna fått på 60- eller 70-talet. Det enda man kan säga är nämligen att vårt numera datoriserade system inte har registrerat några utlån. Det avslöjar inget om cirkulationen dessförinnan.

Besserwissern i mig, hur fin jag än tycker utställningen är, kunde inte låta bli att påpeka detta förhållande i kommentarsfältet, på ett vänligt men tydligt sätt. Det gjorde jag 13.29. 14.48 uppdaterades artikeln, som numera innehåller en passage med just denna brasklapp. ”Aldrig utlånad” betyder just här ”inte utlånad på 30 eller 40 år”.

Skönt, tycker jag, särskilt som den som kommenterade strax efter mig antydde, med hänvisning till Tintin-debatten, att den inköpande bibliotekspersonalen bör motivera sina urval. För visst, böcker som ingen någonsin läst verkar ju vara dåliga köp.