DCCCXLVII Scener ur ett äktenskap på Dramaten

Det här är min oskolade uppfattning: Pjäsen ska mest av allt vara explosivt känslosam. Två personligheter presenteras och befästs, så att publiken därefter kan följa svängningarna när maktbalansen och sympatierna skiftar, snabbt och komprimerat, över några års äktenskap. Det eventuella budskapet bör vara att mellanmänskliga relationer förr eller senare spricker, plötsligt går allt åt skogen utan att någon (tror sig ha) gjort något fel. Utåt- och inåtvänd sorg och ilska flammar upp. Det närmaste dessa plågade människor kan komma ett lyckligt slut är resignation.

Men så väljs Jonas Karlsson som innehavare av den manliga huvudrollen och den som gjorde det valet måste ju känna till att Jonas Karlsson inte kan låta bli att underhålla. Första aktens ordväxlingshumor (den stackars maken som uthärdar hustruns förebråelser och tar på sig all skuld med hundvalpsiver) ihop med raffinerad men uppenbar fysisk komedi (Jonas huvud mellan två lampskärmar, som gör att öronen viker sig) spiller över i andra akten. Där har vrede, bitterhet, hämndlystnad och ånger tagit över totalt, men publiken är inställd på skratt och läser in humor i grälen så snart det låter sig göras, även i Livia Millhagens repliker, och då är hon utan tvekan den som är mest Bergman av de båda.

Jag köper det här, underhållningen i synnerhet. Det är synd att känslorna måste bli så överhettade i andra akten att ironin och distansen dör ut.

Det var nypremiär i går och Scener ur ett äktenskap spelas tio gånger till under hösten.

2 tankar om “DCCCXLVII Scener ur ett äktenskap på Dramaten

  1. Din analys är måhända oskolad, men ack så underhållande i sig. Grämer mig en aning för att ha missat det här! Men, men. Man kan inte vara på två ställen samtidigt. Det är välkänt.

    /Anna

    • Rekommenderar pjäsen, det är mycket skrik och bråk, som sagt, och jag vet inte riktigt vad den vill säga mig, förutom att vara en skildring av hur känslomässigt pressade människor agerar och reagerar. Men tack vare skådespelarinsatserna (Jonas Karlssons framför allt, Livia Millhagen har den där djupa, ödesmättade stämman med konstlade s-ljud som jag inte begriper att den inte dött ut) blir man trots allt engagerad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s