DCCCLXX Skrivet i vatten

”Jag vet att jag måste tro på mig själv även om jag inte kan spela piano med båda händerna.”

I dag har jag läst en fin liten bok, Skrivet i vatten, som hade återlämnats av någon på Sturebibblan och som jag fick syn på där den låg bakom informationsdisken, redo att skickas iväg till Östermalms bibliotek, där den har sin hemvist. Boken var tunn och hade ett speciellt omslag, jag började läsa den på vinst och förlust och blev kvar på biblioteket två timmar efter stängning för att läsa klart. Den gav mig en oväntad inblick i en svårt skallskadad kvinnas tappra väg tillbaka till ett värdigt liv.

Camilla Westerdahl heter kvinnan som en sommarkväll 1997 somnar vid ratten på väg hem från ett bröllop och kör in i ett brofäste. Hennes man blev lindrigt skadad och den sex månader gamla dottern klarade sig oskadd, men Camilla själv blev helt sönderslagen och var mycket nära att mista livet. I boken beskriver hon minnesförlusten, operationerna, läkarna – och framför allt hennes sjukgymnast, som var den som hjälpte henne att tillfriskna från att vara oförmögen att kommunicera till att ha ett eget boende, meningsfulla aktiviteter och hopp om framtiden. Boken har hon skrivit själv och hon skulle gärna vilja skriva en till.

I efterordet skriver Camillas sjukgymnast att boken till exempel kan läsas av vårdpersonal som kommer i kontakt med patienter vars situation liknar Camillas eller personer som i likhet med Camilla befinner sig i en rehabiliteringsprocess, men den kan förstås läsas med stor behållning av vem som helst. För mig blev den en påminnelse om vikten av värdighet. Camilla beskriver hur hon blir bemött när hon sitter i rullstol och när hon inte gör det, hur det känns när hon har två assistenter med sig som pratar med varandra och hon inte hör och förstår vad de säger och framför allt hur det är att sitta tyst när personen hon har ett ärende till vänder sig till assistenten.

Camilla hoppas att hennes bok ska få andra att vilja ta kontakt med henne. Så här skriver hon: ”Ja, om du vill träffas så fråga mig bara, du får komma till mig när som helst. Då ska du fråga mig, ingen annan. För jag kan tala för mig själv. Jag känner mig friskare när jag kan prata själv.”

Här är ett inslag om Camilla Westerdahl i TV4:s Nyhetsmorgon.

DCCCLXIX Alla våra franska cirklar

Nu har vi kommit en bra bit in i vår franska höst på Sture bibliotek och Gamla stans bibliotek. Vi har en grupp på Sture som vi träffat en gång för att diskutera noveller av Maupassant och därefter för ett samtal kring Zolas Damernas paradis. Andra kvällar har vi träffat Gamla stan-gruppen och pratat om samma böcker. De här två grupperna, som alltså träffats två gånger vardera, slår vi snart ihop för seriens sista träff, som är en visning av utställningen ”Det moderna livet – franskt 1800-tal” på Nationalmuseum. Och till råga på allt började vår läsecirkelsserie kring ny fransk litteratur på Sture häromdagen. Det är en serie enligt vårt vanliga mönster, nämligen på det sättet att man anmäler sig till det eller de tillfällen man är intresserad av, så det blir ingen fast grupp.

Trots att flera av oss som är med som cirkelledare har jobbat upp en hel del erfarenhet och vana de senaste åren är det slående hur olika träffarna kan bli beroende på vilka som deltar och vad boken väckt för känslor. Gruppen som läst 1800-talsklassiker på Sture består av idel stammisar som inte bara vet vilka vi är utan också har hyfsad koll på varandra. Även om olika böcker bäddar för olika grader av diskussion har det inte behövts någon inledningsfas över temuggarna då alla är lite tystlåtna på grund av blygsel eller hänsyn.

Höstens träffar i Gamla stan har varit den nuvarande personalgruppens första läsecirkelförsök på det biblioteket, så vi hade inga självklara kandidater. När vi inledde serien kring franskt 1800-tal för Gamla stans räkning, med Maupassant-träffen, bestod gruppen av en kollega inom Östermalmsenheten och en före detta sådan, en gammal gymnasieklasskompis till mig, en av bibliotekets storlånare, en som läst om läsecirkelserien på webben och aldrig besökt biblioteket tidigare och en tjej som annars deltar i cirklar på Sture, och så var vi två ledare. Det visade sig att gymnasieklasskompisen och storlånaren var bekanta sedan innan genom sitt politiska engagemang och vi kolleger kände förstås varandra, så lite försprång fanns, och diskussionerna flöt på hyfsat med lite toppar och dalar. Vid träff två hade sjukdom och andra förhinder slagit till, så vi var bara fyra personer – de två som var bekanta sedan innan, hon som hittat serien på webben och jag. Stämningen var familjär och pratet fortsatte längre än jag räknat med, nästan så att jag försökte bryta för att jag haft en lång dag och det var dags att gå hem. Det hör inte till vanligheterna.

Och nu i veckan hade vi alltså den första träffen av tre kring fransk litteratur från 2000-talet. Det var jag och kollegan Helena som satt med en ovanligt stor och brokig grupp och försökte diskutera Valérie Mréjens Tre berättelser; tre män. Vi uppnådde våra två viktiga marknadsföringsmål med cirklarna, vilka är att locka minst lika många intresserade personer som antal platser och att nå personer som inte brukar gå på läsecirklar, eller över huvud taget på bibliotek, och som valt att komma till exempel för att själva boken eller temat för kvällen intresserar dem. På grund av trycket valde vi att ha en extra stor grupp – tio personer inklusive oss ledare, istället för vår vanliga gräns på åtta – och vi hade bland annat med en kille som aldrig deltagit i någon läsecirkel alls tidigare och en kvinna som var lärare i svenska och franska. Helt enligt våra önskemål, alltså, men på grund av att vi träffat så rätt blev utmaningen desto större att få igång ett givande samtal. Alla var på olika nivåer, de flesta var främlingar för varandra och storleken på gruppen var precis vid den kritiska gräns där ovana deltagare blir hämmade och undviker att ta ordet.

Men Tre berättelser; tre män var definitivt värd en del stötande och blötande och jag och Helena gjorde vårt bästa för att dra igång det. Boken består av tre noveller, varav framför allt två är skrivna på ett mycket korthugget sätt, där styckena utgörs av enstaka meningar, och de handlar i tur och ordning om berättarjagets morfar, hennes pojkvän under ett några månader långt förhållande och slutligen hennes pappa. Jaget heter Valérie Mréjen. Vi ställde frågor om stilen och språket, om skillnader mellan novellerna, om den framväxande bilden av familjeförhållandena, om eventuell sanningshalt. En av deltagarna hade inte lyckats uppbåda något som helst engagemang under läsningen, medan Helena stormälskade boken. Övriga verkade luta åt mer eller mindre positiva omdömen. Jag gillade den också, den ger stort utbyte för liten läsinsats.

Nu har jag sannolikt två tillfällen kvar att vara läsecirkelledare i höst. Det värsta och bästa med att ha det som arbetsuppgift är läsandet som aldrig tar slut.

DCCCLXVII Andningspaus med choklad


Intensiv dag på Sturebibblan med verksamhetsplanering parallellt med boktips, boknedladdningshjälp och all vanlig låneadministration samtidigt som kontakten mellan de publika datorerna och skrivaren var mer än lovligt svajig, toppat med läsecirkel på kvällen. Kvarten med varm choklad nere på Espresso House var livsnödvändig.

DCCCLXIV Premium

I morse, när jag just satt i hörlurarna på promenaden hemifrån till Gamla stans bibliotek, upptäckte jag att all musik försvunnit ur mobilen, på grund av något iTunes-spökeri. Det var droppen. Efter att ha avstått från Spotify Premium så länge jag kunnat, eftersom jag ändå har så mycket annan musik att lyssna på, uppdaterade jag mitt abonnemang i vredesmod när jag gick längs Hantverkargatan.

Och så, med tillgång till närapå oändligt musikutbud, lyssnade jag både på ditvägen och hemvägen om och om igen på nuvarande favoritspåret ”Galileo” med Indigo Girls från 1992.

DCCCLXIII Chokladfestivalen 2012 – ett effektivt besök

Min enda chans att besöka Chokladfestivalen på Nordiska museet under dess tre dagar var den här eftermiddagen efter gudstjänsten, då jag dessutom var med i kyrkkaffegruppen, vilket innebär att man är bland de sista som lämnar stället, och sedan var tvungen att gå hem emellan och byta skorna som blivit sjöblöta i regnet.


Nåväl. Jag kom fram med en skramlade gammal spårvagn – de bästa! – strax efter fyra och hade alltså möjlighet att ta del av festivalens två allra sista timmar, men var effektiv och klar på en och en halv. Jag tror att i alla fall något av mina inköp gjordes till rabatterat slutet-av-festivalen-pris.


Annars kunde man inte direkt ana att festivalen var på upphällningen. Det var gott om folk och trångt framför de utställare som var bra på att hålla fram brickor med smakprover och de som sålde praliner och chokladkakor till särskilt bra pris.


Efter en första köprunda i vänstra delen av hallen gick jag över till den högra och hittade Ellinor vid Amedeis bord. Där var de saliga över att just ha vunnit tävlingen där besökarna röstar fram godaste chokladen, vilket blev deras ”Trinidad”. Jag fick en liten smakruta som jag ännu inte ätit, den ligger på en hedersplats bland min övriga chokladshopping, men jag räknar med att gilla den. Sedan fick jag pralinsmakprov och köpte flera små askar, varav en blev kompisfylld med ett par extra praliner. Man ska känna folk i chokladbranschen. Ellinor lärde mig också hur jag ska hälsa på folk i Sydafrika, dit jag planerar att åka om några månader, men jag har redan glömt vad det var man skulle säga. Innan Ellinor själv åker dit igen strax efter årsskiftet ska jag be om en liten språk- och kulturkurs.


Jag hann till och med se lite av museets utställningar en trappa upp, och när jag hade tittat klart gick jag till en av kortsidorna där på galleriet varifrån man hade bra utsikt över hela festivalhallen. Jag tog en bild, som jag Instagramade och gav taggen #chokladfestivalen. En sökning direkt efter uppladdningen visade att någon tagit i princip en likadan bild från samma plats och med samma taggning och laddat upp den 20 sekunder tidigare.  Ibland är man inte så unik som man kanske tror.


Ingen kan i alla fall anklaga mig för att snåla. Påsarna vägde tungt när jag gick från festivalen. Allt ser ut att vara alldeles delikat, en del märken var nya för mig, andra gamla favoriter, som göteborgska Flickorna Kanolds snygga praliner. Och då besinnade jag mig ändå flera gånger och hoppade över några tryfflar och läckra chokladbollar.

DCCCLXI I morgon: Stora läsardagen

I morgon är det dags för Sturebibblans största evenemang hittills (och då har vi ändå slagit på stort många gånger sedan starten 2009). Under Stora läsardagen kommer elva förlag att prata om sin utgivning, det blir livemusik, bokmingel och förfriskningar, 13.00-18.00.

I eftermiddag satte jag ihop dagens PowerPoint-presentation som inbegriper samtliga förlags egna presentationer. Och då slog det mig – först ut av alla förlag är Tranan, som gett ut Mo Yan, och den första av deras bilder föreställer Mo Yans senaste bok och en kommentar om att han är en möjlig Nobelprisvinnare. Det blir en stark start. För att försäkra mig om att de inte glömt arrangemanget på Sture bibliotek i sin stora segeryra mailade jag under dagen. De kommer. Det gläder oss.


Välkomna, allihop! Detaljerat program finns på Stora läsardagens webbplats.