MLXXX Litar på mamma

Stoppar in några bestick i diskmaskinen, de där besticken jag fick i present av mamma någon gång och som jag verkligen gillar. Om inte mamma då och då bidrog till det här hushållet skulle det inte vara mycket till hushåll, mer en samling udda köksgrejer och inredningsdetaljer från studenttiden. Några krukväxter skulle jag inte heller ha. Den enda jag haft de senaste åren fick jag ärva vid något tillfälle, den är en tålig sort som har överseende med min högst sporadiska vattning (det kan handla om månaders glömska) och i förrgår fick jag en till. Den har väldigt snygga lila blommor, som jag undrar hur länge jag lyckas hålla vid liv.

Nu unnar jag mig en kopp Clipper Organic Indian Chai Tea, trots att jag bara har tre påsar kvar. Mamma ska ju trots allt med bror, svägerska och deras yngsta till London snart och kan köpa hem mer åt mig.

MLXXIX Främmande språk, blandade känslor

20130413-091850.jpg
I förrgår efterlyste Dramatens Facebook-sida ”provpublik” till pjäsen Främmande språk på Lilla scenen och jag tackade ja snabbt som ögat till att se den klockan 12 i dag. Själva affischen ser väldigt tilltalande ut, en grupp lärare i tweed och jumperset står och ser glada ut, det är tidigt 60-tal på en språkskola i Cambridge med internationella studenter men mycket brittisk atmosfär. Humor och drama, Henrik Dorsin har problem med spruckna byxor och ett oavsiktligt fånigt skratt, flera av de andra med olyckliga familjeförhållanden.

Det var trevlig stämning på genrepet, Gösta Ekman, som regisserat, gick upp och förpratade lite framför ridån och var så till sig att han inte riktigt ville gå av scenen. ”Stör jag mycket om jag står här?” sa han, men gick sedan ner och lämnade plats åt de sju skådespelarna som genom hela pjäsen, med vissa tidshopp, interagerar i ett lärarrum. Själva scenografin lyfter hela upplevelsen, skinnfåtöljerna, bokhyllorna, en uppstoppad räv, klassiskt akademiskt.

På Dramatens hemsida finns ett kort klipp där Gösta Ekman pratar om pjäsen, bland annat om att dess upphovsman Simon Gray jämförts med Tjechov: ”Han har, tycker jag, samma ödmjuka, väldigt nyfikna, medkännande sätt att närma sig människor.” Det kanske stämmer, med tanke på att det är pjäsens rollfigurer som avses, men jag själv går därifrån med känslan av att det som är viktigast i mitt liv, och många andras här i världen, återigen har blivit förlöjligat. En av de kvinnliga lärarna blir bekant med sin mors sköterska som är ”frälst”. Sköterskan pratar om Jesus och om sammankomster med sina frälsta vänner. Till en början fnyser läraren åt det hela, men blir sedan en entusiastisk anhängare och bjuder in sina kolleger, som sinsemellan börjar sucka och pusta högljutt om hur besvärande det är med Melanies nya övertygelse, till publikens skratt. Något år senare är Melanie förändrad, sitter apatisk och tycks ha alkoholproblem. En ganska typisk skildring av uppflammande kristen tro, helt väsensskild från mina egna erfarenheter.

Främmande språk har premiär 20 april.

MLXXVIII Africa is a Great Country, start i morgon lördag

Screen Shot 2013-04-12 at 12.38.25 AMSåg Jens Assur på Gomorron Sverige i går morse, där han berättade om sin kommande fotoutställning på Liljevalchs, Africa is a Great Country, med bilder som visar ett sällan uppmärksammat Afrika. ”I stället för katastrofer möter publiken en hyperurban livsstil, den snabbt växande medelklassens arbete och fritid, ett trendmedvetet kultur- och nöjesliv, kreativa entreprenörskap och de gigantiska metropolernas arkitektur, utbredning och väldiga infrastrukturer.”

Av de bilder som visades i morgon-TV:n var två från Maputo och jag kände inte igen mig alls. Men så har han också fotat i ”gated communities”, till exempel, som man ju i allmänhet inte ser som besökare.

Utställningen öppnar i morgon lördag, men själv ska jag dit nästa helg. Från och med nästa vecka är det också dagliga presentationer av utställningen 14.30.

MLXXVII Standardbeställningen

20130411-161059.jpg
”En extrastark dubbel chai med hasselnöt!” sa kollegan Nike när hon kom ångande med min kaffekopp nerifrån Espresso House. En bråkdel av en sekund hann jag bli lite nervös, men hon hade koll, det var min vanliga latte macchiato med vanilj. Simultanfikar i informationsdisken. Just precis nu sköter faktiskt alla besökare sig själva.

MLXXVI Mina gamla skor, fast nya

20130410-182742.jpg
Nu har jag invigt mina nya skor och kastat de gamla. Vilken fröjd att upptäcka att favoritmodellen från Vagabond fanns den här säsongen också! Var tvungen att visa mina gamla, som jag hade på mig, för tjejen bakom kassan. Hon såg ärligt förskräckt ut och undrade hur länge jag haft dem. Det bör väl vara ungefär ett år. Jag sliter på skor. De här fick se många länder under sin levnad och trogna tjänst.

MLXXV Ja, skriv gärna om oss och våra cirklar

20130409-213524.jpg
Här ses en av våra läsecirkeldeltagare intervjuas till ett reportage i en taltidning om och från vårt cirklande på Sture bibliotek. Dessförinnan var det jag som satt där i golvhöjd på barnavdelningen och svarade på frågor. Det här var för två veckor sedan, strax innan vi satte oss i soffhörnan och diskuterade årets ”Stockholm läser”-bok Var det bra så? (läs mer om ”Stockholm läser” i dess blogg). Tyvärr var alla i gruppen så tagna av svärtan i historien att vi mest pratade om ”bitterheten” och ”hopplösheten”, med reportens mikrofon en decimeter från munnen på den som hade ordet. Jag har inte hört reportaget. Hoppas det inte blev alltför dystert.

I morse blev jag uppringd av en annan journalist, från DirektPress lokaltidningar. Han sa att han skulle göra något kring läsecirklar och att han hört att jag var engagerad i sådant? Jag svarade ja. Han ställde ett par generella frågor till, och då var jag tvungen att fråga om han alltså intervjuade mig där och då, och det var visst tanken. Det var också ganska uppenbart att han själv hade vissa fördomar om vilka som går på bibliotekens läsecirklar, med tanke på ordval som ”kulturkoftor” och att det är ”svårt” det vi håller på med. Tja, vad skulle jag säga? Till att börja med att både koftorna och svårheten är delar av en nidbild som frodas bland personer som sannolikt inte deltar i läsecirkelträffar, men också att våra mest frekventa deltagare förstås är sådana som även annars går på bibliotek och överlag gillar att läsa. Sedan dyker det ibland upp mer otypiska deltagare, unga män, till exempel, bibliotekens mest svårflörtade målgrupp, men det är ingen stor sensation när det inträffar. Olika användarkategorier kommer olika ofta, det är inte konstigare än så.

Jag vet inte om det jag sa gav en rättvis bild av våra läsecirklar och hela cirkelfenomenet och dess framtid och allt annat han frågade om. Han ville också ha ett nummer till en stammis att intervjua. Jag hörde medvetet av mig till en av våra yngre och frågade om hon ville ställa upp och det ville hon. Hoppas det gick bra.

I kväll var det så dags för min andra läsecirkel om Var det bra så?, den här gången på Gamla stans bibliotek. Det är oerhört svårt att locka folk till cirklarna där, trots att de få som kommer alltid verkar nöjda. Till den här träffen hade tre anmält sig och alla lämnade återbud, en så sent som under eftermiddagen. Under eftermiddagen kom också Lars Epstein, DN:s stockholmsobservatör, in på biblioteket och sa att han skulle vilja vara med på träffen. Eftersom jag visste precis vem han var var jag tvungen att fråga om han hade tänkt delta i själva läsecirkeln (eller bara observera inför en kommande bloggpost, var min underförstådda undran), och jodå, han ville gärna diskutera boken (och även inhämta underlag för att skriva om biblioteket, kom det senare fram). Jag och kollegan Marjut visste att möjligheten fanns att någon oanmäld skulle dyka upp, men vi stålsatte oss för en träff bestående av oss två bibliotekarier och Lars Epstein. Men så kom en till, tack och lov. Två bibliotekarier, Lars Epstein och, ja, en dam som DirektPress-journalisten säkert skulle kalla kulturkofta. De var trevliga, engagerade och talföra, de båda deltagarna, så jag och Marjut behövde aldrig blåsa liv i konversationen eller fylla ut med särskilt många frågor och infallsvinklar, utan kunde själva delta, lite så där tillbakadraget som samtalsledare ska.

Nu så, journalister, har vi ställt upp på er och hoppas på lite schyst marknadsföring i utbyte.

MLXXIV Giselle på Operan

Screen Shot 2013-04-08 at 11.37.37 PM
Lånar här en bild från operan.se för att illustrera den brutalt vackra andra akten av Giselle. Den som vill ta med en mycket ung balettfantast på en föreställning, eller själv vill se något riktigt klassiskt, bör välja den här. Två gånger 50 minuter traditionell, superromantisk balett, med en stor uppsättning dansare i tyllkjolar och trikåer.

Jag och Jenny råkade prata om Susan Lanefelt i går och vem ser vi i kväll på guldbalkongen nedan om inte Susan.
20130408-232717.jpg

MLXXIII Lyssning, läsning och tittning värd sin tid

Här är tre tips på aktuell och omtalad … populärkultur, kanske man kan säga, även om de skiljer sig åt starkt vad gäller genre och seriositet.

Lyssna på: Narkotikalandet
Förtjänster: Reportageserien i tre delar i P1 är ett brutalt dopp i verklighetens isvak. Man inser hur nära inpå sig, rent fysiskt, man har narkotikans och missbrukets alla led, här i Stockholm och på andra orter. Särskilt sorgligt är att höra intervjun med den självsäkre 21-åringen som inte har blivit nedgången ännu, men är det uppenbara stereotypfallet – uppväxt med en våldsam pappa, har fosterföräldrar som bönar och ber att han ska sluta ta det han tar, arbetslös och ständigt på jakt efter droger, erkänner villigt för flickvänner att drogerna är viktigare för honom än de. I nästa andetag säger han att han skulle kunna sluta när som helst. Fast förresten är cannabis bara hälsosamt. Och så glömmer han både fosterföräldrarna och att han påstått att han inte är beroende och säger att det inte är ett alternativ att sluta, för ingen skulle stötta honom genom det. Man vill bara ruska om hela stackars killen.
Baksida: Journalisten som gjort reportagen har visserligen satt ihop en tydlig och pedagogisk helhet, men använder i egenskap av speaker en sagoberättarröst och sagoberättarrepliker, långsamt och repetitivt. Ett besvärande grepp.

Läs: Stockholmsnatt 3
Förtjänster: Hipstersatiren nummer ett, Stockholmsnatt, finns nu att köpa (eller låna!) i ett tredje seriealbum med samlade strippar. De trendslavar man fått följa i Söders klubbmiljöer är nu plågsamt medvetna om att klubbåldern är passerad och de nojar mindre över att bära fjolårets tröja än över frågan om det de gör fortfarande är coolt eller bara patetiskt.
Baksida: Enligt uppgift är Stockholmsnatt en sådan där serie som gör att man ”sätter skrattet i halsen”, och i och med att hipstrarnas ålder ungefär följer min tycks det bli mer och mer sant. Å andra sidan börjar de liksom komma ikapp mig. Om Bokmässan nu, som de säger, är det nya Hultsfred har jag varit nere med rätt crowd länge. En annan baksida är möjligen att vi fans som redan läst stripparna på Svenskans sajt eller Facebook bara får repriser i albumet.

Se: The Bible
Förtjänster: Efter tittarprotester förra året visade SVT en hel massa påsk-TV i år, varav det mest spektakulära var den amerikanska serien The Bible i fem delar på vardera knappt en och en halv timme. Jag såg alla delar med stort intresse, inte riktigt i en följd, men nästan. Oavsett om man är troende eller inte kan man konstatera att Bibeln är ett arv som påverkat hela världen på genomgripande sätt under mycket lång tid. Säger man att det ”hör till allmänbildningen” att ha koll på Bibeln blir perspektivet ofta förminskat, man tolkar det lätt som att alla bör veta att det var Noa som byggde en ark och lastade på djur och att Maria och Josef letade husrum i Betlehem men fick nöja sig med ett stall. Snarare handlar det om bakgrunden till att det i vårt land, långt från Bibelns spelplatser i både rum och tid, sticker upp kyrktorn överallt och att Maria är vårt vanligaste namn. Avsnitten kan ses fram till 1 maj.
Baksida: Seriens ambition är att hålla sig så nära Bibeln och verkligheten som möjligt, men självklart finns det en massa att haka upp sig på. Om man låter bli att nämna alla händelser som skurits bort av komprimeringsskäl var det den teatrala tonen jag blev mest besviken på. Väldigt få personer pratar som det vanliga folk de var. Okej att farao domderar från sin tron, men hans antagonist Mose var enligt Bibeln en harig typ, vilket väl vem som helst skulle bli inför ett helt ofrivilligt uppdrag att leda ett folk från slaveri till frihet. Men här pratar han från första stund som den fantasihjälte man gärna gör honom till. Med Jesus-karaktären är det ännu värre. Snickarsonen som ingen kunde tro att det var något särskilt med är här märkligt ljushyllt i förhållande till alla andra och huvudet högre, och, det värsta av allt, han pratar som en gammal bibelöversättning! Det här var ju mannen som påstod att man kunde kalla Gud för ”pappa” och överförde de stora livsfrågorna till jordbrukstermer så att alla hängde med. Men, som sagt, det är inte bibelberättelserna i sig utan deras innebörd som är det väsentliga. Även om jag har problem med inramningen finns alla centrala bitar med.

MLXXII Mornington Hotel

20130407-012704.jpg
Efter en middag med kollegerna på Italiano på Nybrogatan, där det knappt ens var möjligt att höra vad närmaste grannen sa, gick fyra av oss vidare till Mornington Hotel på samma gata. Det var långt ifrån folktomt i lobby och bar, men ändå gott om avskilda platser där det var lätt att prata, och de många bokhyllorna gjorde att vi kände oss extra hemma. Dit går jag gärna tillbaka.