MLXXXIV Att arrangera ett föredrag i Gamla stan

20130417-075352.jpg
Arbetsdagen började och slutade på Östermalms bibliotek, men utspelade sig i huvudsak på Gamla stans. Här syns kollegan Sandra boktipsa om Patrik Lundbergs ungdomsbok Gul utanpå (jag tipsade om Food junkie på det senaste APT:et), och därefter pratade vi extra svåra bemötandesituationer. Boktips är ett nytt APT-inslag och konkreta exempel på vardagsdilemman tar vi tyvärr sällan tid att diskutera, men vid det laget var klockan mycket och jag stressad över den tekniska utrustningen som jag behövde plocka ihop till Gamla stan och tänkte be kollegan Salomon hjälpa mig att ta på tunnelbanan. Jag smög från mötet till förrådet, Salomon slöt upp och vi tog en duk och två väskor, en med projektor och en med dator, och åkte iväg för att hinna öppna klockan tolv.

Öppettimmarna på Gamla stan flöt på snabbt som vanligt, jag tog min traditionella tisdagslunch på Café Stiernan och köpte den här gången med två glas chokladmousse till vårt traditionella tisdagsfika. Till kvällens stockholmshistoriska föredrag kände jag till 14 anmälda, när jag tittade i kalendern hade någon skrivit upp en till anmälan och i ett mail var det ytterligare en som anmält sig. 16 stycken, alltså, helt okej för att vara Gamla stans lilla bibliotek, och även om inte alla dök upp skulle det nog kännas som en bra grupp. Men det visade sig att intresset var större än framförhållningen, telefonen ringde en del under dagen och snart var antalet 23. Mot slutet av dagen blev det stressigt som vanligt inför program, jag gick iväg och köpte fika (och kom ihåg att lämna tillbaka de lånade chokladmousseglasen på vägen), vi hängde upp duken över en bokhylla, projektorn sattes upp och datorväskan öppnades – och där låg ett urgammalt vidunder till bärbar dator som vi inte visste att Östermalms bibliotek hade. Typiskt. Men den gick igång och vi hoppades på det bästa.

Biblioteket var visserligen stängt timmen mellan fem och programstart vid sex, men dörren var öppen och folk droppade in. När föredragshållaren kom, Rikard Larsson som skrivit Portalerna i Gamla stan, och satte in sitt usb-minne var PowerPoint-presentationen förstås för modern för datorn. In med minnet i arbetsrummet, konvertera till gammel-PowerPoint och testa igen. Det funkade och allt såg bra ut. Publiken inte bara droppade utan strömmade nu in och det var fler än de anmälda på plats. Jaså, skulle man anmäla sig? hördes från olika håll. Jag var förstås glad att folk var där och lät bli att demonstrativt peka på den ganska uppenbara anmälningsinformationen på affischerna som satt överallt. Möbleringen blev därför inte så genomtänkt, extra stolar sattes fram och några hamnade ganska långt ut på kanterna med rätt dålig sikt. Vi var nog runt trettio personer och jag klämde efter introduktionen in mig på en stol bakom bordet med datorn och var bildframtryckare under föredraget, ett utmärkt uppdrag, eftersom jag själv för en gångs skull hade en bra plats och kunde hänga med i programmet jag själv arrangerat. Det är inte alla gånger. Jag kunde dessutom inte tänka alltför mycket på den kommande fikaserveringen, utan var tvungen att spetsa öronen så att jag inte missade en uppmaning att byta till nästa bild. Datorn brusade och hackade en del, men lydde. Efter fyra, fem korrekt visade bilder kunde jag slappna av.

Det var säkert ett tiotal som hoppade över fikat, vilket var tur, för jag hade inte köpt tillräckligt till alla. Salomon utnämnde sig själv till ”kaffeflicka” och förberedde alltihop under programmet. Jag serverade de första, började sedan plocka stolar, minglade lite med mina föräldrar som besökte biblioteket för första gången och småpratade och svarade på frågor till höger och vänster. Jag hade också lockat dit min kompis Lena, som jag sedan frågade om hon kunde tänka sig att vara assistent för kvällen. Det gick så bra så. Hon hjälpte till med ihopplockandet och följde sedan med mig till Östermalms bibliotek – det är lite trixigt att åka tunnelbana med två väskor och en lång ihoprullad duk – och vi tog sedan en promenad genom ovanligt dimmiga kvarter i riktning mot Stureplan.

Om några timmar är jag tillbaka på Östermalm och dess biblioteksvärld. Ingen rast, ingen ro för kulturarbetare.

MLXXXIII Det gamla Östermalm för de gamla östermalmarna

20130416-073032.jpg
Vissa men inte alla på plats i gemensamhetslokalen på seniorboendet var från Östermalm, åtminstone en av dem sedan generationer. Hon kunde peka ut huset där mormor bodde på 1850-talet, då stadsdelen fortfarande hette Ladugårdslandet, var lika mycket landsbygd som stad, drabbades av kolera i flera omgångar och beboddes av exceptionellt fattiga.

Någon gång skulle man gå dit och få berättat för sig istället för att berätta. När jag uppriktigt sa att de säkert vet mycket mer om Östermalms historia än jag svarade de genast ja.

MLXXXI Core med dåliga förutsättningar

20130413-235823.jpg
Core med boll och därpå följande pilates. Styrke-, balans- och stabilitetsövningar är min favoritträning, förmodligen för att det går behagligt långsamt. Jag var särskilt nöjd med mitt trebenta bord i dag. Man står på alla fyra och sträcker ut en arm eller ett ben åt gången utan att röra resten av kroppen, så att bordsskivan – ryggen – är stadig. Där ska man kunna placera en servis eller, som instruktören sa den här gången, ett akvarium. Hon kom fram till mig och konstaterade att höfterna var blickstilla när jag sträckte ett ben i taget bakåt, men så tittade hon på skulderbladen och sa att jag lutade. Jag fick förklara att jag har skolios och tyvärr är ojusterbart sned. ”Jaha! Eh … Men höfterna ser väldigt bra ut!” sa hon och gick snabbt vidare till nästa. Det defekta bordet sträckte vidare och var grymt stabilt.

MLXXX Litar på mamma

Stoppar in några bestick i diskmaskinen, de där besticken jag fick i present av mamma någon gång och som jag verkligen gillar. Om inte mamma då och då bidrog till det här hushållet skulle det inte vara mycket till hushåll, mer en samling udda köksgrejer och inredningsdetaljer från studenttiden. Några krukväxter skulle jag inte heller ha. Den enda jag haft de senaste åren fick jag ärva vid något tillfälle, den är en tålig sort som har överseende med min högst sporadiska vattning (det kan handla om månaders glömska) och i förrgår fick jag en till. Den har väldigt snygga lila blommor, som jag undrar hur länge jag lyckas hålla vid liv.

Nu unnar jag mig en kopp Clipper Organic Indian Chai Tea, trots att jag bara har tre påsar kvar. Mamma ska ju trots allt med bror, svägerska och deras yngsta till London snart och kan köpa hem mer åt mig.

MLXXIX Främmande språk, blandade känslor

20130413-091850.jpg
I förrgår efterlyste Dramatens Facebook-sida ”provpublik” till pjäsen Främmande språk på Lilla scenen och jag tackade ja snabbt som ögat till att se den klockan 12 i dag. Själva affischen ser väldigt tilltalande ut, en grupp lärare i tweed och jumperset står och ser glada ut, det är tidigt 60-tal på en språkskola i Cambridge med internationella studenter men mycket brittisk atmosfär. Humor och drama, Henrik Dorsin har problem med spruckna byxor och ett oavsiktligt fånigt skratt, flera av de andra med olyckliga familjeförhållanden.

Det var trevlig stämning på genrepet, Gösta Ekman, som regisserat, gick upp och förpratade lite framför ridån och var så till sig att han inte riktigt ville gå av scenen. ”Stör jag mycket om jag står här?” sa han, men gick sedan ner och lämnade plats åt de sju skådespelarna som genom hela pjäsen, med vissa tidshopp, interagerar i ett lärarrum. Själva scenografin lyfter hela upplevelsen, skinnfåtöljerna, bokhyllorna, en uppstoppad räv, klassiskt akademiskt.

På Dramatens hemsida finns ett kort klipp där Gösta Ekman pratar om pjäsen, bland annat om att dess upphovsman Simon Gray jämförts med Tjechov: ”Han har, tycker jag, samma ödmjuka, väldigt nyfikna, medkännande sätt att närma sig människor.” Det kanske stämmer, med tanke på att det är pjäsens rollfigurer som avses, men jag själv går därifrån med känslan av att det som är viktigast i mitt liv, och många andras här i världen, återigen har blivit förlöjligat. En av de kvinnliga lärarna blir bekant med sin mors sköterska som är ”frälst”. Sköterskan pratar om Jesus och om sammankomster med sina frälsta vänner. Till en början fnyser läraren åt det hela, men blir sedan en entusiastisk anhängare och bjuder in sina kolleger, som sinsemellan börjar sucka och pusta högljutt om hur besvärande det är med Melanies nya övertygelse, till publikens skratt. Något år senare är Melanie förändrad, sitter apatisk och tycks ha alkoholproblem. En ganska typisk skildring av uppflammande kristen tro, helt väsensskild från mina egna erfarenheter.

Främmande språk har premiär 20 april.

MLXXVIII Africa is a Great Country, start i morgon lördag

Screen Shot 2013-04-12 at 12.38.25 AMSåg Jens Assur på Gomorron Sverige i går morse, där han berättade om sin kommande fotoutställning på Liljevalchs, Africa is a Great Country, med bilder som visar ett sällan uppmärksammat Afrika. ”I stället för katastrofer möter publiken en hyperurban livsstil, den snabbt växande medelklassens arbete och fritid, ett trendmedvetet kultur- och nöjesliv, kreativa entreprenörskap och de gigantiska metropolernas arkitektur, utbredning och väldiga infrastrukturer.”

Av de bilder som visades i morgon-TV:n var två från Maputo och jag kände inte igen mig alls. Men så har han också fotat i ”gated communities”, till exempel, som man ju i allmänhet inte ser som besökare.

Utställningen öppnar i morgon lördag, men själv ska jag dit nästa helg. Från och med nästa vecka är det också dagliga presentationer av utställningen 14.30.

MLXXVII Standardbeställningen

20130411-161059.jpg
”En extrastark dubbel chai med hasselnöt!” sa kollegan Nike när hon kom ångande med min kaffekopp nerifrån Espresso House. En bråkdel av en sekund hann jag bli lite nervös, men hon hade koll, det var min vanliga latte macchiato med vanilj. Simultanfikar i informationsdisken. Just precis nu sköter faktiskt alla besökare sig själva.

MLXXVI Mina gamla skor, fast nya

20130410-182742.jpg
Nu har jag invigt mina nya skor och kastat de gamla. Vilken fröjd att upptäcka att favoritmodellen från Vagabond fanns den här säsongen också! Var tvungen att visa mina gamla, som jag hade på mig, för tjejen bakom kassan. Hon såg ärligt förskräckt ut och undrade hur länge jag haft dem. Det bör väl vara ungefär ett år. Jag sliter på skor. De här fick se många länder under sin levnad och trogna tjänst.

MLXXV Ja, skriv gärna om oss och våra cirklar

20130409-213524.jpg
Här ses en av våra läsecirkeldeltagare intervjuas till ett reportage i en taltidning om och från vårt cirklande på Sture bibliotek. Dessförinnan var det jag som satt där i golvhöjd på barnavdelningen och svarade på frågor. Det här var för två veckor sedan, strax innan vi satte oss i soffhörnan och diskuterade årets ”Stockholm läser”-bok Var det bra så? (läs mer om ”Stockholm läser” i dess blogg). Tyvärr var alla i gruppen så tagna av svärtan i historien att vi mest pratade om ”bitterheten” och ”hopplösheten”, med reportens mikrofon en decimeter från munnen på den som hade ordet. Jag har inte hört reportaget. Hoppas det inte blev alltför dystert.

I morse blev jag uppringd av en annan journalist, från DirektPress lokaltidningar. Han sa att han skulle göra något kring läsecirklar och att han hört att jag var engagerad i sådant? Jag svarade ja. Han ställde ett par generella frågor till, och då var jag tvungen att fråga om han alltså intervjuade mig där och då, och det var visst tanken. Det var också ganska uppenbart att han själv hade vissa fördomar om vilka som går på bibliotekens läsecirklar, med tanke på ordval som ”kulturkoftor” och att det är ”svårt” det vi håller på med. Tja, vad skulle jag säga? Till att börja med att både koftorna och svårheten är delar av en nidbild som frodas bland personer som sannolikt inte deltar i läsecirkelträffar, men också att våra mest frekventa deltagare förstås är sådana som även annars går på bibliotek och överlag gillar att läsa. Sedan dyker det ibland upp mer otypiska deltagare, unga män, till exempel, bibliotekens mest svårflörtade målgrupp, men det är ingen stor sensation när det inträffar. Olika användarkategorier kommer olika ofta, det är inte konstigare än så.

Jag vet inte om det jag sa gav en rättvis bild av våra läsecirklar och hela cirkelfenomenet och dess framtid och allt annat han frågade om. Han ville också ha ett nummer till en stammis att intervjua. Jag hörde medvetet av mig till en av våra yngre och frågade om hon ville ställa upp och det ville hon. Hoppas det gick bra.

I kväll var det så dags för min andra läsecirkel om Var det bra så?, den här gången på Gamla stans bibliotek. Det är oerhört svårt att locka folk till cirklarna där, trots att de få som kommer alltid verkar nöjda. Till den här träffen hade tre anmält sig och alla lämnade återbud, en så sent som under eftermiddagen. Under eftermiddagen kom också Lars Epstein, DN:s stockholmsobservatör, in på biblioteket och sa att han skulle vilja vara med på träffen. Eftersom jag visste precis vem han var var jag tvungen att fråga om han hade tänkt delta i själva läsecirkeln (eller bara observera inför en kommande bloggpost, var min underförstådda undran), och jodå, han ville gärna diskutera boken (och även inhämta underlag för att skriva om biblioteket, kom det senare fram). Jag och kollegan Marjut visste att möjligheten fanns att någon oanmäld skulle dyka upp, men vi stålsatte oss för en träff bestående av oss två bibliotekarier och Lars Epstein. Men så kom en till, tack och lov. Två bibliotekarier, Lars Epstein och, ja, en dam som DirektPress-journalisten säkert skulle kalla kulturkofta. De var trevliga, engagerade och talföra, de båda deltagarna, så jag och Marjut behövde aldrig blåsa liv i konversationen eller fylla ut med särskilt många frågor och infallsvinklar, utan kunde själva delta, lite så där tillbakadraget som samtalsledare ska.

Nu så, journalister, har vi ställt upp på er och hoppas på lite schyst marknadsföring i utbyte.