Skulle till exempel en hyllningsgala för USA:s urinvånare börja med att konferencieren berättar att ”jag kände två indianer och de var dumma i huvudet”, varpå publiken spontant applåderar när konferencieren vidare talar om att han minsann satte dem på plats? Förhoppningsvis inte. Men Mark Levengood inledde kvällens julkonsert i Konserthuset med att berätta om två ”religiösa” personer i sin närhet, nämligen mormor och farmor, varav den ena var milt skenhelig i sin religiositet och den andra rent elak.

Det är klart att jag blir upprörd över farmodern som betedde sig riktigt illa i moralens namn, men jag blir inte särskilt glad på Mark Levengood heller. Förutom att man blir trött på att gång på gång få höra hur riktigt illvilliga kristna människor lyfts fram som typiska och skämt på kristnas bekostnad, eller som i kväll både och i samma historia, så var det här en julkonsert. Skälet till att julen firas är känt för de flesta och om man är osäker är det bara att lyssna på texterna i många av de sånger som framfördes i kväll. Som den här: ”O helga natt, o helga stund för världen, då Gudamänskan till jorden steg ned. För att försona världens brott och synder, för oss han dödens smärta led.”

Annars gillar jag Mark. Han är bra på det han gör och har i allmänhet fin fingertoppskänsla. Fast inte just den här gången. Jag förstod aldrig poängen med historien om hans religiösa släktingar.

Konserten i övrigt får medelbetyg. Orkestern och den gigantiska kören gjorde precis vad de skulle och hade gärna fått ta ännu mer plats. Solisterna Lisa Nilsson, Hannah Holgersson och Fredrik Lycke var det inget fel på heller, men, som Jenny F sa, det var lite för mycket ”något för alla”. När Hannah Holgersson brast ut i ”Gloria in excelsis Deo” med kören bakom sig kom alltihop till sin rätt, men det var ganska mycket mellanprat, ett par humorinslag med överraskningsgästen Pia Johansson, en snapsvisa på Drottningholmsmusiksmelodi som repeterades ett antal gånger och förvånansvärt många låtar på engelska. Det var både de smäktande och de jazziga som jag annars är störtförtjust i, men när de tog upp hälften av Konserthusets årliga julkonsert började jag undra om man tycker att det inte finns tillräckligt många julsånger på svenska eller om de inte är tillräckligt bra. Även sånger som har svensk text hade man valt att sjunga på engelska. Jag har mycket svårt att tro att man på en traditionell julkonsert i ett engelskspråkigt land skulle välja att framföra hälften av sångerna på ett annat språk.

Men om jag slutar leta fel så var det förstås en läcker och stundtals stämningsfull julkonsert med fin dekor i lokalen, som var fullsatt såvitt jag kunde bedöma. Förutom att just platserna framför Jenny och mig var tomma. Perfekt. Efteråt var det för kallt att stå och prata på Hötorget, där man dessutom fick hoppa undan för maskinen som körde runt och sopade bort spåren av frukt, grönsaker och blommor, så vi gick in på Bagatelle Café i Kungshallen och fikade med utsikt över torget och ännu mer julmusik i högtalarna. Sedan gick jag hem till julklappsinslagningen och Jenny till polkabrowniebaket.