MCCCLXXXVII 2013 års julkonsert i Konserthuset

20131221-091551.jpg
Skulle till exempel en hyllningsgala för USA:s urinvånare börja med att konferencieren berättar att ”jag kände två indianer och de var dumma i huvudet”, varpå publiken spontant applåderar när konferencieren vidare talar om att han minsann satte dem på plats? Förhoppningsvis inte. Men Mark Levengood inledde kvällens julkonsert i Konserthuset med att berätta om två ”religiösa” personer i sin närhet, nämligen mormor och farmor, varav den ena var milt skenhelig i sin religiositet och den andra rent elak.

Det är klart att jag blir upprörd över farmodern som betedde sig riktigt illa i moralens namn, men jag blir inte särskilt glad på Mark Levengood heller. Förutom att man blir trött på att gång på gång få höra hur riktigt illvilliga kristna människor lyfts fram som typiska och skämt på kristnas bekostnad, eller som i kväll både och i samma historia, så var det här en julkonsert. Skälet till att julen firas är känt för de flesta och om man är osäker är det bara att lyssna på texterna i många av de sånger som framfördes i kväll. Som den här: ”O helga natt, o helga stund för världen, då Gudamänskan till jorden steg ned. För att försona världens brott och synder, för oss han dödens smärta led.”

Annars gillar jag Mark. Han är bra på det han gör och har i allmänhet fin fingertoppskänsla. Fast inte just den här gången. Jag förstod aldrig poängen med historien om hans religiösa släktingar.

Konserten i övrigt får medelbetyg. Orkestern och den gigantiska kören gjorde precis vad de skulle och hade gärna fått ta ännu mer plats. Solisterna Lisa Nilsson, Hannah Holgersson och Fredrik Lycke var det inget fel på heller, men, som Jenny F sa, det var lite för mycket ”något för alla”. När Hannah Holgersson brast ut i ”Gloria in excelsis Deo” med kören bakom sig kom alltihop till sin rätt, men det var ganska mycket mellanprat, ett par humorinslag med överraskningsgästen Pia Johansson, en snapsvisa på Drottningholmsmusiksmelodi som repeterades ett antal gånger och förvånansvärt många låtar på engelska. Det var både de smäktande och de jazziga som jag annars är störtförtjust i, men när de tog upp hälften av Konserthusets årliga julkonsert började jag undra om man tycker att det inte finns tillräckligt många julsånger på svenska eller om de inte är tillräckligt bra. Även sånger som har svensk text hade man valt att sjunga på engelska. Jag har mycket svårt att tro att man på en traditionell julkonsert i ett engelskspråkigt land skulle välja att framföra hälften av sångerna på ett annat språk.

Men om jag slutar leta fel så var det förstås en läcker och stundtals stämningsfull julkonsert med fin dekor i lokalen, som var fullsatt såvitt jag kunde bedöma. Förutom att just platserna framför Jenny och mig var tomma. Perfekt. Efteråt var det för kallt att stå och prata på Hötorget, där man dessutom fick hoppa undan för maskinen som körde runt och sopade bort spåren av frukt, grönsaker och blommor, så vi gick in på Bagatelle Café i Kungshallen och fikade med utsikt över torget och ännu mer julmusik i högtalarna. Sedan gick jag hem till julklappsinslagningen och Jenny till polkabrowniebaket.

CDXCVIII Julkonsert med Bo Kaspers orkester


Nu tänkte jag vara lite kritisk, och det får jag vara, eftersom jag i grund och botten är väldigt förtjust i Bo Kaspers orkester, visserligen mest av ohejdad vana från mitten av 90-talet och framåt. Fortfarande är Ett & noll från Amerika (1996) deras bästa låt.

I kväll hade de sin andra och sista julkonsert på Chinateatern, och jag och Sofia var på den första för en vecka sedan. Det blev några klassiska julsånger, men mest gamla Bo Kaspers-favoriter, framförda med eller utan halvkrystade förklaringar om varför just den låten passar på en julkonsert. Just de gamla favoriterna gillade jag bäst, som Gott nytt år (som ju faktiskt är motiverad i sammanhanget), medan julsångerna påminde mig om varför jag inte riktigt älskar Bo Kaspers ohämmat. Sångrösten. Den är bra gnällig. Och Sankta Lucia och Sjömansjul på Hawaii har man hört så många schysta versioner av att Bo Kaspers tolkningar omöjligt kan bli favoriter. Tyvärr, ledsen, jag uppskattar försöket och gillar idén att en jukonsert bör bjuda på julsånger, men inte mer än så.

Konsertrecensioner är alltid kul att läsa när man själv varit på konserten, men nästan aldrig annars, tycker jag själv (mina musiktyckande vänner får ursäkta), för recensioner av musik och musikaliska framföranden är ofta så hopplöst subjektiva, det spelar absolut ingen roll hur mycket jag tycker om musik, jag får aldrig någon vägledning av att läsa vad andra tyckt om säg en ny skiva. Som konsument får jag nog säga att jag tycker lika mycket om musik som om litteratur, men medan jag undantagslöst bläddrar förbi musikrecensioner är recensioner av böcker högintressant läsning.

För att återgå till ämnet – dagen efter den första julkonserten recenserades den i Svenskan. ”En bra julkonsert bygger till stor del på mys och igenkänning och det är precis det som Bo Kaspers skickligt levererar. Fast inte bara mys, sångaren Bo Sundström älskar att framställa sig som disträ och vara lite lagom grov i munnen. Det fungerar också utmärkt denna afton i den fina Chinateatern.” Tycker recensenten, medan jag hela kvällen undrade hur i hela friden frontmannen kunde välja att använda ett sådant språk, samtidigt som han berättade att hans barn satt där och lyssnade.

Nästa mening: ”Det är bara hans förtjusning i att framställa sig som en lantis från Norrland (han bor ju i Stockholm) som i vanlig ordning blir lite påfrestande.” Inget exempel, ingen närmare förklaring. Det här var inget som störde mig.

Och på slutet: ”All eventuell kritik rinner dock slutgiltigt bort som stearin när gruppen vevar igång Yngve Stoors En sjömansjul på Hawaii.” Jaså? ”En julkonsert med denna sentimentala pärla från 1945 kan ju inte gå fel.” Nähä? ”Bo Kaspers gör den dessutom helt utan ironi.” Ja! Äntligen! Där är vi helt överens. Även om Sjömansjul-tolkningen inte blev min favorit var den klädsamt seriös.