Den här veckan, månaden och årstiden började med en otroligt fin tur med Musikbåten Blidösund, en födelsedagspresent från Sofia. Förbättringspotential finns visserligen, det märkte vi direkt. Vi hade förstått att kvällens artist, Rebecka Törnqvist, skulle spela två set och bara antog att det första skulle äga rum ganska snart, så vi gick direkt mot de uppställda stolsraderna i det lilla utrymmet i aktern med lågt i tak, där vi tog varsin bra plats medan det fylldes på tills det var så tjockt med pratglada personer att ljudnivån var olidlig. Hade vi vetat att vi skulle behöva sitta där i mer än en timme och bevaka platserna hade vi nog planerat annorlunda, och framför allt hade programmet kunnat planeras annorlunda, så att musiken kunde börja så snart vi stävat ut, när man nu fick lov att sitta i ett litet rum som fungerade utmärkt för en sångerska och två musiker men som var riktigt plågsamt som samtalslokal.

Men när stålbadet var över upptäckte man genast vilken superb idé det är att kombinera levande musik med solnedgång över Stockholms skärgård. Det var fortfarande ljust utanför fönstren bakom Rebecka Törnqvist under det set vi lyssnade på, och tack vare att jag hade påmint mig om hennes repertoar på förhand kände jag igen en del, trots att det inte var de största hitsen som spelades. Riktigt njutbart.

Efteråt irrade vi runt i trängseln på övre och nedre däck tills vi hittade den lilla disk där våra förbeställda salladslådor fanns och satt sedan och åt på en bänk med vackert skiftande himmel över vattnet utanför fönstren, men allra vackrast var förstås utsikten ute i svalkan i fören, där man susade fram nästan ljudlöst mellan öarna. Turen gick mot Vaxholm, runt det upplysta kastellet och tillbaka.

Även maskinrummet var öppet för besök, och när vi kom ner och stod öga mot öga med våldsamt arbetande mekaniska armar och såg glödande kol bakom halvstängda luckor tänkte jag på de stackars amerikanerna. Så här fungerar min hjärna, häng med: Jag hade nyligen sett den fina dokumentären Tvillingsystrar om två kinesiska övergivna barn som får varsin adoptivfamilj, en i USA och en i Norge. Den amerikanska flickan växer upp med extravaganta barnkalas, massor av kompisar, massor av rosa leksaker och föräldrar som skjutsar henne överallt, eftersom man aldrig kan vara säker ens mellan palmerna på Sacramentos villagator. Den andra flickan hamnar i det sagolikt vackra norska Fresvik, med ett överdåd av fjäll, vattenfall, träd, blommor och djur omkring sig, men utan tillrättalagda aktiviteter, i ett samhälle där det finns en mataffär, en skola, ett antal grannar och vild grönska.

Adoptivbyrån har uppgett att de båda barnen inte är systrar, men misstankar väcks och DNA-prov visar att de är enäggstvillingar. Två precis likadana små tjejer växer alltså upp i vitt skilda miljöer och med mycket olika livsstil, samtidigt som föräldraparen håller kontakten med varandra, och så småningom träffas allihop i den norska familjens by, då flickorna är kanske nio år.

Så vad har det här med Blidösund att göra? Inte mycket. Men det som fångade mitt intresse, utöver den osannolika och hjärtknipande historien om två separerade tvillingsystrar, var just det här med tillrättaläggande. Som dramaturgisk effekt visade dokumentären kontrast efter kontrast mellan amerikansk business inriktad mot aktiverande av barn och Fresviks orörda natur, som är ett enda stort lekpalats bara man har lite fantasi. Den amerikanska pappan, vars dotter inte fick promenera ensam hemma i grannskapet medan hennes tvillingsyster i Fresvik cyklade runt på egen hand överallt, blev alldeles betagen av den vackra miljön och konstaterade att i USA hade det här inte varit en liten oansenlig by utan en nationalpark med inträdesavgift. Och här kommer parallellen: Jag slår vad om att en Sacramento-bo ombord på Blidösund både hade överraskats av att båten gled fram i ett hänförande ölandskap som är tillgängligt för alla och förfasats över att allmänheten på egen risk släpptes ner i ett så farligt maskinrum. I USA hade hela skärgården hägnats in, med en grind vid biljettkontoret, och Blidösunds ånganläggning från 1911 ställts i en museimonter.