MDCCCXLIX Nu finns Fältöversten i Stockholmskällan

Faltoversten

Min första post i Stockholmskällans databas på minst fyra år! Min plan är, som sagt, att snöa in på subkulturer bland ungdomar, ungdomsgäng och ungdomsvåld. Kul va?

Vi Stockholmskällemedarbetare inom Stockholms stadsbibliotek har alltså i uppgift att söka fram, beskriva och mata in relevanta litteraturtips för den som är intresserad av något av alla upptänkliga områden inom Stockholms historia. Nästa bok jag ska ge mig på är Vi är framtiden, som innehåller intervjuer med 15-20-åringar i Stockholm 1984.

MDCCCXLVI Hembakt

IMG_1185

Bästa semlorna i stan? Mammas, förstås. Och då menar jag inte ”mammas semlor” så där generellt, utan min mammas semlor. ”Man måste skrämma upp bullarna”, var förklaringen, med jäst och bakpulver, och det är mandelmassa både på själva bullen och på undersidan av locket.

MDCCCXLIV Straight No Chaser i Stockholm

IMG_1170

”Vi har upptäckt att ni här i Skandinavien är the most organized clappers!” sa en av alla kostymklädda killar i den amerikanska a cappella-gruppen Straight No Chaser i slutet av konserten på Maxim. Och jag som hela tiden trott att det taktfasta klappandet som uppstår efter sista låten är ett internationellt tecken på att publiken vill ha mer.

MDCCCXLIII Facksal 2

Så har man haft sina första timmar bakom disken i facksal 2 sedan någon gång i början av 2011 (ett par månader innan den här bloggen kom till, för övrigt). Jag väntade med spänning på första frågan, fick ögonkontakt med ett par personer som rörde sig i närheten av disken, men de fortsatte på egen hand mot någon hylla, tills en farbror kom hela vägen fram, men han ville bara tala om att han inte kunde låta bli att gå runt och titta i alla salar och att: ”Asplund var ett geni!” Jag höll med. Det är ett vackert bibliotek.

Den första frågan kom från en man som behövde en reparationshandbok för Renault Clio och jag gratulerade mig själv till överblicken jag fått efter den hyfsat noggranna genomgången av salen häromdagen, då jag särskilt noterade var bilhandböckerna stod, med sina matchande, ofta slitna bokryggar.

Därefter kom fyra ungdomar som skulle göra ett skolarbete om Gamla stans historia och jag kastade mig över stackarna med stor entusiasm, en kvinna ville reservera en biologibok som hon glömt att hon redan köade på, en upprörd man kastades ut från sin session på den bokade internetdatorn och behövde lugnande service och en kompensationssession, en tjej ville ta reda på bakgrunden till thanksgiving och nästa behövde boken Fri från magbesvär, som försvunnit från dietikhyllan men efter en stunds letande återfanns felaktigt placerad bland böcker om terapi.

Att jag hellre sitter i facksal 2, med naturvetenskap, medicin, teknik, matematik och andra ämnen som egentligen inte tillhör mina favoriter, än i facksal 4, med humaniora, har att göra med att jag sommaren 2001, min första på Stadsbiblioteket direkt efter utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap, satt halva dagarna i facksal 2 och halva dagarna letade försvunna böcker i magasinet. Men så har jag ju geografin där inne, inklusive allt om Stockholm, och den tillhörande lilla facksal 1 med all historia. Det är min kopp te.

MDCCCXLII Den röda vintern

den röda vinternSom serieläsare sedan några år förundras jag fortfarande över innehållets bredd i de grafiska romaner som ges ut, i Sverige och internationellt, och när jag pratar med icke serieläsande vänner känner jag då och då behov av att förklara att de serier jag pratar om är lika seriösa som helt vanliga romaner.

Som Den röda vintern av Anneli Furmark, som kom för några veckor sedan. En norrländsk stad i slutet av 70-talet, en familj på fem personer, en otrohetsaffär, politisk extremism. Jag tror att de vänsterradikala grupperingarna egentligen är berättelsens fokus, medan förhållandet mellan den gifta trebarnsmamman och den fjorton år yngre inflyttade, politiskt aktiva arbetargrabben används för att avslöja partiernas osunda inställning till sina egna medlemmar, men det är familjeskildringen som griper tag i mig allra mest. De tre syskonen, särskilt dottern, mellanbarnet, som förstår mer än de vuxna anar, deras hem, stämningen som med enkla medel blir tydlig på bara några få serierutor.

Även om omständigheterna inte är bekanta och jag nog var nyfödd vid den tid då berättelsen utspelar sig känner jag genast igen mig, mammans ord hade kunnat vara min norrländska mammas ord och kläder och inredning är på pricken. Tecknarstilen är inte alldels verklighetsåtergivande, och ändå, har man sett svenska 70-talsmiljöer förstår man avsikterna exakt.

MDCCCXL Förlagsdag i förfärliga aulan

IMG_1153

Dags igen för förlagsdag. Från 8.30 till 16.00 presenterade en lång rad större och mindre förlag vårens utgivning för oss bibliotekarier, den här gången i Stadsbibliotekets skraltiga och hopplöst planerade aula. Bara den klaustrofobiska upplevelsen att tränga sig ner till smörgåsarna när det var fikapaus …

Favoritförlagen, både vad gäller utgivning och presentationer, var – inte oväntat – Weyler, Tranan och Sekwa. Min läsningsönskelista uppgick till slut till tio titlar, och då var jag återhållsam. Främst står kanske den här reportageboken om Jemen.