MDCCCLXIV Högt tryck i Facksal 2

Jag gillar att sitta i Stadsbibblans Facksal 2, men fyra eftermiddagstimmar på raken – vilket det ofta blir – är ganska tufft. I dag var det både många besökare, bland många andra SFI-eleverna med uppdrag att intervjua en bibliotekarie, och många reserverade böcker att gå och plocka ihop, bland många andra den 839-sidiga boken om vithajar som någon i Björkhagen vill läsa.

Sedan gick jag till Lakritsroten och köpte en påse med etiketten ”Salmiakdröm”.

MDCCCLXIII Kappan

Har nu läst ut Nikolaj Gogols novell Kappan, sannolikt för första gången. Av någon anledning har jag länge romantiserat den, sett framför mig ett kallt men vackert Sankt Petersburg under ett sagobetonat 1800-tal, hästar och vagnar som klapprar förbi och en man som stänger ute kylan med en robust kappa.

Istället är det en berättelse om en tafatt, utstött, asocial antihjälte. Och hans robusta kappa. Men den har sin charm, särskilt språkligt.

MDCCCLXII Inifrån Arkitekturskolan

IMG_1312

Går en stadsvandring om jugend och nationalromantik och passerar brutalistiska Arkitekturskolan just när en student går förbi och hejar på vår guide, som precis har sagt att byggnaden må vara ful och rå utvändigt, men på insidan är det ännu värre. ”Vill ni komma in?” frågar studenten. ”Ja!” jublar gruppen. Jag älskar stadsvandringar.

MDCCCLIX Blåbärspaj till hemlösa

IMG_1284

Tova började engagera sig i luncherna för hemlösa för några år sedan, fick med sig kollegan Anna-Karin som nu också är återkommande sedan länge. Anna-Karin har några gånger tagit med sig sin dotter som nu har tagit med sig sin pojkvän. De två sistnämnda ses här, Christoffer och Camilla, ansvariga för att hålla koll på övervåningen, inklusive utdelning av blåbärspaj. Om vilken en gäst sa: ”Den här blåbärspajen var så mäktig att hela munnen sprängdes av glädje!” Vi tog det som beröm.

MDCCCLVII Vi älskar litterära evenemang

IMG_1265

Liv i luckan hela dagen på Sture bibliotek. I morse var lokalen full av skolbarn som fick träffa två av mina kolleger och barnboksförfattaren Martin Olczak och i kväll kom det fram lite spretiga vindruvsgrenar från barnens fika när vi möblerade tillbaka efter att jag stått och snackat om filmatiserade Stockholmsböcker. Jag tror att det blev åtta åhörare inklusive två kolleger. Behändigt. Trots att det var betydligt mer prat än filmvisning – bara några klipp på ett par minuter vardera – kändes det rätt med biogodis.