MDCCCXLIV Straight No Chaser i Stockholm

IMG_1170

”Vi har upptäckt att ni här i Skandinavien är the most organized clappers!” sa en av alla kostymklädda killar i den amerikanska a cappella-gruppen Straight No Chaser i slutet av konserten på Maxim. Och jag som hela tiden trott att det taktfasta klappandet som uppstår efter sista låten är ett internationellt tecken på att publiken vill ha mer.

MDCCCXLIII Facksal 2

Så har man haft sina första timmar bakom disken i facksal 2 sedan någon gång i början av 2011 (ett par månader innan den här bloggen kom till, för övrigt). Jag väntade med spänning på första frågan, fick ögonkontakt med ett par personer som rörde sig i närheten av disken, men de fortsatte på egen hand mot någon hylla, tills en farbror kom hela vägen fram, men han ville bara tala om att han inte kunde låta bli att gå runt och titta i alla salar och att: ”Asplund var ett geni!” Jag höll med. Det är ett vackert bibliotek.

Den första frågan kom från en man som behövde en reparationshandbok för Renault Clio och jag gratulerade mig själv till överblicken jag fått efter den hyfsat noggranna genomgången av salen häromdagen, då jag särskilt noterade var bilhandböckerna stod, med sina matchande, ofta slitna bokryggar.

Därefter kom fyra ungdomar som skulle göra ett skolarbete om Gamla stans historia och jag kastade mig över stackarna med stor entusiasm, en kvinna ville reservera en biologibok som hon glömt att hon redan köade på, en upprörd man kastades ut från sin session på den bokade internetdatorn och behövde lugnande service och en kompensationssession, en tjej ville ta reda på bakgrunden till thanksgiving och nästa behövde boken Fri från magbesvär, som försvunnit från dietikhyllan men efter en stunds letande återfanns felaktigt placerad bland böcker om terapi.

Att jag hellre sitter i facksal 2, med naturvetenskap, medicin, teknik, matematik och andra ämnen som egentligen inte tillhör mina favoriter, än i facksal 4, med humaniora, har att göra med att jag sommaren 2001, min första på Stadsbiblioteket direkt efter utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap, satt halva dagarna i facksal 2 och halva dagarna letade försvunna böcker i magasinet. Men så har jag ju geografin där inne, inklusive allt om Stockholm, och den tillhörande lilla facksal 1 med all historia. Det är min kopp te.

MDCCCXLII Den röda vintern

den röda vinternSom serieläsare sedan några år förundras jag fortfarande över innehållets bredd i de grafiska romaner som ges ut, i Sverige och internationellt, och när jag pratar med icke serieläsande vänner känner jag då och då behov av att förklara att de serier jag pratar om är lika seriösa som helt vanliga romaner.

Som Den röda vintern av Anneli Furmark, som kom för några veckor sedan. En norrländsk stad i slutet av 70-talet, en familj på fem personer, en otrohetsaffär, politisk extremism. Jag tror att de vänsterradikala grupperingarna egentligen är berättelsens fokus, medan förhållandet mellan den gifta trebarnsmamman och den fjorton år yngre inflyttade, politiskt aktiva arbetargrabben används för att avslöja partiernas osunda inställning till sina egna medlemmar, men det är familjeskildringen som griper tag i mig allra mest. De tre syskonen, särskilt dottern, mellanbarnet, som förstår mer än de vuxna anar, deras hem, stämningen som med enkla medel blir tydlig på bara några få serierutor.

Även om omständigheterna inte är bekanta och jag nog var nyfödd vid den tid då berättelsen utspelar sig känner jag genast igen mig, mammans ord hade kunnat vara min norrländska mammas ord och kläder och inredning är på pricken. Tecknarstilen är inte alldels verklighetsåtergivande, och ändå, har man sett svenska 70-talsmiljöer förstår man avsikterna exakt.

MDCCCXL Förlagsdag i förfärliga aulan

IMG_1153

Dags igen för förlagsdag. Från 8.30 till 16.00 presenterade en lång rad större och mindre förlag vårens utgivning för oss bibliotekarier, den här gången i Stadsbibliotekets skraltiga och hopplöst planerade aula. Bara den klaustrofobiska upplevelsen att tränga sig ner till smörgåsarna när det var fikapaus …

Favoritförlagen, både vad gäller utgivning och presentationer, var – inte oväntat – Weyler, Tranan och Sekwa. Min läsningsönskelista uppgick till slut till tio titlar, och då var jag återhållsam. Främst står kanske den här reportageboken om Jemen.

MDCCCXXXIX Tillbaka i hattasken

IMG_1138

IMG_1155

IMG_1156

Varje gång jag går i den av korridorerna som vetter västerut på Stadsbibliotekets översta våning, formad som en kvadratisk ram, stannar jag vid fel arbetsrum, nämligen det jag satt i fram till för fyra år sedan. Nu har jag mitt skrivbord i rummet intill.

Efter fyra år är jag alltså tillbaka på det här fantastiska stället. Efter tre år har jag återigen ett eget skrivbord på jobbet. Mina dagar på Sture bibliotek har jag kvar, och de kombineras nu med dagar på Stadsbiblioteket. Mina två favoritbibliotek i världen!

MDCCCXXXVII Biblioteket är fantastiskt – för någon annan

Så här härligt uttrycker sig Stockholms stadsbiblioteks nya chef eller, som vi säger, stadsbibliotekarie Katti Hoflin i senaste numret av vår virtuella personaltidning Biblioteksnytt:

Ofta får jag frågan om jag oroar mig för bibliotekens framtid. Mitt svar är: Inte ett dugg. Detta har ofta med okunskap att göra. Tittar man närmare är biblioteken långt före många andra institutioner när det gäller att ha örat mot samtiden. Vi människor vill mötas. Vi behöver platser där jag kan ha ena handen i min globala digitala gemenskap samtidigt som jag kan samtala om lokala fenomen med andra medborgare.

Helt sant, ur vissa perspektiv. Halvsant ur andra, både beroende på stora lokala variationer (kommuner, enskilda bibliotek och, om man ska vara alldeles uppriktig, personalgruppers ambitionsnivå) och på just den där okunskapen. Den som inte vet hur bibliotek kan användas använder inte bibliotek och jag tror att icke-användandet är en stor utvecklingsstoppande faktor.

Det finns många som älskar bibliotek. Bland de mest passionerade är de som gick till biblioteket som barn, som har ljuva minnen av fullmatade bokhyllor och en snäll tant med en datumstämpel och som inte satt sin fot på ett bibliotek sedan 60-, 70-, 80-, 90-talet, när nu barndomen inträffade. Men de ryter gärna till när bibliotek hotas, eftersom biblioteken är så viktiga, bara inte för just dem, sedan länge. De som själva fått barn då? Nja, numera har de ju råd att köpa böcker. Vissa blir åter biblioteksbesökare som daglediga pensionärer, för att de är bokslukare, för att de är ensamma eller för att de är i behov av assistans när det gäller digitala frågor, allt från att skriva ut ett mail till att ladda ner en e-bok.

Den sammanlagda bilden är att biblioteken är till för vissa grupper, för att inte säga svaga grupper. De ovan nämnda, nya svenskar som behöver SFI-relaterad litteratur och för den delen studenter som hellre ockuperar bord på biblioteken än hemma i studentrummen. Om man inte faller inom någon av grupperna tycks chansen vara mycket mindre att man känner att biblioteket är till för mig.

Det är klart att bibliotekens insatser för grupperna i fråga är viktiga, vi är ålagda att prioritera dem och den service vi erbjuder hade knappast gått att få någon annanstans, åtminstone inte kostnadsfritt. Men jag tror också att biblioteken blir bättre om de får vara till för alla. Då blir det på riktigt en mötesplats, då behåller biblioteken och bibliotekspersonalen sin spets och då skulle det bli mycket mindre prat om biblioteket som en hotad institution.

Man måste naturligtvis inte nyttja bibliotekens service, men man bör känna till och känna sig som den målgrupp man faktiskt är för allt det vi erbjuder. Stora mängder skön- och facklitteratur i diverse tryckta och digitala format, läsecirklar, föreläsningar, författarträffar, konstutställningar, släktforskningsintroduktioner och språkcaféer på alla möjliga språk – du är välkommen att ta del av alltihop och behöver inte betala en krona!

Och vad mer, bibliotekskortet ger exempelvis tillgång till hundraprocentiga digitala versioner av Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, The Guardian, Le Monde och uppåt tusen andra tidningar varenda dag. I mobilen på tunnelbanan. Kostnadsfritt.

Hur ska vi få den genomsnittliga förvärvsarbetande stockholmaren mellan 25 och 55 att känna sig tilltalad av biblioteksservice? Åtminstone på mina bibliotek (och det gäller nog de flesta) har vi utomordentligt gott självförtroende när det gäller kvaliteten på utbudet av både litteratur och evenemang och våra gemensamma digitala tjänster. Det är inte där det brister. Det är vår myspysimage som ställer till det, att biblioteket är så bra för att det är konstant, den snälla tanten sitter fortfarande där, det är tryggt, charmigt, ett ställe man gick till för länge sedan och som är så bra för folk som det är lite synd om.

MDCCCXXXVI Käkar burgare med föräldrarna på mc-klubb

IMG_1116

IMG_1121

I eftermiddag var Korskyrkans medlemmar, och vem som helst, antar jag, inbjudna till öppet hus hos mc-klubben Christian Crusaders i Tullinge. Klart man passade på, efter att ha hört så mycket om dem, men aldrig kommit närmare än att se emblemvästarna på de klubbmedlemmar som går på Korskyrkans gudstjänster. Fick med mig föräldrarna också.