Lena, nyligen hemkommen från Kina, återskapade ett antal rätter hon ätit och till och med fudgen vi sedan kokade var Kinainspirerad, den ena med rödbönspasta, den andra med valnötter. Men Kinatemat hindrade oss inte från att lyssna på julmusik under tiden. Passar till matlagning och fudgekok alla årstider.
Eftersom man bör slå flera flugor om man kan övertalade jag Lena om att The Curious Case of Benjamin Button var en bra film att se i kväll – jag behöver ha sett den till sista träffen i läsecirkelkursen om en och en halv vecka – och därefter såg vi traditionsenligt en amerikansk mittsekelfilm, Texas Carnival med Esther Williams från 1951. Nu blir det konstsim, tänkte vi, men filmen utspelar sig mest i hotellmiljöer. Esther Williams på torra land, hur tänkte man här? Det hela löstes genom ett filmtrick, ett slags dubbelexponering, där Esther under en lång, musiksatt drömsekvens simmar genom ett hotellrum.
Nu har har jag fått tag på ett låneex av Jemen är bra, reportageboken jag fick sådana förväntningar på när jag hörde författaren, Tanja Holm, presentera den på förlagsdagen för bibliotekspersonal i februari. De första sidorna har gett mersmak. Efter att nu ha läst Norrköpings Tidningars recension vill jag bara hem och fortsätta fördjupa mig i Jemen, som ju blivit så tragiskt aktuellt i media de senaste veckorna.
Cirkeln sluts. Det här blogginlägget är typiskt för bloggens allra första tid, då jag liksom nu hade en Odenplansnära arbetsplats och kunde luncha i lunden. Men min mobilkamera är bättre än för fyra år sedan.
En 25 minuter lång stockholmshistorisk föreläsning är en bra start på dagen. Det är en ny satsning, korta morgonföreläsningar på Stadsarkivet som vänder sig till personal inom Stockholms stad och som alla handlar om hur ett visst fenomen startade. Den här gången gällde det opera på svenska, som kom till i och med att Operan invigdes 18 januari 1773, på Gustav III:s initiativ. Den franska operan Thetis et Pelée översattes till svenska – lika sensationellt som när detsamma hände med hiphopen för inte så länge sedan för att snart bli något fullt naturligt – och föreställningen fick lysande kritik. Smakprov finns på Spotify.
Föreläsaren i dag, och kommande tillfällen, var Mats Hayen, som under ett antal år jobbade med Stockholmskällan för Stadsarkivets räkning och som jag inte hade träffat på länge. Ett roligt återseende. Han berättade om dagboksanteckningar som Stadsarkivet publicerar som en serie på Facebook, med en rad spännande vardagsdetaljer (de bästa historikerna är de som intresserar sig för spännande vardagsdetaljer) och jag nämnde att jag gärna knycker bitar därifrån som kan passa i Helenas och min föreläsning om Kungsgatan. Den ska nämligen ut på turné. Vårdhemsturné. Rapporter kommer.
I kväll har kollegan Annika och jag för andra gången träffat kursdeltagarna i ”Lär dig leda läsecirklar”. Efter att de förra gången fick en introduktion i den sociala läsningens underbara värld och en översiktlig genomgång av läsecirkelsamtalets moment blev det nu läxförhör (läxan hade rubriken ”min drömbokcirkel”), en lektion i att välja och hitta böcker, mer om att leda ett samtal och därefter en praktisk övning. De fick läsa en kort berättelse och därefter räkna upp de olika aspekter på texten de skulle ha tagit upp om de hade lett ett samtal om den. Läsecirkel i teorin, alltså, innan vi utsätter dem för skarpt läge. Lite larvigt för de deltagare som cirklat i mellan 10 och 25 år, kanske, vi har ett par sådana, men förhoppningsvis en hjälpligt stimulerande övning. Och fler övningar blir det. Vi drillar dem ordentligt.
De allra flesta av årets balkongblommor är köpta (tack för skjutsen, mamma!). Snart ska stackarna mittemot slippa beskåda samlingen vissna växter, smutsiga balkongmöbler och det gamla duschdraperiet som skulle täcka dem, men mest har blåst omkring under vintern.
En av stammisarna på Sture bibliotek, en äldre japansk man, berättade att han noterat att jag är på Stadsbiblioteket nu och att det var länge sedan jag var på Östermalms bibliotek. Jo, sa jag, det är korrekta iakttagelser. Han frågade vidare, undrade om det är roligt att jobba på Stadsbiblioteket och om jag har några särskilda uppgifter där, samtidigt som han påpekade flera gånger att det ju egentligen är min ensak och inget jag nödvändigtvis behövde berätta om, men han var nyfiken. Och så talade han, som flera gånger tidigare, om att han tycker att jag är en bra bibliotekarie. ”Du brinner för jobbet! Och går inte att stoppa!” Något i den stilen. Vad det nu betydde, men det lät bra. Det är fint att de som gillar oss också uttrycker det emellanåt.
Jenny F och jag bokar nu allt på en gång. Flyg till Paris, tåg till Granville, färja till Jersey, färja till Guernsey, färja till Poole, tåg till London, flyg hem. Sex orter. Sju sträckor. Åtta dagar.
Vad: ”Year in Focus”
Vem: Getty Images
Var: Snickarbacken 7
När: Till omkring 20/5
Spektakulera nyhetsbilder som sitter längs Kaffeverkets väggar i multiverksamhetslokalen Snickarbacken 7. Hade inte kaffedrickare och lunchätare suttit i vägen hade jag fördjupat mig mer i varje bild.
Vad: ”Coffee People”
Vem: Emma Virke
Var: Bric-a-brac, Swedenborgsgatan 5A
När: Till 22/5.
Emmas collage innehållande kaffefilter är nog mina favoriter. Nu träffas Jeanette, Doris, Bernard och de andra i den även i övrigt trevliga butiken Bric-a-brac.
I dag har jag varit en besvärlig utställningsbesökare hos kollegan Unn. Jag nöjde mig inte, som anmodat, med min egen upplevelse, utan krävde konstnärens egna tolkningar som facit. I den bild jag tyckte bäst om såg hon ett blänk från ett fönster i ett trägolv, medan jag såg en röntgenbild av en ryggrad. (Det lär jag vara ensam om, om inte fler utställningsbesökare också är eller varit skoliospatienter och många gånger sett sin egen ryggrad avbildad.) Förutom att bilderna är intressanta är rummet speciellt, med ett stort glasparti. Det dova trafikbruset som tränger in skulle kunna vara en medveten ljudeffekt.
Och här hade jag gått och trott att jag skulle behöva jobba till halv åtta på valborgsmässoafton. Hade jag bara kollat upp saken hade jag sett att Sture bibliotek skulle stänga fyra, och med alla mina plustimmar kunde jag utan problem gå tidigt (för tro inte att vi har kortare arbetstid bara för att vi råkar ha lite mindre öppet). Nu skulle det bli valborgsfirande, med start på Phil’s Burger på Fleminggatan, med Lotta, Jonas, Simone och Simones tillresta vän Helena. Tog en kokosmilkshake för att riktigt get the party started.
Vi tappade Jonas på vägen, tyvärr, men resten åkte vidare till Drottningholm och dess majbrasa. Det var hemskt trevligt förra året, då hela hemgruppen firade valborg i Huddinge, men det blir lätt lite gräll tivolikänsla på en köpcentrumnära öppen plats, med alla möjliga försäljningsstånd och gastande från en scen. I Drottningholmsparken fanns inte en enda kaffetermos, vilket inte hade skadat i och för sig, men vad skönt det var med bara ett gräsbeväxt fält, mer eller mindre kala träd, lagom mycket folk och en stor eld.
Vad ska man säga om kören … Charmig, ja, möjligen stämningsfull, om man valde att se det på det sättet, men jag har aldrig hört så falska vårhyllningar. Publiken höll god min och applåderade efter varje sång. Somliga av oss sjöng med, vilket gjorde upplevelsen lite drägligare.
Björn Vingård avslutade sitt tal med att gratulera kungen på födelsedagen. Inte mer än rätt, när vi nu var hemma hos honom.
Fyrverkeriet var riktigt stiligt.
Här en vårblomma, som jag hittade avbruten på backen, och min trötta postvalborgslook. Förbi är Uppsalatiden när jag höll igång från tidigt till sent. Tråkigt kanske, men på sista tiden, när jag återgått till traditionellt majbrasefirande, som var en del av barndomen men inte studenttiden, har jag börjat uppskatta vårsång och brasa mer och mer, trots att man snabbt förvandlas till en vandrande böckling.
Men att jämföra kvällens kör och Orphei Drängars årliga konsert i Universitetshuset i Uppsala … det låter sig bara inte göras. Tur att Spotify finns.
Theomis 