Kategoriarkiv: Text

CXLIX Hög prioritet

Ett meddelande med hög prioritet har kommit till min jobbmail från info@visa.se. Det har rubriken ”Fel lцsenord !”, tilltalar mig ”Kära Kontrollera med Visa / Mastercard SecureCode medlem” och ber mig klicka på en länk som ska leda till ett ”Privat meddelande”. (Som tydligen finns på sajten shopfitaustralia.com.au.)

Som en extra service får jag följande information: ”Svara inte på detta mail, eftersom ditt svar inte kommer att erhållas. Detta är en automatiska meddelanden om nya säkerhetsåtgärder meddelanden.”

Avslutningsvis: ”Copyright 2011 Verify By Visa / Mastercard SecureCode ALL RIGHTS RESERVED.”

Tack, visa.se, för att ni följer upp felaktiga lösenord för både Visas och MasterCards räkning och samtidigt tipsar om, tja, kanske en australiensisk shoppingsajt, har inte kollat.

CXXXI Den som ber, han får

Nu kan När himmelriket tränger fram av Bill Johnson läggas till handlingarna, även om innehållet stannar kvar i huvudet. Vi hade sista hemgruppssamlingen för terminen i går kväll och hade läst de sista två kapitlen i boken, varav ett tog upp Daniel och Josef som exempel på personer som var hängivna Gud trots extremt stort motstånd från sin omgivning. Efter att ha återgett hur Daniel plötsligt fick en profetisk gåva, som han inte haft tidigare, berättar Bill Johnsson om ett annat exempel där en person i ett sammanhang då det behövs får en helt ny gåva.

Något liknande hände en av mina vänner, som är evangelist, i hans ungdom. Han var inbjuden att tala i en församling i Kanada. När han steg av planet mötte pastorn honom med en överraskad min och sa: ”Du är inte Morris Cerullo!” Pastorn hade en stark längtan efter att under och tecken skulle ske i hans församling, och trodde att han hade bokat in en mötesvecka med Morris Cerullo. Den chockade pastorn frågade den unge mannen och han utförde under och tecken i sin tjänst. Han svarade: ”Nej”. Pastorn tittade på sin klocka och sa: ”Du har fyra timmar på dig att skaffa sig en sådan tjänst”, och tog honom sedan till hotellet. I ren desperation ropade den unge evangelisten till Gud, och Gud lyssnade på hans bön. Den kvällen blev början på en tjänst med under och tecken som har varit utmärkande för hans liv intill denna dag.

CXVIII Best of majnumret

Har sett att nya numret kom ut i förrgår, men jag måste ändå dela med mig av favoritcitaten ur Situation Sthlms majnummer.

När vi klarat detta har vi den årliga sandsopningsfesten med korvgrillning och lekar.
Dante Crespo på Stockholm Entrepenad om stadens sandsopning – 14 000 ton ska bort – som görs under april.

Man har ju skrivit några texter på svenska nu så att skillsen har utvecklats, säger Skizz.
Stockholmssyndromet intervjuas om nya skivan Underhundar LP.

På natten kan det ibland också ringa lite förvirrade ensamma tanter. Om det finns tid och inte är för många andra samtal då brukar Lena Wihlner tala med dem en liten stund.
    – Jag brukar fråga om de har tagit sina tabletter, om de ätit ordentligt och om de har en bärbar telefon. I så fall brukar jag be dem ta med sig den till sängen och sen säga att vi kan avsluta samtalet när de lagt sig under täcker och så säger jag ”sov gott”.
Lena Wihlner tar emot alla möjliga samtal på Stockholms stads felanmälan.

CXVII Själsfrände

I kväll var sista programmet för säsongen i Stadsbibliotekets Själsfrände-serie. Anneli Jordahl hade valt finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus, som jag aldrig hört talas om, och skulle berätta om hennes författarskap, och förband var tre av mina bibliotekariekolleger som skulle tipsa om helt andra böcker. Jag tog en bra plats och bläddrade lite i den enda Anneli Jordahl-bok jag läst, Klass – är du fin nog?, men blev anmodad av kollegan Annika att komma upp och förmingla i lunchrummet (det har under dagen varit en konferens som bland annat handlat om den här typen av program, och konferensdeltagarna bjöds på förfriskningar). Jag protesterade att boktipsen ju skulle börja om fem minuter, men enligt Annika förminglade även boktipsarna.

När programmet väl kom igång, en aning sent, pratade Patrik om skräckel, Alice om 60-talspoesi och Jon om Anaïs Nin. Patrik anknöt bland annat till utställningen av serietecknaren Kolbeinn Karlssons konst som just nu står i en del av rotundan och ser skräcklig ut. Alice pratade om några olika 60-talsdiktare och tidens poetiska ideal, och läste högt ur diktsamlingar av Sonja Åkesson och Kristina Lugn. (Jag filmade med min usla mobilkamera, resultatet kan ses nedan, men det enda hörbara partiet är ”jag ser en likhet mellan mig och potatis”.) Jon pratade om sitt kluvna förhållande till Anaïs Nin och avrundade: ”Vi får se hur det går med Nin och mig. Antingen blir vi vänner igen, eller så börjar vi gräla om ett läppstift.”


Anneli Jordahl intervjuades av Harald Hultqvist och de pratade mest om romanen Mörkrets kärna från 1965, om hur helgjuten den är och om varför Marianne Alopaeus aldrig riktigt slagit i Sverige trots att hon skrev på svenska. Den handlar om en ung kvinnas vuxenblivande och avståndstagande från den överklass hon växt upp i och skulle kunna jämföras med Ulf Lundell eller Hermann Hesse, men kommer aldrig att göra det eftersom – enligt Anneli Jordahl – kvinnliga författare inte kan skriva kärvt och utan ödmjukhet och bli uppskattade för sin stil. Romanen tolkas lätt som självbiografisk, trots att Marianne Alopaeus sa bestämt att den inte handlar om henne själv, men att det inte spelar någon roll vad hon säger, för det kommer läsarna att tro i alla fall.

Som vanligt när man hör läsentusiaster prata böcker önskar man inget hellre än att sätta tänderna i just den romanen, för att få läsupplevelsen och bilda sig en egen uppfattning. Själsfrände-serien går alltså ut på att en känd person plockar upp en bok ur bibliotekets magasin, skriven av en författare som han eller hon känner släktskap med, vilket ju blir spännande på grund av den personliga kopplingen, men också visar hur besvärande stort utbudet är. Jag kommer aldrig någonsin att kunna beta mig igenom Stadsbibliotekets magasin, jag håller mig inte ens à jour med det nya.

XCII High-tech grandma

Min mamma, som fyller år i dag, skaffade ett Facebook-konto för några veckor sedan. Mormor har å andra sidan haft sitt ganska länge. I dag såg jag den här några dagar gamla konversationen i mammas logg. Gillar. De är så … 2.0.

LXXV Annie hos Anna

Uppe tidigt efter sen kväll hos Anna i Kristineberg. Fram till årsskiftet var vi med i samma hemgrupp, men sedan dess har vi nog knappt setts, så filmkvällen blev komma-ikapp-kväll.

Efter jobbet åkte jag över till Söder för att hämta Anna i en källarlokal där hennes och maken Christians filmproduktionsbolag finns, en heltäckningsmattsklädd miljö där flera företag har sina kontor och där man inte har på sig skor. Vi åt på indiern Ellora i närheten, pratade jobb och resor, promenerade över Västerbron, pratade böcker, kryssade bort över Kungsholmen, pratade mer jobb, köpte fika, kom hem till Anna, pratade hemgrupp och började titta på Annie vid halv nio. Som tur är håller man sig lätt vaken under extravaganta sång- och dansnummer.

LXXII Söktjänster med inbyggd bedömning

Äntligen är den läst, artikeln ”A New Era Of Search Is About The Answers, Not Just The Links” på TechCrunch. Den har legat uppe i ett fönster och pockat på uppmärksamhet i flera dagar, men längre fackartiklar med mycket reklam runtomkring kan vara utmanande för tålamodet, så nu tog jag till radikala åtgärder – kopierade texten, klistrade in den i Word och läste den i helskärmsläge. Inga störande moment, inga ursäkter.

Visserligen verkar det mest vara reklam för Yahoo!:s kommande förbättrade sökfunktioner, men tankegångarna är ganska spännande.

”Search engines will keep assimilating content from many different sources and aim to provide immediate and rich answers. You ask a question and you get answers, nothing else. The user may not even type the full question. Search engines will have to become more and more personal, understand the individual user’s preferences […].”

Aldrig har världen intresserat sig så mycket för bibliotekariens profession – för det är ju det man är inne och tassar på, vare sig man tänker på det eller ej. Och när bibliotekarien får en faktafråga görs ofta ett övervägande: ”Ska jag ge frågeställaren en trave relevanta böcker/tipsa om artiklar/föreslå sökord i en eller annan databas eller ska jag söka själv (med frågeställaren kikande över axeln) och leverera ett svar?” Framtidens sökmotorer kommer, om man ska tro artikelförfattaren och Yahoo!-medarbetaren Shashi Seth, att sträva efter att leverera färdiga svar istället för att peka på källor. Bättre service? Ja, det kommer man nog att tycka. Sämre förutsättningar för källkritik? Kanske.

”In the near term, innovation in search will provide more in-depth answers. For example, if someone types the name of a Major League Baseball team, they get a search results page with the team’s homepage and likely a couple pieces of recent news. In the next phase of search, you will type the name of that baseball team and without hitting the search button or leaving the search box, you will be presented with an interactive display that includes a link to their homepage, recent news, the results and box score of their last game, their overall record and standing in their division, a schedule of upcoming games, photos, videos, and social media streams.”

Det låter ju praktiskt. Jag kommer säkert att gilla det. Allt samlat, relevant bonusinformation. Men om man ska problematisera – vill man ha information man inte specifikt frågat efter? Och, framför allt, hur vet söktjänsten vad det är jag menar? Att det på webben handlar minst lika mycket om sovring av information som att få den framletad är ju alla medvetna om vid det här laget, men när både framletandet och sovringen görs så strikt automatiserat och frågeställaren blir styrd direkt till viss information, hur vet söktjänsten att jag menar restaurangen Kungsholmen och inte stadsdelen? Om jag vill veta vilka fakta Sverigedemokraterna lyfter fram om sig själva eller vad andra säger om dem? Och hur vet jag vilken information jag går miste om? Att ännu hårdare än nu styra frågeställaren till den information som de flesta är intresserade av (vilket väl kommer att vara i alla fall en av metoderna) motverkar en annan effekt som webben har, nämligen att även det smala hittar sin publik.

Om söktjänsterna blir intelligenta, kommer de även att ha åsikter?

Lite om den nuvarande Google-ordningen, vilken information som lyfts fram, vem som bestämmer det och vad det får för rent mänskliga konsekvenser, står det om i DN-texten jag hänvisar till i blogginlägget LVI Moralbegreppspanik. Motståndarna till Pontus Löf, de som anser att hans sinne för moral inte borde påverka förhållandena för Googles användare, får väl fundera vidare på hur framtidens Yahoo! gör sina bedömningar.

För övrigt har bibliotekarien ett unikt knep att ta till här. Det kallas på bibliotekariska för ”referenssamtalet”. Sökmotorer (och med sökmotorer menar jag Google, vem använder Yahoo! egentligen?) är utmärkta verktyg, men man kan inte föra en dialog med dem.

LXIII Foto och film

Affärer och museer ska man gå på när alla är på jobbet eller när solen skiner. Eftersom de flesta var ute och åt glass behövde jag inte trängas på Fotografiska i kväll. Med ett sprillans nytt årskort (så nytt att jag inte ens kunde hämta ut det i kassan, eftersom det inte hade hunnit tryckas) bestämde jag mig för att bara se en utställning i dag, nämligen Albert Watsons superregisserade kändisbilder och andra porträtt. En liten stund hakade jag på en grupp – det var ändå omöjligt att inte höra guidens röst i lokalen – och fick veta lite om de olika modellerna. Jag vet ju det mycket väl sedan innan, men det slår mig alltid hur upplevelsen av en bild, oavsett om det är en modebild av Albert Watson tagen på 90-talet eller ett stilleben från 1600-talets Flandern, förändras och fördjupas så fort man får veta något om dess tillkomst. (En riktig puritan kanske skulle säga att man då inte är en sann konstälskare.)



Sedan kastade jag mig in i en annan glamourös värld, nämligen Wall Street från 1987 med en ung Charlie Sheen, som ser upp till och jobbar för den hänsynslöse Michael Douglas och hålls kvar på jorden av den rättrådige fadern Martin Sheen (vilket måste ha varit märkligt, att göra ett känslosamt far-och-son-porträtt med sin egen pappa). Men bäst i en toppmodern film från ett annat decennium är förstås miljöer, mode och teknik. Titta bara på den läckra telefonen och de ännu läckrare glasögonen.



Hittade för övrigt den här informationen på imdb.com:

What’s up with the phone Gordon is using in the movie?
It’s the first handheld cellular phone in widespread use called the DynaTac, it’s one of the 8000 series of phones. Cellular phones did exist long before the 80s but the private handheld ones didn’t come out until the early 80s. Dr. Martin Cooper led the team that developed the phone. The phone was nicknamed ”The Brick” by users because of its large size and weight.