LVIII Vackert väder ovan jord

Den här dagen tog jag bättre vara på vädret, även om det var en B-plan.

Det var öppet hus i Citybanebygget på (minst) två ställen i stan i dag, varav det ena var vid Söder Mälarstrand. Jag, Jonas och Sofia kom dit lite efter två och de skulle ha öppet till tre. Vi hade dock inte väntat oss en kö med en timmes väntetid. Nä, trevligare kan man ha en solig söndagseftermiddag, tänkte vi, och gick längs Söder Mälarstrand bort till Långholmen, där vi antog att det skulle finnas något öppet fik. Först gick vi en lång sväng utan att se något öppet ställe, men extremt mycket skräp efter folk som förmodligen kvällen innan serverat sig själva både det ena och det andra. Men så kom vi till Stora Henriksvik, lummig miljö, en glimt av vattnet, trädgårdsland, lagom mycket folk och bra fikautbud. Även för oss flitiga fikare finns det alltid fler ställen att upptäcka i Stockholm. Vi satt en bra stund på uteserveringen och pratade om chassider i New York och hur man bär sig åt för att få med sig ett svärd man köpt utomlands in i Sverige (helt orelaterade ämnen).




Hur trevlig eftermiddagen än blev hann jag arbeta upp nyfikenheten på bygget av Citybanan och är ganska fascinerad av hur många fler nyfikna det fanns, varav en hel del såg ut att vara barnfamiljer. Bara att kolla upp nästa möjliga datum.

LVII Faran över?

Något marknadsundersökningsföretag ringde mig i går mitt under bakningen och ville ställa frågor om elbolag. Jag sa att jag tyvärr inte hade tid. De frågade om de kunde ringa tillbaka under söndagskvällen. Jag sa lite motvilligt ja. Så när jag satte mig vid datorn i kväll tog jag med mig den fasta (men trådlösa) telefonen ur hållaren. Nu är klockan nästan halv elva. Törs man sätta tillbaka telefonen nu?

LVI Moralbegreppspanik

”Ingen kan göra allt. Ingen kan stoppa alla självmord. Men om vi är många som hjälps åt kan vi åtminstone se till att den som funderar på självmord och googlar inte ska hamna på en sida som hetsar och uppmuntrar, utan istället någonstans där det finns bra information, kanske råd och stöd för hur man orkar vidare när allt är svart.”

Du kanske tycker att det här verkar helt uppåt väggarna, att den som uttalat det – Pontus Löf – tar sig friheten att sträva efter en förändring som han själv står för utan att andra nödvändigtvis gör det. Jag tycker att han är en hjälte. Men det är min personliga åsikt, och inget jag får påverka någon annan att tycka. Eller?

För några dagar sedan läste jag inlägget ”Google har ingen moral” i DN:s blogg På webben. Jag blev nyfiken eftersom ordet ”moral” fanns med i rubriken och utgick ifrån att texten skulle vara ironisk eller rentav hånfull i ett eller annat avseende, men till min förvåning hade man vågat använda ordet ”moral” och skrivit helt seriöst och i positiva ordalag om en mans försök att ”göra skillnad”, att förändra en situation som han uppfattade som skadlig, nämligen att den som googlar på ”självmord” som första träff fick upp en sida som uppmuntrar en att skrida till verket snarare än att avstå.

Men det förvånade mig inte alls att se att den enda kommentar som skrivits handlade om att den som författat inlägget var ”ute på hal is”, för ingen kan avgöra vad som är moraliskt, och att ta ställning är i princip detsamma som att förespråka censur (min fria tolkning av kommentaren). Jag skrev en kommentar som tog upp ungefär det jag skrivit här, att begreppet ”moral” tycks skrämma upp väldigt många, och att jag gläder mig åt att det finns några som inte bryr sig om det utan faktiskt följer sin uppfattning om vad som är moraliskt riktigt, till exempel att inte uppmuntra självmord. Sedan vågade jag inte klicka på ”Skicka” utan att formulera om min text, så att det där om moralbegreppsskräck inte kom med. Fegt. Men jag slapp påhopp. Det hände faktiskt ingenting alls på ett tag, men i dag tittade jag igen och då har två personer till kommenterat. En gör som jag, hyllar den lovvärda idén att försöka få Google att lyfta fram sajter som erbjuder stöd för självmordsbenägna istället för tips på hur man tar livet av sig. Nästa kommentarskribent tillhör andra sidan, använder ordet ”moralpanik” och ifrågasätter Pontus Löfs agenda när han verkar för att ”vi andra ska bete oss på ett för honom bättre moraliskt vis”.

Kalla mig gärna moraltant – det borde vara en hederstitel – men jag, och några till, det är jag övertygad om, tycker det är illa nog att det inte är fler som gör en insats, visar civilkurage, säger ifrån, och att åsikten att känslan för moral är privat och inte får uttalas är en sorglig trend. Vad värnar man om när man hoppar på och kväser andras vilja att handla rätt, och att påverka andra att göra detsamma? Är man rädd att de ska ha en totalt motsatt uppfattning om vad som är moraliskt riktigt? Jag är beredd att ta den risken.

LV Puffed sleeves

I dag har jag volangärmar, ett alternativ till de puffärmar vi blev så inspirerade av i Anne på Grönkulla i går och kom överens om att bära i kyrkan i dag, i den mån vi kunde. Vi var faktiskt några som kunde leva upp till det.

Det var jag, värdinnan Therese och fem till som valde Anne på Grönkulla-maraton framför majsol mellan tre och midnatt i går. Jag var nog nitton eller tjugo när jag senast såg de långfilmslånga avsnitten (som gått som TV-serie, med Megan Follows som Anne), och jag älskade dem i yngre tonåren. Men jag har aldrig tidigare skrattat så mycket åt den överpoetiska Anne, som vi gjorde i kör i soffan, vilket innebär att jag tidigare måste ha köpt det mesta rakt av, alla Tennyson-citat, känslostormar och hänförelse inför vackra klänningar och smycken. Höjdpunkten var när fosterpappan Matthew köper en ljusblå klänning till Anne med enorma puffärmar. Anne är fullkomligt lycklig. ”Puffed sleeves”, säger Matthew. ”The puffiest in the world”, säger Anne. Det finns mängder av vackra klänningar i filmerna, men den ljusblå går över alla gränser och är riktigt gräslig.





Förresten – den kaka som fortfarande var obakad några blogginlägg ner är den som syns som något oidentifierbart brunmelerat på kakbilden ovan. Hos Therese brukar man bli bjuden på hemodlade grönsaker och annat från Skåne, och jag kunde inte vara sämre, så jag plockade fram äppelklyftor från frysen, som jag skar i höstas när jag fått äpplen från mina föräldrars träd, och bakade en kaka som jag tog med. Men det där fina mönstret som äppelkakan hade på bilden i det recept jag följde förstod jag inte skulle gå att få till med tinade, söliga äppelbitar, så jag bara la dem i en hög rätt på och tryckte till. Ville bara säga det. Be om ursäkt för kakans utseende och framhålla den lokala råvaran.

XXXVII Glassfest

Småläser i Dagens Medias blogg Köksveckan och kom till ett inlägg där det rapporteras att kommunikationsbyrån Prime vunnit två fina priser och säger: ”Det firar vi med att tömma en glassbil utanför Slussplan.” Och så en bild på glassbilen och en skock glassätare runtomkring. En vacker dag vill jag ha kommit upp mig så pass att jag efter en särskilt stor framgång kan fira med att tömma en glassbil. Jag ber den parkera utanför Stadsbiblioteket. Välkomna!

XXXIV Superlativer

”Last June, Stockholm was energized by the Swedish crown princess’s glamorous wedding extravaganza. But over the last few years, this style-setting city has also seen the opening of a world-class photography museum, a large number of design shops and clothing boutiques, a Michelin-starred restaurant and some gorgeous hotels.”

Detta ur en recension av Hotel Skeppsholmen i New York Times. Oavsett hur lite man har att göra med style-setting och restauranger i Michelin-klass sträcker man på sig en aning.

XXIX Säg vad du tycker

Har just skrivit ett omdöme om Mairowitz och Crumbs tecknade Kafka-biografi på biblioteket.se. Har du Stockholms stadsbiblioteks lånekort? Logga in på hemsidan och gör din röst hörd! Skriv om böcker, eller nöj dig med att sätta betyg. Och kolla evenemangsutbudet när du ändå är där. Ett extra hett tips är torsdagskvällens program på Sture bibliotek, The English Bookshop hälsar på och berättar om litterära priser i USA och Storbritannien.

XXIV Hermans historia

Så här dags skulle man ha suttit på Dramaten, men ”Under hallonbusken” blev inställd på grund av sjukdom, så i kväll blir det jag och Herman Lindqvist, närmare bestämt ”Hermans historia”-avsnittet om drottning Désirée. Under tio års tid var Uppsala-valborg obligatoriskt, sedan har det blivit vanligt brasfirande i Stockholm några gånger, men så här lågt har nog aldrig sjunkit på en valborgsmässoafton. Nä, nu tar jag en bit fudge och försöker lära mig något om svensk historia.