Kategoriarkiv: Text

CCII Persisk mat

Satt mittemot Ali i lunchrummet i dag och han berättade om att han och vännerna från Iran ätit både svensk och persisk mat i midsommar. Jag kunde inte riktigt komma på vad som är typiskt persisk mat, så jag frågade och fick en liten geografilektion. Det går inte att säga vad som är typiskt persisk mat, eller typiskt persiskt över huvud taget, enligt Ali, det beror helt på vilken del av Iran man pratar om. I norr gränsar landet till forna Sovjet och i sydost till Pakistan, och här pratar vi olika matkulturer. Men shishkebab är en persisk specialitet, fick jag veta, man använder mycket saffran och ris tillagas på ett speciellt sätt. Vidare påstod jag att det nog inte finns så många persiska restauranger i Stockholm, men så är inte fallet. Två stycken som ligger i närheten om man befinner sig här på Odenplan är Hatam och Kharazmi.

(Själv åt jag medhavd lins- och potatissoppa med garam masala och yoghurtsås med jordnötter, honung, mynta och allt möjligt. Det gick vilt till i köket i går kväll. Starkt men gott. Norrländskt tunnbröd till. Mums!)

CXCIX Hembud

Dagens gudstjänst i Korskyrkan var ovanlig, sorglig, uppmuntrande, välgörande, intressant. Den som hörde eller läste i svenska medier om flygkraschen i Karelen nyligen fick säkert veta att det var en svensk som omkommit, och det var en man i vår församling. Eftersom många berörts av dödsbudet handlade pastor Andrews predikan i dag om olika personer som han fått möta vid slutet av deras liv och om löftet i Bibeln att ett nytt liv börjar på andra sidan.

Bland annat berättade han om en äldre dam som låg på sjukhus och var svårt sjuk, men fullt klar i huvudet. Andrew fick möta henne regelbundet under hennes sista år. När han så kom till henne en dag berättade hon att två änglar varit på besök. ”Var kom de ifrån?” frågade Andrew. Damen pekade på fönstret. ”De sa att de skulle komma och hämta mig på onsdag eftermiddag.” Och mycket riktigt – på onsdagseftermiddagen somnade hon in.

Mannen som omkom i flygolyckan var varken gammal eller sjuk, och om han blev förvarnad av änglar vet vi inte, men vi vet att han nu finns hos sin far. Det kyrkliga uttrycket ”hembud” säger allt. Han är hemma.

CXCV Censurskräck

”På trettio år har jag aldrig arrangerat en konsert som har varit stötande för någon, och det kommer jag inte att göra här heller. Jag skulle inte boka Wu Tang Clan till kyrkan, med tanke på språket de använder, men de skulle å andra sidan göra sig bra på Münchenbryggeriet. Folk är snabba med att säga ‘åh, de kommer att censurera konserterna’, men det handlar inte alls om censur. Man måste vara känslig i samarbetet med alla lokaler, och extra känslig i en kyrka där det finns en församling med 7.500 personer som har en stark tro.”

Konsertarrangören Harry Byrne intervjuas i DN om Filadelfiakyrkan som konsertlokal. Heja Harry! Våga visa hänsyn! Det är inte självklart för alla. Varför skulle annars folk vara så snabba med att uttrycka sin censurskräck?

CXCIII Sånt som hänt på Kungsholmen

I går fick jag mina inloggningsuppgifter och skrev ett första inlägg i min sprillans nya historiskt inriktade blogg på Vårt Kungsholmens hemsida. Hur ett typiskt ordinarie inlägg kommer att se ut får väl utkristallisera sig så småningom, men dagens text handlade om att det är precis 88 år sedan Stadshusets invigdes. Ta gärna en titt och säg vad du tycker! Jag tar med glädje emot synpunkter och önskemål.

CLXXXIX Alla dessa dagar

Nej, jag brukar inte läsa Carl Bildts blogg, inte för att jag inte vill, mest för att de stora frågorna blir så övermäktiga. Men imponerad blir jag när jag väl tittar in. I dag förutspår Carl Bildt ”en rik meny för dagens samtal här i Paris” och tänker sig frågor som följande: ”Hur skall vi säkra framgång för ansträngningarna i Libyen? Vad måste vi göra för att underlätta den nödvändiga demokratiska övergången i Syrien? Finns det en möjlighet att få till stånd en reell fredsprocess mellan Israel och Palestina?”

(Jag önskar att jag kunde kommentera detta på ett insiktsfullt sätt, men jag kan bara säga att jag överlåter Mellanösternfrågorna till andra medan jag själv försöker operera fredsbevarande på en mer mellanmänsklig nivå.)

Och så gillar jag blogghuvudet, med en leende Carl Bildt i ena änden och planeten Jorden i den andra. Det är så jag brukar tänka mig mig själv, jag och min planet. Hade jag möjlighet skulle jag försöka hålla mig à jour med varenda en av dess fläckar.

CLXXIX Kärlek och sanning

Kan man hålla sig till och uttrycka en övertygelse men ändå uppfattas som mild och kärleksfull? Predikan i dagens gudstjänst i Korskyrkan handlade om balansgången mellan två diken – i det ena prackar man på människor sanningar utan diskussion, i det andra struntar man i sanningen, som kanske svider, och föredrar en god stämning.

Johannes andra brev fokuserar på kärlek i kombination med sanning, bud, rätt lära. Många skulle gärna ta till sig budskapet om kärlek och strunta i resten, för att det skulle uppfattas som onyanserat, intolerant och exkluderande. Men om en sanning faktiskt är en sanning spelar det ju ingen roll hur den känns, om den är lätt eller tuff att ta till sig. Pröva den, även om det är enklare att hålla för öronen och sjunga högt.

Jag vände alldeles nyss sista sidan i Kyrkan som aldrig sover av Matthew Barnett, pastorssonen som grundade Dream Center (Los Angeles International Church). Kyrkans arbete går till hundra procent ut på att återupprätta människor, framför allt fattiga, gängmedlemmar, hemlösa, prostituerade, alla med stora behov av omsorg, kärlek och bekräftelse. Här finns enormt många framgångsberättelser om hur trasiga och vilsna människor mött Guds kärlek – ofta på ett väldigt konkret sätt via människors kärlek – och genast eller stegvis valt att överlämna sina liv till Jesus som dött i deras ställe.

Självklart finns samma typer av lidande här i Stockholm (även om situationen i vissa delar av downtown Los Angeles är extrem), och i viss mån kommer jag i kontakt med det, men chansen är mycket större att man pratar tro med välbeställda, välutbildade och välanpassade vänner och bekanta, och av olika skäl blir det nästan aldrig fokus på kärlek och nästan alltid fokus på intolerans. Det är tråkigt och ganska icke-konstruktivt. Och det är vi troende som måste ändra på det, utan att bli vindflöjlar som gömmer undan obekväma sanningar.

För övrigt kollade jag upp Matthew Barnetts blogg och fastnade för det här inlägget från 19 maj, ”The ‘I Don’t Do That’ Christian”. Här pratar vi icke-konstruktivt, och jag måste själv ta till mig av tanken.

CLXX Senaste nytt från Kina

Chattade just med Lena W, som befinner sig på ett hotellrum i Lushui i Kina, med Internetuppkoppling, men inte tillgång till Facebook. Lena jobbar med olika projekt inom Frälsningsarmén, men tycks även ha tid att spela mahjong och äta kinesiska specialiteter – hon skippade de erbjudna njurarna, men tackade ja till söta rispannkakor. Den här gången har hon dock inte blivit bjuden på vildbin och stekta silkesmaskar som sist.

CLXVII Krönikor med kraft

Det är långt till Ryssland och mycket båttid är mycket lästid. Under gårdagen hann jag läsa ut Liza Marklunds krönikesamling Nya röster sjunger samma sånger, som jag nämnde för några veckor sedan. Jag håller inte med om precis allt, men mycket. Liza Marklund är bra på att föra fram åsikter och det blir aldrig tråkigt, oavsett om det handlar om terrorism, feminism, journalistik, segregering eller fildelning.

Jämställdhet upptar stora delar av boken och många frapperande orättvisor läggs i dagen – man knyter nävarna i frustration och nickar i samförstånd och skakar på huvudet i uppgivenhet och sänker ögonbrynen i kamplust – men det kommer fram en och annan tolkning som jag inte alls kan skriva under på. Som texten med rubriken ”Expressen – en gapig kärring”, publicerad i Månadsjournalen 1999. Där sägs att kvällstidningarna inte anses vara lika bra som de fina morgontidningarna och andra mer ansedda medier eftersom de förra är kvinnliga och de senare manliga. ”Kvällstidningarnas aggressiva tanter är ganska ensamma på mediernas kafferep. Där finns förstås gott om virkande farmödrar och galaklädda skvallerbyttor, men ingen annan än tabloiderna tar nyhetsjournalistiken på kvinnligt allvar.” Liza Marklund tycker vidare att TV3 Direkt var ett bra försök till ”tabloid nyhets-tv”.

Nej. Nej nej nej. Ge mig en enda god anledning att vilja bli förknippad med de medier som säljer lösnummer med hjälp av kändisskvaller, bantningstips, nakenchocker och skrämselpropaganda om brottslighet och sjukdomar (och vid extra stor nyhetstorka uppgifter om vem som tjänar mest i min stadsdel). Och som gång på gång blir anklagade för att trakassera både skyldiga och oskyldiga individer för att läsarna ska kunna förfasas över andras olycka. Så länge den eventuella goda journalistiken döljs bakom rubriker av det här slaget kommer jag aldrig att köpa en kvällstidning och håller mig alltså till andra medier – de vettiga, inte de ”manliga”.

Nog om detta. De krönikor som upprör mig för att jag tycker precis tvärtom är få, de som upprör mig för att jag håller med är många fler. Läs boken och tyck själv.

CLX Djupvattengympa

Sitter på en färja mot Tallinn och Sankt Petersburg och hinner rapportera om dagens djupvattengympapass innan jag tappar uppkopplingen.

Det var fullt i bassängen och vi hade flytbälte, frigolithantlar och hela baletten – riktigt roligt! Tidigare hade jag bara använt maskinerna uppe på galleriet på Forsgrénska badet och kikat ner på motionssimningen, simskolan och vattengympan, men nu så, nu har jag paddlat runt med färgglada flytverktyg och sett lika fånig ut som alla andra. Rekommenderas som styrke-, balans- och koordinationsträning.

Det ska visst finnas pool på nedersta däck här ombord. Kanske ska jag repetera de konster jag lärt mig redan i kväll.

CLVIII Under mitt paraply

Jag fäller upp paraplyet så
Jag har nånting som skyddar mig
De fäller bomber nån annanstans
Och jag är full av frågor
Har nån svaren?
Undrar jag under mitt paraply

[…]

Jag låser upp, kliver in och det ringer
Är överens om att världen är galen
Vi lägger på, jag beger mig ut
Får gå i regnpölar bort till affären

[…]

Och hur får jag gå torrskodd
När världen sjunker

 

Under mitt paraply av och med Pontus & Amerikanerna. De har haft mig i sitt grepp sedan 1990.