MDCXLIII Engelska praliner med posten

”Did you enjoy your recent order?” undrade Hotel Chocolat i ett mail i dag. Ja tack, det gjorde jag, very much! Där låg jag i hängmattan på det lilla hotellet vid Mekongflodens kant och knappade in min beställning på den uppkopplade mobilen med vietnamesiskt sim-kort. Jag utnyttjade de nedsatta priserna på julbetonade chokladsorter, men det blev ändå kostsamt, så jag hörde av mig till Lena och frågade om hon ville samsas om en beställning. Det ville hon, så vi delade på frakten och fick några sorter var i paketet. Vilken fest att få de engelska pralinerna levererade! Det kan jag tänka mig att göra om.

MDCXII Överraskningsavtackning

Om jag får säga det själv blev den lyckad, vår hemliga Helena-avtackning. Det har tagit ett tag att mentalt acceptera att vi inte kommer att dela arbetsplats framöver, men nu är det som det är och en bättre idé än att ignorera den förfärliga nyheten och hoppas att den försvinner är att dra ihop ett gäng kolleger och göra det bästa av den näst sista arbetsdagen.

Så här gör man: Man arrangerar ett knytkalas i liten skala (ost och kex och sådant), alla tar sig in i bibliotekets personaldel utan att passera själva bibliotekslokalen och en halvtimme före stängning går man ut till informationsdisken och hämtar föremålet för det lilla kalaset. De övriga två kollegerna med kvällspass får klara sig själva den sista stunden. Sedan sitter man i köket och pratar några timmar. Promenerar en del längs memory lane. Myser lite åt att man lyckades hålla tilltaget hemligt.

MDXCII Må julen alltid vara vit

Man ska ju inte skriva under på något man inte riktigt står för, men jag gör ett undantag. ”Julen tillhör barnen, därför firar jag min julhelg helt utan alkohol”, står det. Men egentligen: ”Julen tillhör alla åldrar och generationer. Jag dricker inte alkohol och har inte för avsikt att börja i jul.” Hur som helst rekommenderar jag alla att skriva under på vitjul.se.

MDLXXXII Inför Vietnam 7: Planen fastställs

Det börjar närma sig. Om precis en månad har vi vår första dag i Ho Chi Minh City. Under kvällens resplanering har vi både konkretiserat idéer vi haft länge och spontant kastat fram nya förslag för att strax därpå helt sonika maila iväg en bokning.

Även om Vietnam lär ha en stadig ström av både paketresenärer och backpackers – vi inbillar oss inte att vi är något slags pionjärer från våra breddgrader – är skillnaden ändå tydlig om man jämför möjligheterna att onlineboka boenden, transporter och aktiviteter med andra länder jag rest till. Hade vi haft ett par månader på oss att upptäcka landet hade vi kunnat improvisera, men nu blir det bara tio dagar på plats och ska vi kunna maxa dem behövs en plan i alla fall för de stora dragen, så förhandsbokad som möjligt. Av oss själva, alltså, inte en researrangör. Vi vill både behålla vår frihet och spara pengar. Flera kombinerade källor – guideböcker, Tripadvisor, privata bloggar och en av de två Airbnb-värdar vi bokat rum hos i Ho Chi Minh City – har nu gett oss de ledtrådar som behövdes för att också vår rundtur utanför storstaden ska börja ta form. Att upptäcka Mekongdeltat är ett måste.

MDXXV Esperanza Spalding och ett kyrkligt misslyckande

We went to Christian church when I was young, but I grew up with the kind of mom who would get out the Bible and do a critical analysis of what we had been taught in Bible study. I always had this underlying aversion to any kind of organized religion, mainly because I can’t get down with the premise that people who don’t believe what you believe are somehow less holy or inferior.

Den musikaliska superbegåvningen Esperanza Spalding är en riktig favorit, vars bästa spår jag lyssnade sönder för länge sedan. Den här artikeln om henne i New York Magazine, om en dag i hennes turnéliv, påminde mig om att det är dags att ge henne mer plats i mina Spotify-listor.

Samtidigt gjorde hennes barndomsminnen av kyrkan mig så oerhört ledsen. För att hantera sin stress använder hon sig av ett buddhistiskt mantra och stycket ovan finns med som bakgrund till det beslutet. Den som känner mig förstår att jag dessvärre inte tror att buddhistisk livsfilosofi i längden leder en människa rätt, och det gör mig upprörd och besviken när jag ser att kyrkan har släppt iväg personer som befunnit sig innanför dess väggar med känslan att den som inte delar tron är mindre värd. Det är ett stort misslyckande och kan inte bli mer obibliskt. För nyanseringens skull behöver jag lägga till att sådana känslor många gånger har andra källor än det budskap kyrkans ledare och medlemmar faktiskt förmedlat, men även när så är fallet är det ingen större poäng att kyrkan skyller ifrån sig. Att på en gång stå upp för och visa på tron och vara en välkomnande gemenskap för alla är kyrkans uppgift.

MMCDXLVI ”Du är mitt barn”

Har precis läst ut Jag sökte Allah och fann Jesus av Nabeel Qureshi. En stark självbiografi. I bokens sista kapitel berättar Nabeel om den enorma sorg det innebar att leva med sina varmt troende muslimska föräldrars besvikelse och avståndstagande, sedan han talat om att han blivit kristen. Känslan var knappt uthärdlig och han undrade hur hans beslut kunde vara värt det höga priset, det sista han ville var att såra sin familj. Han bad – och slogs plötsligt av helt nya tankar om sin omvärld. Med en ny blick gick han ut ur lägenheten:

Då såg jag någonting som jag hade sett otaliga gånger förut: en människa som gick längs trottoaren i riktning mot medicinfakulteten.

Men det var inte det enda jag såg. Trots att jag inte hade en aning om vem denna människa var, visste jag att hon hade en dramatisk historia fylld av kamp, brustna relationer och splittrad självkänsla. Eftersom världen hade lärt henne att hon bara är ett resultat av blind evolution betraktade hon sig undermedvetet just så, som en biprodukt av slumpen – utan något syfte, utan något hopp, utan någon mening annat än den förlustelse hon kunde få ut av dagen. Jakten på förlustelse resulterade i skuld och smärta, vilket fick henne att jaga ännu mer förlustelse, vilket i sin tur ledde till ännu mer skuld och smärta. Hon dolde allt strax under ytan och genomlevde dagen utan aning om hur hon skulle bryta den onda cirkeln, hur hon skulle finna verkligt hopp.

Vad jag såg var en människa som behövde bli medveten om att Gud kunde rädda henne, att Gud hade räddat henne. Denna människa behövde bli medveten om Gud och hans makt.

Var hon medveten om detta?

Vad hon medveten om att Gud hade älskat henne från världens begynnelse? Med en kraft som övergår kosmos väldighet hade han riktat all sin uppmärksamhet på att skapa denna människa och förklarat: ”Du är mitt barn. Jag älskar dig.”

MMCDXVI Sommarjobb på Östermalms bibliotek

Sture bibliotek är sommarstängt i sex veckor – den längsta stängda perioden sedan vi öppnade för sju år sedan – och jag gästspelar därför som några tidigare somrar på Östermalms bibliotek. Nu har jag ju under övrig tid på året precis den bibliotekskombination jag önskar, Sture bibliotek och Stadsbiblioteket, men som sommarjobbare är det riktigt kul att umgås med Östermalmskollegerna, vistas i området omkring Karlaplan och påminna mig om Östermalms biblioteks rutiner.

Många av besökarna är äldre. I dag, strax före stängning, fick jag höra av en äldre man att lånekortet han tidigare lämnat fram måste vara kvar på informationsdisken, för han hade inte fått tillbaka det – vilket jag visste att han hade – och efter en lång diskussion och ledning av att han kom och bar på en deckarpocket gick jag bort till deckarpockethyllan, där hans kort låg på golvet. Nästa besökare var en lomhörd dam. Eftersom hon tyckte att jag hade en fin tröja och ville veta var jag hade köpt den fick jag skrika ”ESPRIT!” så det ekade och sedan undrade hon vad jag tycker om pseudonymen Elena Ferrantes otroligt upphöjda roman Min fantastiska väninna, och eftersom jag, så långt jag kommit, inte är speciellt förtjust var jag tvungen att tala om för hela biblioteket att jag ”INTE ÄR SÅ FÖRTJUST!”.

Men både farbrorn och tanten var vänliga själar, så inget ont om dem. Man får sin beskärda del av besvärliga typer, men väldigt många fina möten med de vänliga själarna.

MMCDIV Är fortfarande i början av Northanger Abbey

”How are your various dresses to be remembered, and the particular state of your complexion, and curl of your hair to be described in all their diversities, without having constant recourse to a journal?” Lifelogging runt år 1800. Vi som vill dokumentera och minnas har inga nymodigheter för oss, fråga bara Jane Austen.

Raderna om dagboksskrivande står i Northanger Abbey – Mr. Tilney talar om för Catherine att han minsann vet ett och annat om unga fröknars förehavanden, bland annat att de undantagslöst för dagbok – och jag läser den inför en bokcirkelträff på fredag, som jag verkligen ser fram emot.