The Librarian Is In – poddsorg och poddtips

På den halvtimmeslånga promenaden till Korskyrkan, under två timmars städning på översta våningen, på hemvägen och under framplockandet av lunchjulmat från balkongen lyssnade jag på poddar. Det publiceras visserligen färre avsnitt så här under den största storhelgen och flera av poddarna jag följer lägger istället för nytt material upp hopsamlade klipp från året som gått – sådant hoppar jag över – men det har definitivt ackumulerats en bra samling olyssnade avsnitt under de dagar jag varit upptagen med familjejul i Örebro.

Det blev mest amerikansk politik, men så såg jag att ett nytt avsnitt av The Librarian Is In las upp i går, podden där två bibliotekarier som jobbar inom New York Public Library pratar böcker och ganska mycket strunt. När jag började lyssna på dem, för drygt två år sedan, tyckte jag att det var kul att få höra personligt prat från just NYPL-medarbetare, sedan tröt tålamodet när det lite högstadiebetonade flamsandet i studion tog över på bekostnad av de ämnen som egentligen skulle avhandlas, men så bestämde jag mig för att ha överseende med transportsträckorna för att få ta del av Gwens och Franks diskussioner om böcker de läst och om olika aspekter av både läsning och att arbeta med litteratur.

Och nu ska Gwen sluta. Gwen – den som håller ihop podden, väger upp tramset, låter Frank hållas en stund för att sedan lotsa samtalet tillbaka eller vidare mot något som ger lyssnaren substans. Som avskedsgåva till Frank hade hon äntligen läst hans favoritbok Wuthering Heights och poddavsnittet bestod mestadels av ett samtal om den, inte jättedjupt, vilket nog delvis hade att göra med att Frank var oförberedd, samtalsämnet var en överraskning för honom, men ändå intressant. Bland annat jämförde hon de uppfattningar hon fått om Catherines och Heathcliffs historia från referenser i andra sammanhang med den förstahandsupplevelse hon nu fått och jag håller verkligen med – av snacket, både i populärkultur och från hängivna fans – tror man att det är fråga om en visserligen stormig (i ordets alla bemärkelser) men innerlig romantisk saga, när det i själva verket handlar om två personer som växer upp som syskon och själsfränder och aldrig utgör ett par. Deras intensivt nära relation hade kunnat leda till äktenskap, men gör inte det, på grund av missförstånd och stolthet, och den egentliga passionen dem emellan är egentligen som starkast när Catherine redan är död och Heathcliff … ja, vi kan säga att han har svårt att hantera sin saknad. Jag kommer att tänka på Den allvarsamma leken, som har en liknande überromantisk stämpel och som handlar om hur Arvid och Lydia visserligen vill ha ett förhållande, men är för oseriösa och taskiga mot både varandra och sina andra respektive att det varken blir hackat eller malet och alla blir olyckliga. Två väldigt olika romaner vars berömda par står väldigt mycket längre från Romeo och Julia än man tror innan man väl sätter sig och läser.

Tanken är att The Librarian Is In ska återkomma om ett par månader med en ny programledare vid Franks sida. Just nu är jag mer sugen på att leta upp äldre avsnitt jag missat, men visst, jag får ge den nya konstellationen en chans. Det återstår att se om jag kommer att kunna rekommendera podden fortsättningsvis, men om du gillar boksnack som böljar mellan personliga associationer och bibliotekarievärdigt kunnande är det värt att bläddra tillbaka i det 156 avsnitt långa arkivet. Till viss del handlar det om vad som är aktuellt i bokvärlden, men avsnittens inspelningsdatum har sällan betydelse. Som med de flesta poddar, särskilt de personligt färgade, är det mer avgörande att man lyssnar på fler än ett avsnitt och lär känna programledarna.

Tack, Gwen och Frank, för underhållningen och boktipsen. Jag har uppskattat igenkänningen när det har handlat om biblioteksjobb och haft nytta av att lära mig engelska bibliotekstermer, tänkt på annat när det blivit för mycket ”ungdomsböcker som passar lika bra för vuxna” och glatt mig åt inblickar i litteratur som inte slagit i Sverige och ett amerikanskt perspektiv på det som är lika populärt hos oss.

MDCXLIII Engelska praliner med posten

”Did you enjoy your recent order?” undrade Hotel Chocolat i ett mail i dag. Ja tack, det gjorde jag, very much! Där låg jag i hängmattan på det lilla hotellet vid Mekongflodens kant och knappade in min beställning på den uppkopplade mobilen med vietnamesiskt sim-kort. Jag utnyttjade de nedsatta priserna på julbetonade chokladsorter, men det blev ändå kostsamt, så jag hörde av mig till Lena och frågade om hon ville samsas om en beställning. Det ville hon, så vi delade på frakten och fick några sorter var i paketet. Vilken fest att få de engelska pralinerna levererade! Det kan jag tänka mig att göra om.

MDCXII Överraskningsavtackning

Om jag får säga det själv blev den lyckad, vår hemliga Helena-avtackning. Det har tagit ett tag att mentalt acceptera att vi inte kommer att dela arbetsplats framöver, men nu är det som det är och en bättre idé än att ignorera den förfärliga nyheten och hoppas att den försvinner är att dra ihop ett gäng kolleger och göra det bästa av den näst sista arbetsdagen.

Så här gör man: Man arrangerar ett knytkalas i liten skala (ost och kex och sådant), alla tar sig in i bibliotekets personaldel utan att passera själva bibliotekslokalen och en halvtimme före stängning går man ut till informationsdisken och hämtar föremålet för det lilla kalaset. De övriga två kollegerna med kvällspass får klara sig själva den sista stunden. Sedan sitter man i köket och pratar några timmar. Promenerar en del längs memory lane. Myser lite åt att man lyckades hålla tilltaget hemligt.

MDXCII Må julen alltid vara vit

Man ska ju inte skriva under på något man inte riktigt står för, men jag gör ett undantag. ”Julen tillhör barnen, därför firar jag min julhelg helt utan alkohol”, står det. Men egentligen: ”Julen tillhör alla åldrar och generationer. Jag dricker inte alkohol och har inte för avsikt att börja i jul.” Hur som helst rekommenderar jag alla att skriva under på vitjul.se.

MDLXXXII Inför Vietnam 7: Planen fastställs

Det börjar närma sig. Om precis en månad har vi vår första dag i Ho Chi Minh City. Under kvällens resplanering har vi både konkretiserat idéer vi haft länge och spontant kastat fram nya förslag för att strax därpå helt sonika maila iväg en bokning.

Även om Vietnam lär ha en stadig ström av både paketresenärer och backpackers – vi inbillar oss inte att vi är något slags pionjärer från våra breddgrader – är skillnaden ändå tydlig om man jämför möjligheterna att onlineboka boenden, transporter och aktiviteter med andra länder jag rest till. Hade vi haft ett par månader på oss att upptäcka landet hade vi kunnat improvisera, men nu blir det bara tio dagar på plats och ska vi kunna maxa dem behövs en plan i alla fall för de stora dragen, så förhandsbokad som möjligt. Av oss själva, alltså, inte en researrangör. Vi vill både behålla vår frihet och spara pengar. Flera kombinerade källor – guideböcker, Tripadvisor, privata bloggar och en av de två Airbnb-värdar vi bokat rum hos i Ho Chi Minh City – har nu gett oss de ledtrådar som behövdes för att också vår rundtur utanför storstaden ska börja ta form. Att upptäcka Mekongdeltat är ett måste.

MDXXV Esperanza Spalding och ett kyrkligt misslyckande

We went to Christian church when I was young, but I grew up with the kind of mom who would get out the Bible and do a critical analysis of what we had been taught in Bible study. I always had this underlying aversion to any kind of organized religion, mainly because I can’t get down with the premise that people who don’t believe what you believe are somehow less holy or inferior.

Den musikaliska superbegåvningen Esperanza Spalding är en riktig favorit, vars bästa spår jag lyssnade sönder för länge sedan. Den här artikeln om henne i New York Magazine, om en dag i hennes turnéliv, påminde mig om att det är dags att ge henne mer plats i mina Spotify-listor.

Samtidigt gjorde hennes barndomsminnen av kyrkan mig så oerhört ledsen. För att hantera sin stress använder hon sig av ett buddhistiskt mantra och stycket ovan finns med som bakgrund till det beslutet. Den som känner mig förstår att jag dessvärre inte tror att buddhistisk livsfilosofi i längden leder en människa rätt, och det gör mig upprörd och besviken när jag ser att kyrkan har släppt iväg personer som befunnit sig innanför dess väggar med känslan att den som inte delar tron är mindre värd. Det är ett stort misslyckande och kan inte bli mer obibliskt. För nyanseringens skull behöver jag lägga till att sådana känslor många gånger har andra källor än det budskap kyrkans ledare och medlemmar faktiskt förmedlat, men även när så är fallet är det ingen större poäng att kyrkan skyller ifrån sig. Att på en gång stå upp för och visa på tron och vara en välkomnande gemenskap för alla är kyrkans uppgift.

MMCDXLVI ”Du är mitt barn”

Har precis läst ut Jag sökte Allah och fann Jesus av Nabeel Qureshi. En stark självbiografi. I bokens sista kapitel berättar Nabeel om den enorma sorg det innebar att leva med sina varmt troende muslimska föräldrars besvikelse och avståndstagande, sedan han talat om att han blivit kristen. Känslan var knappt uthärdlig och han undrade hur hans beslut kunde vara värt det höga priset, det sista han ville var att såra sin familj. Han bad – och slogs plötsligt av helt nya tankar om sin omvärld. Med en ny blick gick han ut ur lägenheten:

Då såg jag någonting som jag hade sett otaliga gånger förut: en människa som gick längs trottoaren i riktning mot medicinfakulteten.

Men det var inte det enda jag såg. Trots att jag inte hade en aning om vem denna människa var, visste jag att hon hade en dramatisk historia fylld av kamp, brustna relationer och splittrad självkänsla. Eftersom världen hade lärt henne att hon bara är ett resultat av blind evolution betraktade hon sig undermedvetet just så, som en biprodukt av slumpen – utan något syfte, utan något hopp, utan någon mening annat än den förlustelse hon kunde få ut av dagen. Jakten på förlustelse resulterade i skuld och smärta, vilket fick henne att jaga ännu mer förlustelse, vilket i sin tur ledde till ännu mer skuld och smärta. Hon dolde allt strax under ytan och genomlevde dagen utan aning om hur hon skulle bryta den onda cirkeln, hur hon skulle finna verkligt hopp.

Vad jag såg var en människa som behövde bli medveten om att Gud kunde rädda henne, att Gud hade räddat henne. Denna människa behövde bli medveten om Gud och hans makt.

Var hon medveten om detta?

Vad hon medveten om att Gud hade älskat henne från världens begynnelse? Med en kraft som övergår kosmos väldighet hade han riktat all sin uppmärksamhet på att skapa denna människa och förklarat: ”Du är mitt barn. Jag älskar dig.”