Häromdagen drömde jag mig bort med ”Resepodden Tur & Retur” igen (även avhandlad här). Den här gången var det ett avsnitt om att resa billigt. Det är nog få av oss som reser gärna och mycket som har möjlighet att bortse från den aspekten, så jag var nyfiken på vad de hade att säga.

De båda poddpratarna ansåg bland annat att det är mer givande att bo enkelt och billigt, till exempel inneboende genom Airbnb, än att ta in på lyxhotell med alltför uppmärksam service, och att det är smart att i alla fall ibland ersätta restaurangbesök med att handla i mataffär och äta i sitt Airbnb-rum eller i en park. De gånger man vill äta på lokal bör man lägga ner lite jobb på att hitta enkla ställen med bra mat och skippa inte bara turistfällor utan också dyra stjärnkrogar. Kollektivtrafik är både billigare och mer intressant än taxiresor. Prylköp bör man undvika för att spara både pengar och utrymme i packningen.

På de flesta punkter tänkte jag ”ja, men å andra sidan …”. Jag brukar säga att de enda slags resor jag inte uppskattar är de som bara går ut på sol och bad. I övrigt har jag förstås preferenser, men är öppen för olika sorters resande, inklusive olika prisnivåer.

Jag har sovit på ett rustikt och mycket prisvärt bed and breakfast på rumänsk landsbygd, i hallen hemma hos ett trångbott par på Manhattan alldeles gratis och på ett fruktansvärt sjavigt ställe i Krakows utkant, där vilket rumspris som helst hade varit alldeles för dyrt. ”Private bathroom!” proklamerade värden för mig och mina två vänner i samma ögonblick som han slog upp dörren till badrummet, där en skäggig man stod och borstade tänderna. Boendet var en riktig nitlott, men få badrum under mina resor har gjort så starkt intryck. Min mest minnesvärda snålnatt var den då jag och min tågluffarkompis skulle ta oss med en mindre färja från Brindisi i Italien till Patras i Grekland. Vi var inte de enda budgetresenärerna, några få medpassagerare tillbringade liksom vi natten ute på däck istället för i de lutbara fåtöljerna vi såg innanför färjans fönster. Jag utgår ifrån att det fanns hytter också, men vem behöver en hytt när vädret tillåter en natt under himlapällen? Vi letade upp en avskild plats under en trappa där det stod två frysboxar, men fanns utrymme på det sotiga golvet att bre ut våra regnkappor. ”Excuse me, ladies!” sa en röst när vi lagt oss. Det var en hovmästarklädd mansperson som skulle hämta något i den ena frysboxen och gentilt nog inte verkade höja ett ögonbryn ens åt vårt läger. Jag hade sällan känt mig mindre som en ”lady” under mitt nästan 23-åriga liv, men erfarenheter gör en rik, som bekant, och på den tågluffen – min första – håvade jag in en förmögenhet i den valutan.

Min dyraste hotellövernattning – hittills – ägde rum i november 2017, på Keio Plaza Hotel i Shinjuku i Tokyo. HA och jag, två medelålders bibliotekarier, hade bokat ett av tre Hello Kitty Princess-rum. ”Yes, ni ska bo i ett Hello Kitty-rum”, sa hotellreceptionisten när vi checkade in. ”Hello Kitty Princess”, förtydligade HA för säkerhets skull. Möbleringen, utsikten över en skog av skyskrapor, frukosten på rummet – allt var en japansk dröm. Urbant, kitschigt, roligt, kawaii. Det är ingen överdrift att kalla det ett minne för livet, en upplevelse som bidrar starkt till min erfarenhetsbank, efter att den grävt ett stort hål i plånboken.

Mitt budskap här är förstås att de billiga och de dyra boendealternativen är bra på olika sätt, men båda har också sina nackdelar. Att låga priser kan innebära stora avkall på bekvämlighet är uppenbart, men beroende på vem man är och vad man gillar kan just det obekväma – fast bildligt talat – vara lyxmiljöernas baksida. Vem ska jag ge dricks och hur mycket? Är det ofint att hindra en bellhop från att bära ens väska, som man utan problem just rullat omkring med över halva stan? Dessutom – sådant som självklart ingår på genomsnittliga hotell, som wifi, har jag fått betala för på lyxigare hotell och under en New York-vistelse behövde jag lägga några dollar för att få ta emot ett litet paket som skickats med posten till det fina hotellet jag och JF bodde på nära Times Square. Det hade aldrig hänt hos de rumänska damerna som drev bed and breakfast i Stejărișu.

Jag är alltså bara delvis enig med poddpratarna på den här punkten och detsamma gäller maten. Noma i Köpenhamn togs upp som exempel – tidigare rankad som världens bästa restaurang, fortfarande med hög placering på listan – och nej, jag har aldrig valt att betala så mycket för en matupplevelse och det är inte säkert att jag skulle uppskatta den efter förtjänst, men det händer att jag lägger ganska mycket pengar på god mat, bland annat just i Köpenhamn. Vad som är en dyr restaurang är förstås relativt, men hade målet bara varit att slippa gå hungrig hade jag kunnat betala en bråkdel. Som kontrast kan nämnas de rumänska damernas husmanskost på hemodlade ingredienser. Det var enkelt, bondskt och mättande och den ena av de två rumänerna i vårt rumänsksvenska sällskap på sex personer var eld och lågor när det serverades typiska rätter, sådant som ”ens mamma alltid lagade”. Det var en av de absolut trevligaste middagarna jag upplevt i mitt liv. Vi pratade svenska, rumänska och engelska, bland mycket annat om iakttagelser av svenska fraser ur utifrånperspektiv. Jag skrattade våldsamt.

När det gäller transporter är det ofta priset som styra för min del, men det beror på vilken del av världen jag är i. I Köpenhamn har jag aldrig åkt taxi, där blir det buss de få gånger jag och eventuellt sällskap inte nöjer oss med apostlahästarna, medan Uber i Ho Chi Minh City var så väldigt prisvärt och smidigt att det knappast var värt att välja den krångligare kollektivtrafiken av ekonomiska skäl. Men en gång åkte vi buss, från en förort in till stan, efter att några expats gett oss den information vi behövde. Vi fick vänta länge vid hållplatsen, men till slut så. Stadsbuss i Vietnam – check! Sedan, när vi åkte mellan städer, blev det både minibussar och långfärdsbussar, varav en utgjordes helt av liggplatser.

Återstår prylar. Poddpratet om den saken började med att slå fast att det är onödigt och dumt att köpa saker när man är ute och reser, varpå programledaren nämnde att hon gärna köper små saker som hon har användning för i vardagen, och sedan skulle jag säga att 180-gradersvändningen var fullbordad när hon konstaterade att de kläder och skor hon bar för dagen var köpta på olika resmål. Det var under resan till Kalifornien sommaren 1996, med mamma, pappa och brorsan, som jag på riktigt upptäckte tjusningen i att köpa saker att inkorporera i vardagen hemmavid. Jag hade hunnit bo ett år i en möblerad etta i Norrköping, sista året på gymnasiet, och därefter ett år i den ännu mindre etta i Uppsala, där jag skulle bli kvar i nästan åtta år till. När jag kom hem till den hängde jag upp min kaliforniska kökshandduk, ställde in ett par ekologiska kryddor i det ena av mina två köksskåp och stuvade undan några väskor i olika storlekar som jag hade köpt på en ”garage sale” arrangerad av Los Angeles-polisen.

Till syvende och sist handlar smart spenderande förstås om vad man uppskattar. I podden pratades det till exempel entusiastiskt om barer, klubbar och vin till maten – utgifter som jag över huvud taget inte har. De slantarna lägger jag kanske på en kvälls fine dining istället. Med något annat än vin i glaset.

En sista kommentar om att inte behöva välja bara det ena. Som slutkläm i podden konstateras att det finns två sorters människor, ”de som gillar att åka tillbaka till ställen där de redan har varit, för att de känner att det är tryggt och fint, och så finns det de som säger å, där har jag aldrig varit, dit måste jag åka!” Poddpratarna menar att de tillhör den senare kategorin. Jag tillhör tveklöst både och, och på sätt och vis stämmer kanske det där med tryggt, jag har många gånger återkommit till New York och London, där jag förstår vad folk säger och känner igen mig i miljön, och kanske ännu fler gånger till Köpenhamn, där jag också har rätt bra koll på stan (men inte förstår särskilt mycket av vad folk säger), men framför allt reser jag förstås tillbaka gång på gång för att New York, London och Köpenhamn har mycket att erbjuda som jag tycker om. Jag skulle för övrigt bli väldigt förvånad om varken programledaren eller hennes gäst har några återkommande favoritresmål.