Kategoriarkiv: Bild

DXIII Schweiziska frestelser

image
På extraknäcket hemma hos Lena L fikade vi innan vi satte igång med dagens göromål, och jag fick två mackor med ljuvlig appenzeller. Därefter kunde jag inte sluta tänka på ost. Så snart vi var klara med sortering av noter, säkerhetskopiering av filer och informationssökning på olika områden gick jag ner till Sabis i Fältöversten och raka spåret till ostdisken. Nu kan jag inte sluta skära – eller riva loss – bitar av min egen appenzeller. L’Etivaz-biten har jag inte öppnat ännu.

(Och inte blev det bättre av att jag såg seriestarten av ”Två hungriga italienare” nu i kväll, om två utlandsitalienare som återvänder till hemlandet där de reser runt och pratar om och lagar och äter mat.)

DXI Nyårsdag

image
Knytkalas, det är en bra grej. Nyårsmiddagen bestod av fetaostsallad med melonsalsa följt av grönsakspaj och västerbottendito med kallskuret, till efterrätt marängsviss, som var mitt bidrag, och efter tolvslaget frukt och choklad. Men kanske uppskattade jag, för ovanlighetens skull, kan man nog säga, själva tolvslaget mest. Visserligen fanns de trista inslagen där, ynglingar som riskerar sina egna och våra kroppsdelar genom att skjuta iväg raketer mitt bland alla nyårsfirare, varav många ägnar sig åt årets snabbaste nedskräpning genom att lämna efter sig flaskor och engångsglas och serpentiner som ligger på marken där det fem minuter tidigare var rensopat, men med utsikt från Norr Mälarstrandsbryggan mot västra Kungsholmen och Söder och Gamla stan och Stadshuset kan man bortse ifrån det en stund. Fyrverkerierna var magnifika.

Strax före halv tre skingrades gästerna och jag pysslade ett tag och fortsatte i dag i takt med Wienkonsertens valser och marschmusik. Förutom disk, som diskmaskinen tar hand om, finns här lämningar som tulpaner, en hyacint och choklad.

DIX Mellandagskväll vid Skanstull


Varför inte maximera kaloriintaget även i mellandagarna med hjälp av nya satser hemmagjort godis och på det pizza med extra ost? Frossarfest hos Lena W på södra Söder, en skojig stadsdel, där specialiserade småbutiker håller öppet sent dagen före nyårsafton och vuxna män kör sparkcykel längs trottoaren.

DVIII Two generals

En av julklapparna jag gav till min bror var den grafiska romanen Two generals, en andra världskrigetskildring ur två kanadensiska soldaters perspektiv. Planen var att – så försiktigt som möjligt – läsa den innan jag slog in den, men på julafton hade jag någon fjärdedel kvar, så den blev inslagen med bokmärket i. Häromdagen blev jag klar. Fem handgranater av fem möjliga.

Den är snyggt tecknad, snillrikt färglagd och berättad med lagom stor detaljrikedom. Men det bästa är den starka verklighetsanknytningen, det är inte ett tillrättalagt äventyr hämtat ur författarens fantasi – även om händelser förstås valts ut och valts bort och förtätats till en lämplig rytm – utan en trovärdigt dokumentär historisk redogörelse.

Eftersom jag inte gjort några efterforskningar innan jag började läsa boken gick det först i slutet upp för mig hur personlig och exakt återgiven berättelsen var, en skön effekt när insikten landar i medvetandet. Och nu har jag kompletterat med att se ett YouTube-klipp där författaren berättar om bokens bakgrund.

DVII Twittrare – vi kan bättre än så här

Genvägen till att känna sig duktig är, som alla vet, att peka på andras svagheter. Att det ger dåliga vibbar och tråkiga konsekvenser i längden är inte svårt att räkna ut, men den insikten sitter inte på samma omedelbara plats i hjärnan som benägenheten att fnysa ur sig kritik som ska visa omvärlden att vi minsann ställer höga krav, genomskådar våra medmänniskors prestationsförsök, alltid har sett någon annan – kanske vi själva – åstadkomma något bättre.

En klassisk arena för fnysningar är kultursidornas recensioner. Vilken recensent med någon som helst självaktning skulle säga att det mesta han eller hon sett och hört och läst är rätt bra? Nej, den som vill framstå som kännare är alltid också felfinnare.

Och numera är vi alla recensenter, av allt. Ja, jag pratar om sociala medier, alla forum vi har att fylla med våra personliga åsikter, som den här bloggen och tidningssajternas kommentarsfält och Facebook och Twitter. Men medan tonen i mitt Facebook-flöde (där kompiskommunikation står i fokus) ofta är sympatiskt positiv är stämningen i Twitter-flödet (med mycket större och bättre informationstäthet) inte sällan cynisk, bitsk, hånfull.

Efter att ha sett första delen av SVT:s stora dokumentärsatsning Vasa 1628 i går kollade jag vad den twittrande TV-publiken hade att säga om saken. Det var nedslående läsning. På varje positivt tillrop fanns det tio eller femton avmätta kommentarer om dåliga datoranimeringar eller direkt elaka, meningslösa påhopp om allt möjligt.

Så hörni, upphovsmän och -kvinnor till kritiken – vad är syftet? Vilka tror ni läser? Vilka reaktioner är ni ute efter hos läsarna? När kommentarerna når några av personerna som varit delaktiga i produktionen – för det gör de – vad är det ni vill förmedla? Och i längden åstadkomma? Eftersom ni såg dokumentären måste ni ha något slags intresse för historien om Vasa. Är det helt säkert att det främsta intrycket dokumentären gjorde på er var att den visade upp dålig grafik och lika dåliga skådespelarinsatser? Det må väl vara hänt att man inte gillade grafiken eller skådespelarna, men var det i så fall ingen som intresserade sig för hur historien var berättad, perspektiven, sammanhanget, den entusiasm som otvivelaktigt ligger bakom skapandet av filmen?

Som sociala medier-ivrare och -försvarare blir jag beklämd och frustrerad när potentialen går så totalt förlorad. Varför vill vi hellre ha forum för förolämpningar än intressanta samtal?

DV Brorsonens jul

image

Det var det, julen 2011. Förutom att vi överdoserat gamla filmer, främst Sällskapsresor, och lagt pussel har det förstås varit mycket brorsonens jul, tvååringen som från och med nästa jul kommer att ha med sig ett småsyskon. Han har lekt konditori och sålt kakor och bullar för fem låtsaskronor styck, hittat en särdeles fin kotte som fick ligga (och fortfarande ligger) under granen, ätit massor av hallon med grädde, tittat på tecknad film i mammas eller pappas mobil och tagit många vändor till godisskålen, inte för att äta själv, utan för att ta en näve var åt oss andra. Ibland försvann han upp på övervåningen, där han satt vid farfars dator, och på frågan om han inte skulle komma ner svarade han: ”Nej, jag jobbar.”

Men redan under förmiddagen i dag tog vi farväl av brorsans familj, medan jag blev kvar hos föräldrarna och hann se första sällskapsresefilmen en gång till innan jag tog pendeln in till stan och bävade för att se min balkong efter nattens storm, men Dagmar hade skonat mina krukor och balkongmöbler. I morgon bitti går jag till jobbet som vanligt och kan glädja mig åt att inte vara fast på någon av alla Sveriges just nu tåglösa orter.

DIII Julnattsmässa

Efter en traditionell familjejulafton – julstrumpor till alla barn mellan 2 och 34 år, grötfrukost, pussel, Sällskapsresan, julmat, inspelad Kalle Anka klockan fyra (med så dålig kvalitet att vi snart gav upp), julklappar, Karl-Bertil, mer julklappar – var jag och brorsan på julnattsmässan i Botkyrka kyrka. Om det var värt att bryta upp och åka iväg mitt i natten? Definitivt. Det var mycket folk på plats, ska man gissa var det nog både kyrkvana och kyrkovana, och predikan tog upp det grundläggande budskapet utan fluff och kompromisser – vi firar födelsen av något så märkligt som Guds son i mänsklig gestalt, och eftersom Jesus kom för att försona oss med Gud och visa vem Gud är och vad han vill är Jesus och hans ord något alla andligt sökande bör studera.