Utöver den kommande Banksy-utställningen i Konserthuset, som jag skrev om häromdagen, pågår just nu en annan street art-utställning, ”Street Smart”, i Kulturhusets Galleri 5. Det var vernissage i förrgår med stor uppslutning, så pass att det var svårt att ta del av verken för alla minglare.

Invigningspratade gjorde Kulturhuschefen Eric Sjöström, utställningens curator Mia Zeeck och Maria Lantz, tillträdande rektor på Konstfack, och jag är säker på att de hade kunnat säga en massa intressanta saker om de velat. Kanske vågar de inte (eller tycker inte att det är passande att) uttala åsikter, kanske vet de inte själva var de står, men allt jag hör är: ”Ja, det är kontroversiellt att ställa ut gatukonst på Kulturhuset samtidigt som Stockholms stad har nolltolerans mot graffiti. Vi gör det ändå, men ni ska veta, allihopa, att vi inte tar ställning.” Eller som curatorn sa, när hon nämnde att hon under arbetets gång blivit konfronterad med det dilemmat, nämligen att hon ”är så trött på den frågan”. Det får mig bara att undra ännu mer varför ingen svarar på den.

I går, då utställningen officiellt öppnade, kunde man höra om den i Kulturnytt, där arrangörerna sammanfattningsvis säger: ”Vi vill väcka debatt, men inte debattera.” Läs och lyssna här.

Så varför valde jag själv att gå dit? Nolltoleransen står jag bakom, och även om jag inte är särskilt tilltalad av gatukonstestetiken alla gånger önskar jag att det fanns ett sätt att låta de begåvade gatukonstnärerna faktiskt verka som konstnärer, att det gick att komma över tröskeln att konstens statement på trotsåldersmanér måste hänga ihop med att den målas på någon annans egendom mitt i natten. Men det är ett urbant fenomen som finns där oavsett vad man tycker om det, och som storstadsromantiker kan man inte låta bli att bli nyfiken.

Sådär. Nu har jag väl på sätt och vis uppfyllt Kulturhusets syfte och dragit mitt lilla debattstrå till stacken.