
Invigning av Gamla stans biblioteks nya termoskanna på kvällens läsecirkel.
Det var andra och sista cirkeltillfället kring Damernas paradis, ganska olikt det första. Rapport kommer.

Invigning av Gamla stans biblioteks nya termoskanna på kvällens läsecirkel.
Det var andra och sista cirkeltillfället kring Damernas paradis, ganska olikt det första. Rapport kommer.
Min enda chans att besöka Chokladfestivalen på Nordiska museet under dess tre dagar var den här eftermiddagen efter gudstjänsten, då jag dessutom var med i kyrkkaffegruppen, vilket innebär att man är bland de sista som lämnar stället, och sedan var tvungen att gå hem emellan och byta skorna som blivit sjöblöta i regnet.

Nåväl. Jag kom fram med en skramlade gammal spårvagn – de bästa! – strax efter fyra och hade alltså möjlighet att ta del av festivalens två allra sista timmar, men var effektiv och klar på en och en halv. Jag tror att i alla fall något av mina inköp gjordes till rabatterat slutet-av-festivalen-pris.

Annars kunde man inte direkt ana att festivalen var på upphällningen. Det var gott om folk och trångt framför de utställare som var bra på att hålla fram brickor med smakprover och de som sålde praliner och chokladkakor till särskilt bra pris.

Efter en första köprunda i vänstra delen av hallen gick jag över till den högra och hittade Ellinor vid Amedeis bord. Där var de saliga över att just ha vunnit tävlingen där besökarna röstar fram godaste chokladen, vilket blev deras ”Trinidad”. Jag fick en liten smakruta som jag ännu inte ätit, den ligger på en hedersplats bland min övriga chokladshopping, men jag räknar med att gilla den. Sedan fick jag pralinsmakprov och köpte flera små askar, varav en blev kompisfylld med ett par extra praliner. Man ska känna folk i chokladbranschen. Ellinor lärde mig också hur jag ska hälsa på folk i Sydafrika, dit jag planerar att åka om några månader, men jag har redan glömt vad det var man skulle säga. Innan Ellinor själv åker dit igen strax efter årsskiftet ska jag be om en liten språk- och kulturkurs.

Jag hann till och med se lite av museets utställningar en trappa upp, och när jag hade tittat klart gick jag till en av kortsidorna där på galleriet varifrån man hade bra utsikt över hela festivalhallen. Jag tog en bild, som jag Instagramade och gav taggen #chokladfestivalen. En sökning direkt efter uppladdningen visade att någon tagit i princip en likadan bild från samma plats och med samma taggning och laddat upp den 20 sekunder tidigare. Ibland är man inte så unik som man kanske tror.

Ingen kan i alla fall anklaga mig för att snåla. Påsarna vägde tungt när jag gick från festivalen. Allt ser ut att vara alldeles delikat, en del märken var nya för mig, andra gamla favoriter, som göteborgska Flickorna Kanolds snygga praliner. Och då besinnade jag mig ändå flera gånger och hoppade över några tryfflar och läckra chokladbollar.
I morgon är det dags för Sturebibblans största evenemang hittills (och då har vi ändå slagit på stort många gånger sedan starten 2009). Under Stora läsardagen kommer elva förlag att prata om sin utgivning, det blir livemusik, bokmingel och förfriskningar, 13.00-18.00.
I eftermiddag satte jag ihop dagens PowerPoint-presentation som inbegriper samtliga förlags egna presentationer. Och då slog det mig – först ut av alla förlag är Tranan, som gett ut Mo Yan, och den första av deras bilder föreställer Mo Yans senaste bok och en kommentar om att han är en möjlig Nobelprisvinnare. Det blir en stark start. För att försäkra mig om att de inte glömt arrangemanget på Sture bibliotek i sin stora segeryra mailade jag under dagen. De kommer. Det gläder oss.

Välkomna, allihop! Detaljerat program finns på Stora läsardagens webbplats.

Sitter kvar på Gamla stans bibliotek efter stängning med en krämbulle från Grillska husets fina brödbod. Nu måste det gå undan. Émile Zolas Damernas paradis ska vara utläst inför läsecirkeln på Sturebibblan på torsdag kväll.

Giannina Braschi syns tyvärr inte där hon sitter mitt emellan sina två svenska översättare, Helena Eriksson och Hanna Nordenhök. Dessa tre gästade fullsatta Poesibazaren på Stadsbiblioteket i kväll, där de läste bitar ur samlingen Drömmarnas imperium, berättade om Gianninas författarskap och svarade på faktiskt ganska många publikfrågor.
Uppläsningarna var hörvärda och svaren på frågorna intressanta, till exempel när det gällde Gianninas skildring av 11 september. Hon var där när det hände, ett kvarter ifrån World Trade Center, och den känsla hon beskriver att hon hade var inte så mycket rädsla som samhörighet, hon var en del av ett kollektiv som strävade efter att överleva. Det påminner om en egenskap hos Anne på Grönkulla som jag alltid kommer tillbaka till, nämligen hennes förmåga att romantisera till och med livshotande situationer, som när hennes bästa väns lillasyster blir allvarligt sjuk. Precis allt går att betrakta från minst två håll. I hemska situationer kan man välja att se det poetiskt dramatiska i utsattheten, hjältemodet – eller känslan av samhörighet.
Jag fäste mig också vid svaret på frågan om hur det går till när hon skriver sina dikter, om hon skriver allt i ett svep eller sitter och filar länge. ”Allt i ett svep”, svarade Giannina. ”När jag skriver har jag tänkt och tänkt så länge att jag inte tål att tänka mer. Att skriva är det sista jag gör, inte det första.”
Härmed inte sagt att jag greppade allt som lästes och sas. Texterna och tankarna var svårgenomträngliga. Att Svenska dagbladets recensent tyckte detsamma är ett slags tröst.

Mitt jazzfestivaldeltagande blev begränsat till den här kvällen på Fasching, och jag är nöjd med valet. Magnus Lindgren visade sina färdigheter på saxofon, klarinett och – yes! – tvärflöjt. Det spelas alldeles för lite flöjt nu för tiden.
Musiken från skivan Fyra, recenserad i DN för tre veckor sedan, spelades enligt presentatören live för första gången den här kvällen, och är redan Spotify-tillgänglig. DN-recensenten gillade spåret Raval, det gör jag också, liksom softa Istanbul och Park Avenue, som ger mig 70-talsvibbar. Det är flöjten som gör det.