Kategoriarkiv: Bild

DCCCLIII Så underligt

När jag i går jobbade med böckerna jag beställt in, från Stadsbiblioteket framför allt, om franskt 1800-tal upptäckte jag en liten bok i den stora högen som jag inte tidigare noterat att den kommit. Det var norska Inger Hagerups barnramsebok Så underligt från 1952. Den har inte det minsta med franskt 1800-tal att göra. Jag bläddrade igenom den, tittade på texterna översatta av mästaren Lennart Hellsing och de fina, tidstypiska bilderna, utan att hitta minsta Eiffeltorn. Baskrar fanns med, faktiskt, men de satt på några kvinnliga kängurur på dansk tebjudning. Underligt var ordet.

Eftersom jag gillade både verser och bilder scannade jag av några uppslag, och först sent i går kväll, när jag tittade på dem hemma, såg jag det – illustratören heter Paul Gauguin. Det handlar nog inte om impressionist-pirimitivisten som målade landskap, damer och självporträtt och dog 1903, men det visste ju inte jag när jag hittade boken i bibliotekskatalogen.




Klicka för att se och läsa.

DCCCLII Mer och mer franskt 1800-tal

Sturebibblans franska tema nämnde jag för en tid sedan, då jag var som mest uppslukad av att söka upp, låna in och beskriva böcker som rör 1800-talets Franskrike, dess konst och litteratur.

Nu är en liten utställning påbörjad. Det är svårt att få den att se tilltalande ut, eftersom böckerna i sig är ganska slitna och omoderna, men det är just där utmaningen ligger, att få biblioteksbesökarna att se bortom den trista utsidan (apropå det förra blogginlägget, om böcker som inte lånats på 30 eller 40 år).


Här syns några liggande och några stående böcker av de hittills 20 som fått en liten lapp i sig. Snart kommer fler, och dessutom några bilder, har jag tänkt mig, av kända konstverk från tiden.

På de blå lapparna gör vi reklam för en kommande föreläsning, då intendent Veronica Hejdelind från vår samarbetspartner Nationalmuseum kommer och pratar fransk 1800-talskonst.

DCCCLI Tintin och de aldrig utlånade böckerna

Flera biblioteksrelaterade ämnen har märkts i media på senare tid. Då tänker jag inte på Bok och bibliotek i Göteborg, som ju faktiskt får en del uppmärksamhet varje år, utan mest på Tintin-debatten förra veckan och nu utställningen bestående av aldrig utlånade böcker från Stadsbiblioteket här i Stockholm.

Tintin-debatten la jag mig inte i i någon större utsträckning, förutom att vi kolleger förstås har diskuterat en del oss emellan. En följare på Twitter frågade vad jag tyckte och jag svarade.

Twittrare: vad tycker du om bortagandet och återtagandet av Tin Tin?
Jag: Att genomtänkta urval inte är detsamma som censur och att bibliotek alltid gjort urval. Enda skillnaden är att media rapporterat.
Twittrare: men är det inte skillnad på att rensa ut något man redan [har] och att avstå från att ta in?
Jag: Inte särskilt stor. TioTretton har funnits 1,5 år och har ett mycket litet och smalt bokbestånd som de jobbar aktivt med.
Twittrare: det fanns alltså ingen anledning att bli särskilt upprörd?
Jag: Det är upp till var och en. Vissa upprörs av Tintin-albumens förlegade värderingar, vissa av beslutet att ta bort dem.

Enkelt och kortfattat uttryckt – max 140 tecken åt gången – sammanfattar det min ståndpunkt. (Och så fick jag ju inget mothugg, så det var lätt att stå för den.) Sedan är debatten intressant på andra sätt, till exempel dess enorma hastighet på webben, vilka som deltog och vilka efterdebatter den lett till (hur väljer och gallrar biblioteken sina medier? är inte nutida rasism mer intressant att diskutera än den historiska i serieform?).

Det roligaste inslaget, som kom när diskussionsvågorna alldeles precis börjat sänka sig, var Elin Lucassis kommentar (klicka för att se ordentligt).


Min stöddiga attityd till Tintin-debatten (”äh, ni har ingen insikt i branschen och vet inte vad ni pratar om”) flammade upp igen i dag, även om omständigheterna var trevligare. Den har skymtat förbi på sistone, Meriç Algün Ringborgs utställning med låneböcker som aldrig lånats, och i dag smällde dn.se upp den ganska stort. Så vad har jag emot det, att vackert färgglada, gammalmodigt biblioteksbundna och bortglömda böcker ställs ut på Gunnar Asplund-designade bokhyllor? Inget alls, förutom att utställningen heter ”The library of unborrowed books” och att artikeln sa just att dessa gamla böcker aldrig lånats.

Det har de, tro mig. Jag kan inte uttala mig tvärsäkert om alla 600 volymer, förstås, men det kliar i bibliotekariefingrarna som vill börja bläddra i böckerna och se om det verkligen inte finns några gamla stämpelkort kvar i bokfickorna som talar om vilka återlämningsdatum böckerna fått på 60- eller 70-talet. Det enda man kan säga är nämligen att vårt numera datoriserade system inte har registrerat några utlån. Det avslöjar inget om cirkulationen dessförinnan.

Besserwissern i mig, hur fin jag än tycker utställningen är, kunde inte låta bli att påpeka detta förhållande i kommentarsfältet, på ett vänligt men tydligt sätt. Det gjorde jag 13.29. 14.48 uppdaterades artikeln, som numera innehåller en passage med just denna brasklapp. ”Aldrig utlånad” betyder just här ”inte utlånad på 30 eller 40 år”.

Skönt, tycker jag, särskilt som den som kommenterade strax efter mig antydde, med hänvisning till Tintin-debatten, att den inköpande bibliotekspersonalen bör motivera sina urval. För visst, böcker som ingen någonsin läst verkar ju vara dåliga köp.

DCCCL Om det var krig i Norden


Såg just reprisen av Babel som spelades in på Bokmässan. De satt i en provisorisk studio på övre plan, noterade jag när jag hastade förbi efter att ha hört Marcus Birro i Expressens monter.

Bland annat pratade Babel-gästerna om Janne Tellers Om det var krig i Norden, en mycket enkel men oerhört effektiv skrift som ur en tonårings perspektiv berättar om ett nordiskt krig, precis lika otänkbart som många andra krig varit genom historien. Sverige har fått en diktator som på bara ett par år orsakat fiendskap mellan Nordens olika nationaliteter, och fler och fler nordbor tvingas fly till den plats på jorden där fred råder och resurser finns för att ta emot flyktingar, nämligen arabvärlden.

Många av de viktiga ingredienserna betas av i den korta berättelsen – trygghet och otrygghet, självkänsla, stolthet, vilsenhet, främlingskap, och, när flyktingen blivit invandrare, språkproblem, försörjningsproblem, boendeproblem och olika gruppers olika värderingar som skapar små och stora bekymmer i vardagen.

Den går fort att läsa, jag tog mig igenom den på en lunchrast häromdagen. Låna eller köp ett exemplar och läs. Och tänk.

DCCCXLVII Scener ur ett äktenskap på Dramaten

Det här är min oskolade uppfattning: Pjäsen ska mest av allt vara explosivt känslosam. Två personligheter presenteras och befästs, så att publiken därefter kan följa svängningarna när maktbalansen och sympatierna skiftar, snabbt och komprimerat, över några års äktenskap. Det eventuella budskapet bör vara att mellanmänskliga relationer förr eller senare spricker, plötsligt går allt åt skogen utan att någon (tror sig ha) gjort något fel. Utåt- och inåtvänd sorg och ilska flammar upp. Det närmaste dessa plågade människor kan komma ett lyckligt slut är resignation.

Men så väljs Jonas Karlsson som innehavare av den manliga huvudrollen och den som gjorde det valet måste ju känna till att Jonas Karlsson inte kan låta bli att underhålla. Första aktens ordväxlingshumor (den stackars maken som uthärdar hustruns förebråelser och tar på sig all skuld med hundvalpsiver) ihop med raffinerad men uppenbar fysisk komedi (Jonas huvud mellan två lampskärmar, som gör att öronen viker sig) spiller över i andra akten. Där har vrede, bitterhet, hämndlystnad och ånger tagit över totalt, men publiken är inställd på skratt och läser in humor i grälen så snart det låter sig göras, även i Livia Millhagens repliker, och då är hon utan tvekan den som är mest Bergman av de båda.

Jag köper det här, underhållningen i synnerhet. Det är synd att känslorna måste bli så överhettade i andra akten att ironin och distansen dör ut.

Det var nypremiär i går och Scener ur ett äktenskap spelas tio gånger till under hösten.

DCCCXLVI Torsdagen och fredagen


Lite avundsjuk är jag på alla som befinner sig på Bokmässan när jag nu rest tillbaka till Stockholm för att jobba som vanligt på Sturebibblan under helgen, men två mässdagar är ändå två mässdagar. De få punkter jag hann med (med hjälp av bokmässeappen, ett prima planeringsverktyg) var värda mycket.


Första dagen var det som mest fokus på biblioteksfrågor och jag passade på att gå från seminarium till seminarium. Här, till exempel, pratas det om de nordiska ländernas nationella biblioteksstrategier.


Under fredagen försökte jag istället klämma in så många scen- och monterprogram som möjligt. Första punkten för dagen var andakten vid Nordenscenen, där det just i dag var kristen bön. Det gjorde gott att få läsa Fader vår med andra mässbesökare. Därefter hörde jag Ronny Ambjörnsson prata om Ellen Key i ABF:s monter, bland mycket annat om hur hon skrev texter i då nystartade Dagens Nyheter, som alla trodde var författade av hennes far.


Här spelas Lundströms bokradio in. Lotta Olsson intervjuas.


Erlend Loe pratar om och läser ur sin nya roman Fvonk. Ordet kommer, berättade Erlend, från ett lösenord till ett trådlöst nätverk på ett hotell.


Det sista jag gjorde var att höra Marcus Birro berätta om sina memoarer. Han skriver dem hellre nu, vid 40 års ålder, än att vänta i 40 år till och riskera att vara för dimmig i skallen.

Tio minuter in i intervjun med Birro var jag tvungen att gå för att hinna med tåget (och då hade jag också hunnit höra Jonas Gardell, Simona Ahrnstedt, Spanarna i P1 och Göran Rosenberg samt träffa gamla och nya bekanta i och mellan montrar). Numera får jag nöja mig med att kolla hashtagen #bokmassan på Twitter.

DCCCXLI Fransk konst


Belle epoque – posters & graphics av Victor Arwas (1978)
Fransk affischkonst under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

Till bords hos Monet av Claire Joyes (1990)
Mat och livsstil i Claude Monets hushåll. Recept på stuvad ål, kaninterrin, smöräpplen och mycket annat.

The new book-illustration in France av Léon Pichon (1924)
Franska bokillustrationer från slutet av 1800-talet till början av 1920-talet.

The Nabis and the Parisian avant-garde (1988)
Fransk konst med fokus på konstnärsgruppen Les Nabis som ställde ut tillsammans 1891-1900.

Drömmen om Paris – i spåren på svenska snillen i städernas stad av Lennart Moberg (2005)
Bildrik presentation av det Paris som fyra svenska män – Hill, Strindberg, Munthe och Gullberg – ville slå igenom i.

Samarbetet mellan Gamla stans bibliotek, Sture bibliotek och Nationalmuseum får mig just nu att samla ihop och tänka ut kortkorta beskrivningar till minst 25 böcker om konsten och livet i Frankrike för 100 eller 200 år sedan. En ny värld öppnar sig.