Under tre månaders tid sprider David LaChapelles bilder ut sig över hela Fotografiska. Det var ett tag sedan jag var där och just nu finns alltså inga alternativ – besöker man Fotografiska är det David LaChapelles bilder man har att titta på. Även om de är oerhört snygga, superperfekta, ofta färgstarka och symboltäta i stil med renässansmålningar var jag tveksam till att gå runt och attackeras av dem i stort format. Särskilt bilderna med kristen symbolik, och Jesus-bilderna i synnerhet, undrade jag hur stötande de skulle vara, men åtminstone bilderna vi stannade vid under visningen var betydligt mer intressanta än onödigt provokativa. En bild som tydligen kritiserats av katolska kyrkan var en där en – ur konstperspektiv sett – klassiskt klädd Jesus sitter tillsammans med ett gäng streetklädda grabbar, med tveklös inspiration från da Vincis Den sista måltiden. Nu berättade förmodligen guiden inte alls hela historien, men det framgick inte varför kyrkan upprörts. Med tanke på att de flesta av Jesu lärjungar var enkla unga män är bilden rentav ganska historiskt korrekt. Kanske hade kritiken att göra med att bilden ingick i en reklamkampanj.

Däremot fick jag en stark kejsarens-nya-kläder-känsla, en mer obehaglig än skrattretande sådan, när vi stannade vid en annan, minst sagt vågad bild. En trappa upp fanns bilder med mycket naket, vissa med tydliga budskap, andra inte. Vid just den här bilden frågade guiden vad vi såg för budskap, där några nakna män vänder ryggen till i badhusduschar och två utmanande, avklädda tjejer är i fokus i förgrunden. Gruppen var helt tyst. Kanske tänkte någon på en möjlig uttydning. Eventuellt tänkte någon som jag – det här är extremt välfotograferad, estetiskt genomtänkt porr, och det är oerhört löjligt att stå här, med en guide på ett museum, och låtsas något annat. Det är klart att man kan hitta budskap, det går att läsa in allt möjligt, om maktstrukturer, genus, roller och konventioner – men i vilken porrbild kan man inte det?

Jag mår dåligt av att gå runt bland gigantiska pornografiska fotografier, särskilt när det finns en ton av förnedring. Kalla mig pryd, eller säg att jag missuppfattat konsten, eller kanske att den fått avsedd effekt – nu får nog ändå årskortet vila tills Fotografiska erbjuder nya utställningar.

Gruppen som gick visningen var för övrigt inte tyst hela tiden, eller rättare sagt var det en av deltagarna som hade regelbundna frågor. Det var Peter Siepen, med knasig hatt, knasiga kläder, knasiga örhängen – hela konceptet. Klart en sådan kille inte är blyg.