En kanske inte helt given men väldigt härlig aktivitet samma dag man kommer hem från en Afrikaresa är en middag på Nosh and Chow. Jag och Sofia har följt stället under byggtiden och sedan de öppnade 10 januari, och nu slog vi till.
Ett besök på Nosh and Chow är definitivt en fin restaurangupplevelse, men det är alltid förväntningarna som bestämmer ens omdöme. Efter att ha sett bild efter bild som Nosh and Chow lagt upp på Instagram, den ena flottare än den andra, såg inredningen mycket mer … vanlig ut. Tilltalande på många sätt, snygg och genomarbetad, men trängre än jag tänkt mig och med vissa skavanker – sådana man kan göra något åt, som synliga sladdar, och sådant som knappast går att påverka, som att butiken på andra sidan gatan har ett gigantiskt, grällt upplyst skyltfönster. Akustiken var ganska förfärlig, inte ens när bordet intill var ledigt gick det att prata i vanlig samtalston. Maten var god, men inte den wow-upplevelse jag ofta haft på Nosh and Chows moderetablissemang Berns.
Om det nu låter som att jag sågar stället totalt får man betänka att jag var alldeles för påläst vid det här första besöket (och då menar jag på restaurangens egen propaganda). Utan de uppskruvade förväntningarna hade jag tyckt att det mesta var fantastiskt.
Att det är just Berns som står bakom gör att jag och Sofia är inställda på att upplevelsen matchar den Berns-känsla vi skämt bort oss med, så stämningen steg när vi ungefär samtidigt fick både tekannor på bordet av välbekant modell och som bordsgranne Berns-stammisen Sarah Dawn Finer, den här kvällen i sällskap med Filip och Fredrik.
Och att Norrlandsgatan höll på att snöa igen när vi kom ut var pricken över i för min nyhemkomna lekamen, som trivs så bra med att befinna sig långt ifrån ekvatorn.
Theomis 