Äter av gårdagens fruktsallad, efterrätten till den anspråkslösa middag jag bjöd Lotta på här hemma i går. Hon hade frågat om hon skulle ta med något och jag bad henne köpa två sorters frukt eller bär som inte var banan (som jag inte tycker om), apelsin eller druvor (som jag redan köpt). Utan att veta hur det skulle användas kom hon med en ananas och en ask blåbär och utan att veta vad slutresultatet skulle bestå av förberedde jag en fruktsallad. Ett ytterst enkelt överraskningsmoment. Man har inte roligare än man gör sig.
Solen sken under gårdagen, brorsan meddelade per sms att det var perfekt väder för att hjälpa grannen med altanbygge, och var var jag? På en författarintervju. Inomhus givetvis, på Bibliotek Plattan närmare bestämt, men det var inte vilken författarintervju som helst, utan en teckentolkad sådan, ledd av min kollega Patrik, kring en dövhistorisk seriebok.
Seriefestivalen ägde rum i helgen och jag fick in två scenprogram, varav det första var serieskaparen Viktor Jäderlunds, om hans bok Seger, som kommit ut i vår. Han är själv döv och hans serier kretsar ofta kring döva, humoristiskt eller allvarligt. Patrik, som genomförde sin första författarintervju med teckentolk, visade bilder ur boken i kronologisk ordning, varav den första såg ut att föreställa stenåldersmänniskor på jakt, som tack vare tecken kunde kommunicera med varandra på avstånd, och den sista visade Loreen sjungande Euphoria, vars teckentolkning fick uppmärksamhet också utanför rikets gränser. Har reserverat ett låneex.
Som trogen Stockholmsnatt-läsare ville jag förstås inte missa intervjun med Pelle Forshed och Stefan Thungren, som villigt erkände att tioårsjubilerande Stockholmsnatt till stor del handlar om dem själva, och Ellen Ekman, som gör Lilla Berlin, också inspirerad av – precis – henne själv. Och båda serierna skildrar alltså den där individualistiska hipsterkulturen som inga riktiga hipstrar säger sig vara en del av, för att de då skulle erkänna sin tillhörighet i ett förutsägbart kollektiv. Typ. Ett tacksamt storstadskulturellt fenomen att exponera och driva med.
De kategorier som det var kul att mingla runt bland där på Kulturhuset, förutom själva serieskaparna, var dels bibliotekskollegerna och dels de blåhåriga, piercade, tatuerade och allmänt brokiga seriefans som utgör en speciell estetisk upplevelse när de uppträder i flock.
Lena, nyligen hemkommen från Kina, återskapade ett antal rätter hon ätit och till och med fudgen vi sedan kokade var Kinainspirerad, den ena med rödbönspasta, den andra med valnötter. Men Kinatemat hindrade oss inte från att lyssna på julmusik under tiden. Passar till matlagning och fudgekok alla årstider.
Eftersom man bör slå flera flugor om man kan övertalade jag Lena om att The Curious Case of Benjamin Button var en bra film att se i kväll – jag behöver ha sett den till sista träffen i läsecirkelkursen om en och en halv vecka – och därefter såg vi traditionsenligt en amerikansk mittsekelfilm, Texas Carnival med Esther Williams från 1951. Nu blir det konstsim, tänkte vi, men filmen utspelar sig mest i hotellmiljöer. Esther Williams på torra land, hur tänkte man här? Det hela löstes genom ett filmtrick, ett slags dubbelexponering, där Esther under en lång, musiksatt drömsekvens simmar genom ett hotellrum.
Nu har har jag fått tag på ett låneex av Jemen är bra, reportageboken jag fick sådana förväntningar på när jag hörde författaren, Tanja Holm, presentera den på förlagsdagen för bibliotekspersonal i februari. De första sidorna har gett mersmak. Efter att nu ha läst Norrköpings Tidningars recension vill jag bara hem och fortsätta fördjupa mig i Jemen, som ju blivit så tragiskt aktuellt i media de senaste veckorna.
Cirkeln sluts. Det här blogginlägget är typiskt för bloggens allra första tid, då jag liksom nu hade en Odenplansnära arbetsplats och kunde luncha i lunden. Men min mobilkamera är bättre än för fyra år sedan.
En 25 minuter lång stockholmshistorisk föreläsning är en bra start på dagen. Det är en ny satsning, korta morgonföreläsningar på Stadsarkivet som vänder sig till personal inom Stockholms stad och som alla handlar om hur ett visst fenomen startade. Den här gången gällde det opera på svenska, som kom till i och med att Operan invigdes 18 januari 1773, på Gustav III:s initiativ. Den franska operan Thetis et Pelée översattes till svenska – lika sensationellt som när detsamma hände med hiphopen för inte så länge sedan för att snart bli något fullt naturligt – och föreställningen fick lysande kritik. Smakprov finns på Spotify.
Föreläsaren i dag, och kommande tillfällen, var Mats Hayen, som under ett antal år jobbade med Stockholmskällan för Stadsarkivets räkning och som jag inte hade träffat på länge. Ett roligt återseende. Han berättade om dagboksanteckningar som Stadsarkivet publicerar som en serie på Facebook, med en rad spännande vardagsdetaljer (de bästa historikerna är de som intresserar sig för spännande vardagsdetaljer) och jag nämnde att jag gärna knycker bitar därifrån som kan passa i Helenas och min föreläsning om Kungsgatan. Den ska nämligen ut på turné. Vårdhemsturné. Rapporter kommer.
De allra flesta av årets balkongblommor är köpta (tack för skjutsen, mamma!). Snart ska stackarna mittemot slippa beskåda samlingen vissna växter, smutsiga balkongmöbler och det gamla duschdraperiet som skulle täcka dem, men mest har blåst omkring under vintern.
Vad: ”Year in Focus”
Vem: Getty Images
Var: Snickarbacken 7
När: Till omkring 20/5
Spektakulera nyhetsbilder som sitter längs Kaffeverkets väggar i multiverksamhetslokalen Snickarbacken 7. Hade inte kaffedrickare och lunchätare suttit i vägen hade jag fördjupat mig mer i varje bild.
Vad: ”Coffee People”
Vem: Emma Virke
Var: Bric-a-brac, Swedenborgsgatan 5A
När: Till 22/5.
Emmas collage innehållande kaffefilter är nog mina favoriter. Nu träffas Jeanette, Doris, Bernard och de andra i den även i övrigt trevliga butiken Bric-a-brac.
I dag har jag varit en besvärlig utställningsbesökare hos kollegan Unn. Jag nöjde mig inte, som anmodat, med min egen upplevelse, utan krävde konstnärens egna tolkningar som facit. I den bild jag tyckte bäst om såg hon ett blänk från ett fönster i ett trägolv, medan jag såg en röntgenbild av en ryggrad. (Det lär jag vara ensam om, om inte fler utställningsbesökare också är eller varit skoliospatienter och många gånger sett sin egen ryggrad avbildad.) Förutom att bilderna är intressanta är rummet speciellt, med ett stort glasparti. Det dova trafikbruset som tränger in skulle kunna vara en medveten ljudeffekt.
Och här hade jag gått och trott att jag skulle behöva jobba till halv åtta på valborgsmässoafton. Hade jag bara kollat upp saken hade jag sett att Sture bibliotek skulle stänga fyra, och med alla mina plustimmar kunde jag utan problem gå tidigt (för tro inte att vi har kortare arbetstid bara för att vi råkar ha lite mindre öppet). Nu skulle det bli valborgsfirande, med start på Phil’s Burger på Fleminggatan, med Lotta, Jonas, Simone och Simones tillresta vän Helena. Tog en kokosmilkshake för att riktigt get the party started.
Vi tappade Jonas på vägen, tyvärr, men resten åkte vidare till Drottningholm och dess majbrasa. Det var hemskt trevligt förra året, då hela hemgruppen firade valborg i Huddinge, men det blir lätt lite gräll tivolikänsla på en köpcentrumnära öppen plats, med alla möjliga försäljningsstånd och gastande från en scen. I Drottningholmsparken fanns inte en enda kaffetermos, vilket inte hade skadat i och för sig, men vad skönt det var med bara ett gräsbeväxt fält, mer eller mindre kala träd, lagom mycket folk och en stor eld.
Vad ska man säga om kören … Charmig, ja, möjligen stämningsfull, om man valde att se det på det sättet, men jag har aldrig hört så falska vårhyllningar. Publiken höll god min och applåderade efter varje sång. Somliga av oss sjöng med, vilket gjorde upplevelsen lite drägligare.
Björn Vingård avslutade sitt tal med att gratulera kungen på födelsedagen. Inte mer än rätt, när vi nu var hemma hos honom.
Fyrverkeriet var riktigt stiligt.
Här en vårblomma, som jag hittade avbruten på backen, och min trötta postvalborgslook. Förbi är Uppsalatiden när jag höll igång från tidigt till sent. Tråkigt kanske, men på sista tiden, när jag återgått till traditionellt majbrasefirande, som var en del av barndomen men inte studenttiden, har jag börjat uppskatta vårsång och brasa mer och mer, trots att man snabbt förvandlas till en vandrande böckling.
Men att jämföra kvällens kör och Orphei Drängars årliga konsert i Universitetshuset i Uppsala … det låter sig bara inte göras. Tur att Spotify finns.
Det tog flera promenader till och från jobbet, både för att programmet var så långt och för att jag spolade tillbaka om och om igen när jag tappade tråden, men nu har jag kommit igenom radiodokumentären ”Spionfallet på kinesiska ambassaden”. Eftersom jag vanligtvis inte lyssnar just på P3:s dokumentärer – jag är ju P1-människa – var jag oförberedd på att själva pratet skulle varvas med blandade poplåtar, vilket gjorde programmet extralångt (118 minuter, som jag nu ser gått ner till 74 på sr.se, måste vara en musikfri version) och dessutom orsakade sådana upprepningar som man känner igen från amerikanska TV-program, som på grund av extremt täta reklamavbrott hela tiden återkommer till samma fraser om vad programmet just tagit upp, i fall man glömt det medan man tittat på mascara, tvättmedel och blänkande bilar.
Men om man bortser ifrån vissa formbrister, i min smak, var det ett intressant sammandrag av ett skeende som åtminstone delvis rapporterats i media, om hur en man i Stockholm som misstänks vara agent åt den kinesiska underrättelsetjänsten grips av Säpo och så småningom döms för grov olovlig underrättelseverksamhet. Historien är engagerande i sig, men själva ögonöppnaren var att det handlade om flyktingspionage mot folkgruppen uigurer.
I somras såg jag utställningen ”Living Shrines” på Fotografiska, vilket var bilder på uigurernas helgedomar i Taklamakanöknen i västra Kina. Att döma av bilderna och historien om hur fotografen tagit sig till området var det här en mycket avlägsen plats och jag bara antog att också folkgruppen var avskuren från resten av världen, tills jag i radiodokumentären fick höra om ”Uiguriska utbildningsföreningen”. De håller till på Husingeplan i Tensta. Jag har säkert sett en och annan uigur på stan. Vem vet, det kanske gick runt några svenskuigurer på Fotografiska samtidigt som jag och tittade på bilderna föreställande deras heliga platser.
Theomis 