Etikettarkiv: Vänner

MMCCCXXVII Burgare och blommor

Redan för några veckor sedan, innan Sofia åkte till Kina, bestämde vi att vi skulle gå till Phil’s Burger på Birger Jarlsgatan efter gudstjänsten den här söndagen. Jag fick höra en del om kinesisk arkitektur och teater, men samtalet gled snart vidare till våra erfarenheter av buss- och båtresor i Thailand och därifrån till OS i Stockholm 1912 och så vidare. Jag vet fortfarande inte så mycket om vad Sofia gjorde i Kina. Men jag fick ett paket jasminte!

Och burgarna smakade bra.

Stockholm blir litet när man håller sig i den här delen av stan en söndag – utanför restaurangfönstret rann Korskyrkefolket förbi i en stadig ström och när vi gick i riktning mot Kungsträdgården plockade vi upp en av dem på vägen, så vi var tre som tittade på de halvutslagna körsbärsblommorna. Värt att komma tillbaka om några dagar, när det rosa taket över parken kommer att vara ljusare och tätare.

MMCCXCIV Oslo – resten

Tar den här bloggposten aldrig slut? kommer du att undra. Jo, det gör den, efter 22 kommenterade bilder, varav nästan hälften visar hur vackert väder vi hade i helgen som gick.

Under fredagen, ankomstdagen, betade vi av Google-kartans pärlband av inprickade ställen att besöka och sedan var vi klara. Med Oslo. Ja, jazzkonserten vi skulle gå på var på lördagen och gudstjänsten på söndagen och vi hade ännu inte gått upp på operahusets tak, men i övrigt hade vi gjort det vi ville göra. Därför sa vi, halvt på skoj, att nästa dag fick vi väl äta frukost på hotellet, hänga på låset när vårt nya favvocafé Steam skulle öppna och sedan sitta där halva dagen. Vi hängde inte på låset, men efter frukosten gick vi direkt till fikat på Steam och stannade i tre timmar. Vi var begravda i läsning och poddlyssning och sa inte så mycket mer än till exempel: ”Å, vilka goda marsipanägg.”

Bara på en norsk coffee shop kan man beställa en müslibulle med mesost till sin espressoshake.

Vi tyckte att vi kom i god tid till ”Glasshuset”, tillbyggnaden till Konserthuset, där vi skulle höra Majken Christiansen Kvartett.

Men grejen var tydligen att komma jättetidigt och köpa dryck och diverse sötsaker i baren, så det satt folk vid alla bord. Vi klämde ändå in oss långt fram bland pensionärerna – även i grannlandet är det det äldre gardet som upprätthåller kulturlivet, även om vi trots allt inte var allra yngst – och hörde trivsamma jazz standards i två timmar med paus. Personligen tröttnar jag aldrig på klassikerna, jag kan lyssna på gamla och nya versioner oavbrutet.

Vi och resten av Oslo gick sedan fram och tillbaka längs hamnpromenaden.

Det fanns en båtringlinje som passerade ett antal bryggor, en lagom tur som tog en tillbaka till kajen vid Rådhuset på en timme. Eftersom det var en lokaltrafikresa, motsvarande SL, var det lätt och förhållandevis billigt att köpa biljett i en app.

Vi köpte biljetten för två personer ungefär tio minuter före avgång och giltighetstiden på en timme började ticka ner, men ingen ville titta på den när vi gick ombord. Biljetten skulle alltså gå ut lite innan vi skulle gå av och jag såg framför mig hur vi vid ilandstigning stod med ogiltigt färdbevis och skulle åka på en avgift av norska dimensioner, så när drygt halva resan gått frågade jag tjejen som jobbade ombord när man visar biljetten. Hon böjde sig fram och teaterviskade: ”Hvis det er kontroll.” Sedan log hon och hänvisade till ”tillits-Norge”. Jag vet inte om det är ett vedertaget begrepp, men det låter ju oerhört sympatiskt. Sedan vann båttjejen ännu fler trivselpoäng. Det var två barn ombord som rusade runt med walkie-talkies, kanske på något slags hemligt uppdrag, och plötsligt sprang de fram och bankade energiskt på en ruta till den lilla hytt som syns här ovan. Tjejen kom ut och de visade en ganska lång skruv eller spik som de hade hittat. ”Takk. Denne er meget viktig”, sa hon med allvarligt tonfall.

Det blev ganska kyligt, men självklart satt vi ute på däck och spejade på öarna under hela turen.

Sedan gick vi till Creperie de Mari och värmde upp oss. Jag valde en ”Fjellet” som kunde beställas med chèvre, brie eller något som hette ”Snøfrisk”. Först nu har jag tagit reda på att det också är getost, fast en bredbar variant. Det hade jag ju velat testa, men nu var jag feg och valde brie (men den som vet något ställe i Stockholm som säljer Snøfrisk får hemskt gärna tipsa!). Sammantaget var fyllningen i galetten god, men hade mindre lyckade proportioner. Framför allt var det en skog av rucola både på och i.

Den varma chokladen med Nutella däremot … Fullträff.

Det är två veckor sedan jag kom hem från Nepal och jetlagen borde ha gått över för länge sedan, men jag har nog aldrig varit så kvällstrött och relativt morgonpigg som under den här perioden. Sedan blev det väl en förstärkande effekt av att i fredags ta 5.55-tåget. I vilket fall som helst gick jag upp tidigt på söndagsmorgonen och tog en egen promenad längs med Akerselva, ett stenkast från hotellet.

I Ankerbruas fyra hörn står fantasifulla skulpturer. En Facebook-vän undrade om den här föreställer Kristoffer och Sven (Frost-fans förstår direkt vad som avses, och även vi som har små släktingar i Frost-åldern).

Därefter frukost. I matsalen har man satsat mer på funktion än på form, men utbudet är helt okej och allt känns fräscht.

En förmiddagstur till slottet, eller åtminstone till backen framför.

I snåren växte krokusar.

Palmsöndagsgudstjänst i Oslo domkirke. De som sitter på bänken längst fram hör till ett sällskap som gick fram för barndop. Den lilla flickan hette Mariel. Sedan höll prästen en fin predikan om att Jesus, som red in i Jerusalem på en åsna, kan anlända i människors liv på många olika sätt – kanske sker det när du får veta att din ”bestemor” bett för dig varje dag sedan du föddes.

Trots dopinslaget, de många psalmerna och de många gudstjänstdeltagarna som gick fram för nattvard gick vi bara en timme och tjugo minuter senare ut från kyrkan och tog emot varsitt palmbladskors.

Det nya operahuset, invigt 2008, är ju inte riktigt i min smak, men jag förstår att det är populärt bland Oslobor och besökare att gå omkring på det asymmetriska taket.

Det bildades sneda linjer överallt, och utsikten gick inte att klaga på.

Få butiker och caféer har söndagsöppet i Oslo, men som tur var är Pastel de Nata ett sådant ställe. Där åt vi potatis- och purjolökssoppa …

… och varsin ljuvlig portugisisk Pastel de Nata.

Återstoden av tiden ägnade vi åt … fika, förstås. Vi gick tidigt till Sentralstasjonen och hittade till vår ohämmade förtjusning ett Steam som var öppet och parkerade oss vid ett bord.

Jag tog en ”dansk kanelsnurr”.

Sedan tog vi tåget hem. Jag växlade mellan att läsa i den lilla japanska romanen The Guest Cat av Takashi Hiraide och att lyssna på ”Misunderstanding Japan”, ett avsnitt i BBC World:s dokumentärpoddserie, och tyckte att jag använde tiden väl. Sedan tittade jag på Mr Bean på mobilen.

MMCCLIX Palmleverans

För knappt två veckor sedan sms:ade Lena från Dubais flygplats att hon hade hittat likadant fruktgodis som det hon köpte när vi mellanlandade i London på väg till New York i december, med bland annat gröna palmer i påsen, mina favoriter. Jag bad henne spara en åt mig, och det gjorde hon, flera stycken, ihop med en del andra färger och former. Tidigare i dag kom Lena hem från norra Indien, slutdestinationen efter mellanlandningen i Dubai, och i kväll kom hon över för palmleverans.

Vi pratade om Indien och Nepal, förstås (jag fick se bilder från hennes resa och en film som visade bilkörning på låt oss säga ojämnt underlag), vi åt amerikansk choklad från den gemensamma favoriten Hershey’s och lyssnade på finsk musik, samma sångerska som vi lyssnade på inför Helsingforskryssningen vi var på för två år sedan. Det var inte alls så utstuderat som det låter, själva besöket och dess innehåll kom till spontant, men ja, vi noterade dess internationella blandning.

MMCCXLVIII FDFK 20 år

Jag behövde på allvar tänka efter och räkna flera gånger innan jag kunde acceptera att bokcirkeln FDFK (Före Detta FrukostKlubben) i år firar 20-årsjubileum. Men så är det alltså. Och i dag har vi haft jubileumslunch i form av knytkalas hemma hos mig. Det skulle man ha vetat när man satt och pratade böcker på ett korridorsrumsgolv i Flogsta på 90-talet.

Det var Julia, Frida och jag från Stockholm och Malin från Örebro som sågs, Erica som skulle ha kommit från Uppsala fick förhinder, så även om vi ofta säger att det inte borde gå så lång tid mellan träffarna så tror jag att vi kan vara lite extra motiverade den här gången, för att göra ett nytt försök att ses allihop under jubileumsåret. Ett förslag var att ha picknick i Uppsala, där allt började.

MMCCXLVI En Krogveckan-kväll på Drottninggatan i New York

Sofia föreslog häromsistens att vi skulle passa på att utnyttja ett Krogveckan-erbjudande, jag sa att jag gärna skulle vilja testa den New York-stajlade restaurangen på Playhouse Teater och så fick vi med oss Anna och Christian också. De grillade grönsakerna till förrätt får en halvdan 3:a, kalkonen till varmrätt en schyst 4:a, chokladtryffeln likaså. Lokalen är värd en 5:a. Sällskapet får stora A.

Fast en incident uppstod när Christian upprepade gånger åt från Annas tallrik utan att fråga. ”Jag ska hacka dig i huvudet med en gaffel!” var hennes hot. Det sattes aldrig i verket, men här är en simulering.

Det fanns en liten matsal, där vi satt, med fönster ut mot Drottninggatan, en inre bardel där det också fanns små bord att äta vid och däremellan en gång kantad av ett par bordsvarianter, som det här stiliga runda.

Vi kikade också in i teatersalongen. Mycket smakfull.

MMCCXL Gemensamma nämnare

Det började visserligen med att Lotta berättade om den gång då hon fick håret klippt av Jean-Pierre Barda, medan jag stod och fixade enkel kvällsmat (”norrländska crêpes”, fyllda och ugnsgratinerade tunnbrödsrullar), men vi var snabbt inne på de stora, svåra frågorna. Det var väntat. Så blir det alltid. Om mänskligt lidande, rätt och fel, politisk korrekthet och den trygga för att inte säga skyddade tillvaro vi båda växt upp i, med kyrkan som främsta sociala sammanhang. Det är så mycket man slapp vara med om under en särskilt formande tid i livet. När vi började prata om personer som tvärtom hamnat i ovanligt skadliga sammanhang under uppväxten och får lida av det som vuxna visade det sig finnas riktigt brutala exempel, omöjliga för oss att sätta sig in i. Årechokladbiten jag fått gratis från Coop växte i munnen, vi sörjde det faktum att det är så tabu att prata om att det finns en god Gud att vända sig till, nämnde att det för Obama inte är någon omöjlighet att säga ”God bless you” i ett tal, föreställde oss hur det skulle tas emot om Stefan Löfvén gjorde något liknande, kanske skulle det tolkas som ett uttalande om Israel, Margot Wallström kom på tal och vi var tvungna att avbryta för att inte bli sittande vid mitt bord hela natten.

Fortsättning följer en annan gång. Vi sitter egentligen inte och pratar för att höra vad den andra tycker i en viss fråga, vi har för det mesta liknande uppfattningar och har också ovanligt lika erfarenheter, jag från biblioteksvärlden, Lotta från Konstfack, men bara det faktum att det förhåller sig så är intressant.

MMCCXXXVI Intervju: Tova på SEB

Tova lärde jag känna i Korskyrkan för några år sedan, framför allt i samband med luncherna för hemlösa. Ska man hälsa på henne på jobbet finns flera adresser att välja på, men den hon rekommenderade var Kungsträdgårdsgatan 8, där Skandinaviska Enskilda Banken haft lokaler sedan 1915. Vi började med att titta in i mötesrum, jämföra inredningar och betrakta några av många tavlor med Stockholmsmotiv.

Gemensamt för alla rum var den föredömliga beredskapen för fika.

Det här preparerade mötesbordet tog priset – en bricka med semlor och varsin assiett.

I flera montrar fanns pengar från olika tider.

Sötsaksutbudet i matsalen var sällsynt generöst.

Jag blev bjuden på årets första semla och Tova svarade på mina frågor.

Vilken är din titel?
IT-arkitekt.

Hur länge har du jobbat på SEB?
Sedan 2002.

Finns det någon särskild arbetsuppgift som du gillar, eller sammanhang där du kan bli riktigt nöjd?
Jag gillar att skapa och det är viktigt att det blir vackert. Jag ritar kopplingar mellan system och på en kurs jag gick var jag den enda som fick höra att det jag gjort var vackert.

Vad innebär ”kopplingar mellan system”?
Det handlar om information som går mellan dem. Vi ska hålla koll på effektiviteten, att vi inte har flera system med samma funktioner. Det finns standardsystem, men ibland vill en kund ha en specialrapport som man bygger en särskild applikation för. Det är viktigt att kunden blir nöjd!

Hur ser fikakulturen ut på jobbet?
Fika ska man göra. Kaffet är gratis. Vi har jättemånga olika kaffemaskiner, hur många som helst, så alla kan hitta någon kaffesort man gillar, och matsalen har ett stort godisutbud. Det finns ingen särskild fikatid, det sker mer spontant. Men på fredagar har vår enhet fika halv tre. Då finns det bullar.

Finns det någon särskild fritidsaktivitet som är gemensam för personer som jobbar på bank?
Golf, segling, ridning. Kvinnor i hög ställning har ofta sysslat med ridsport.

Har du något boktips?
Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho. Det är den bok som har gjort störst intryck på mig.

Vad ska du göra i kväll?
Gå på body balance. Bli mjuk, smidig, stark och harmonisk.

MMCCXXXV Stureby

Har tillbringat kvällen hos Ivana, som numera bor i Stureby. Som jag har konstaterat tidigare – tack vare en serbisk vän får jag se för mig okända bostadsområden i Stockholm. Först trodde jag att jag aldrig varit i Stureby tidigare, det var mörkt och de hyres- och radhuskantade gatorna präglades av grus och halvsmält snö och is, som resten av stan just nu, men även om det hade varit dagsljus och isfritt, så att man slapp gå med blicken i trottoaren, är det osannolikt att jag hade känt igen mig. Det är närmare tjugo år sedan Annika bodde i Stureby, under den tid då jag kom farande från Uppsala med jämna mellanrum för att ägna helgen åt att gå på TV-inspelningar med henne och sov över i hennes vardagsrum som vette mot tunnelbanan. Vi gick på det mesta, tävlingsprogram eller mer showbetonade grejer, lärde oss vid vilken studioingång det var mest strategiskt att vänta för att få de bästa platserna på Sen kväll med Luuk och hade en lista, även om den nog aldrig var nedtecknad, där vi rangordnade inspelningarna efter bjudfikat, toppad av det snabbt insomnade och bortglömda programmet Massor av sport. Jag har en minnesbild av hur vi satt i TV-huset med varsin god baguette under en paus i Massor av sport-inspelningen och såg Erik Blix gå förbi. Som stammisar på inspelningar började vi känna igen andra stammisar – i allmänhet pigga pensionärer – och vid ett tillfälle, mot slutet av den här intensiva hobbyverksamheten, avancerade vi från TV-publik till tipsmottagare i det då väldigt populära TV4-programmet På rymmen. Någon som minns Hjalle och Heavy? Annika och jag satt i en inglasad avdelning på estraden och svarade i telefon i ett avsnitt när de åkte fast.

Men åter till Stureby 2016.

Ivana läser nu en mer avancerad svenskakurs efter att ha gått klart på SFI och tycker att den högre nivån gör det lättare att se riktiga framsteg, även om hon och jag fortfarande alltid pratar engelska. Hon berättade om kursare från Italien, Syrien, Japan och Thailand som alla har olika förutsättningar att lära sig svenska, men svenskan är också deras enda gemensamma språk som de använder när de träffas och umgås hemma hos varandra eller på stan. Att de kommunicerar med begränsade språkkunskaper och dessutom har en humor som är mer drastisk och sarkastisk än den försiktiga svenska gör att hon brukar undra vad människor runtomkring tänker när de hör dem. Det lät som att de brukar ha väldigt roligt.

Som vanligt försökte vi reda ut ett och annat. Vi gick igenom allt från våra väldigt skilda uppfattningar om tiggeri till skillnaderna mellan renar, rådjur och älgar, vad mannagryn används till, vad man kan köpa från glassbilen och de typiska bakverken serber äter till frukost.