MDLIV Äntligen Donna Tartt

20140519-181132-65492956.jpg

Håll i er, här kommer ett skrytinlägg i genren ”o vad jag är berest, beläst, nere med Stockholms kulturelit och hela resten av Stockholm och, ja faktiskt, resten av världen”. Men mest handlar det om en efterlängtad kväll på Internationell författarscen.

Jag tog den grönmönstrade tygpåsen från Daunt Books i London – för att jag tyckte den matchade min just framgrävda second hand-kavaj från 90-talets Uppsala – och la ner plånbok, nycklar, ett litet paket lakrits- och kaneltabletter av det tyska lakritsmärket Kado köpta på den lilla biografen fsk Kino i Berlin samt mitt storpocketexemplar av den massiva The Goldfinch köpt på The English Bookshop på Lilla Nygatan i Gamla stan. Jag skulle nämligen äntligen få höra författarsamtalet med Donna Tartt, intervjuad av Jan Gradvall på Kulturhuset.

Redan för många månader sedan förkunnade Kulturhusets hemsida att Donna Tartt skulle besöka Internationell författarscen under våren, men medan alla andra litterära vårprogram spikades och biljetter såldes förblev Donna Tartt-programmet datumlöst och utan biljettförsäljning. Det snackades och spekulerades på Twitter – min personliga favorit var den ängsliga uppdateringen från tjejen som inte ville gå på ett eftermiddagsmöte, för tänk om Donna Tartt-biljetterna släpptes just då! – och många otåliga påtryckningar gjordes på Kulturhuset. Och så skedde det, man meddelade att biljetterna skulle släppas på webben klockan sex på morgonen torsdagen 20 mars till Donna Tartts framträdande söndagen 18 maj – och Twitter tystnade. Alla tycktes samtidigt inse att ju fler som nåddes av information om programmet desto större konkurrens om biljetterna.

Själv ställde jag förstås klockan och var bland de första som ryckte och slet i biljetterna, jag hade problem med själva betalningen – det måste ha varit trångt i cyberrymden – men i slutänden hade jag min biljett, till en plats allra, allra längst fram. Man hade klokt nog upplåtit Stadsteaterns stora salong istället för den vanliga hörsalen med färre, och onumrerade, platser. Jag bevakade försäljningen och såg att de allra flesta biljetterna, flera hundra, såldes första dagen.

Det var en sorlande, myllrande folkmassa kring och i salongen när jag kom dit, och väktare både här och där, vilket förvånade mig mycket. Vad trodde de skulle hända? Var det bara för att vi var så många hardcorefans? Fanns det något hot? Kräver amerikanska bästsäljande författares agenter väktare vid större framträdanden? Publikens sammansättning förvånade mig också en aning. Jag hade sett framför mig att alla platser skulle upptas av boktokiga kvinnor i min egen ålder, vi som var sexton eller däromkring när The Secret History kom på svenska, Den hemliga historien, och som låg vakna på nätterna och läste och förfasades över krypande obehagligheter bland studenterna på Hampden Collage i Vermont. Men det var en ganska blandad skara, olika åldrar, kvinnor och män. Donna Tartt är ju numera Pulitzer-prisad, för den senaste romanen, och kanske därmed extra välkänd, men den nyheten kom först långt efter att biljetterna sålt slut.

20140519-173403-63243018.jpgDet var fotoförbud under intervjun, så här ses Ingemar Fasth presentera kvällen.

Under intervjun framkom att Donna Tartt blev publicerad första gången när hon var tretton, då en dikt av henne i sonettform kom med i ett litterärt magasin hemma i Mississippi. Hon har också skrivit en essä om cheerleading, som hade legat länge i en byrålåda och som hon fick publicerad då hon blivit berömd efter utgivningen av The Secret History. Den skulle för övrigt bli film, var det tänkt, men det blev inte av, vilket Donna Tartt är tacksam för. Om The Goldfinch berättades att hon periodvis skrev på den i ett särskilt forskarrum på New York Public Library, där man hade ett möte med den ansvariga en gång om året då man genom redovisning av sitt arbete skulle hävda sin rätt att ha tillgång till rummet. Till skillnad från forskarna lånade Donna Tartt böcker inom vitt skilda ämnen, så hon fick förklara att hon faktiskt inte gjorde slumpmässiga lån för att det skulle se ut som att hon använde bibliotekets resurser, utan att det för hennes arbete behövdes litteratur om både Amsterdam och sportbetting. Men något om Stockholm blev det inte, som det ursprungligen var planerat. Vi fick även, till folkets jubel, höra att en ny bok var på gång.

Så fort intervjun var över reste sig alla och trängde sig mot utgången och signeringen. Jag hamnade någonstans i mitten av den långa kön som bildades och hade gott om tid att uppdatera och kolla läget på Twitter och Instagram. Särskilt för oss som var där utan sällskap blev det en tyst men ändå livlig ventilering, man taggade sina inlägg #donnatartt, responerade på varandras och undrade var i lokalen ens samtalspartner fanns, eller om de redan gått därifrån och satt på tunnelbanan. Med Maria T, tidigare i biblioteksvärlden, numera på Kulturrådet, och Josefine Lindén, nydebuterad författare som jag inte känner, men som jag tror att min förlagsengagerade vän Anna B är bekant med, hade jag en Twitter-diskussion om huruvida Donna Tartt som person är sympatisk eller ej. Det är det där som är så spännande med Twitter, man vet aldrig vilka som hakar på. Jag försökte hur som helst att inte låta mig påverkas innan jag själv kommit fram till själva signeringen. Erfarenheten blev positiv. Jag började förbereda mig långt innan det var min tur, starstruck som jag var, på att säga att jag varit ”a big fan” sedan jag var sexton och att jag som bibliotekarie rekommenderat The Secret History till unga läsare. Det blev … ungefär så. Hon såg väldigt glad ut, vi skakade hand, hon signerade min bok och berättade att hennes familjemedlemmar antingen jobbar på bibliotek eller tillbringar all sin tid där ändå. Sedan lämnade jag plats åt nästa nervösa beundrare, konstaterade att den väktare som stod närmast Donna Tartt var samma som den som patrullerade på Sture bibliotek på vårt jubileumsfirande för en vecka sedan och twittrade vidare, bland annat om att jag också noterat att en i kön fick ett biblioteksexemplar signerat. Det gillade mina medtwittrare. Jag gjorde samma grej när Erlend Loe var på besök i Kulturhuset för många år sedan, starstruck då också, särskilt efter att ha hört en av de bästa uppläsningar jag varit med på någonsin. Efter framträdandet fick jag en signatur i Hornstulls biblioteks exemplar av Fakta om Finland. Parallellt med twittrandet och instagrammandet (där jag såg många dokumenterade Donna Tartt-autografer i grön tusch eller i svart, som i min bok) deltog jag för övrigt i en ivrig Facebook-chatt med Lena och vår vän Marie i Köpenhamn, som vi ska hälsa på om en vecka. Nu återstår att välja stadsdel att träffas i.

När jag kom hem packade jag upp min nysignerade The Goldfinch, vari jag som bokmärke använder ett kvitto från den berlinska lilla street food-restaurangen Mammam, som serverar vietnamesisk mat på en kvällslivlig gata i Friedrichshain, och kollade det senaste av många mms från mamma och pappa på Malta. Sedan gjorde jag varm choklad på Whittard-chokladpulver från Bath med en stor vaniljmarshmallow från London och tänkte på förmiddagens predikan i Korskyrkan, om våra stora bekräftelsebehov, som får oss att vilja briljera med valda delar ur våra liv i sociala medier. Hrrm.

MDXXXVIII Kryssladdning

20140502-092639.jpg

I eftermiddag åker jag och Lena på studiekryssning. Eftersom vi båda pluggar, jag Stockholms historia, Lena spanska, är tanken att vi utnyttjar timmarna det tar att åka till Helsingfors åt att läsa för att sedan roa oss några timmar iland och på hemvägen läsa vidare. Vi får se hur det blir med den saken. I vilket fall som helst så hade vi i går kväll ”kryssladdning”, vars upplägg var två avsnitt av Ei saa peittää och finsk lakrits följt av några finska Eurovision-bidrag från tidigt 80-tal (som ”Hengaillaan” ovan, från 1984). Det spårade snart ur, vi såg blandade favoriter från valfria länder olika år och tittade sedan igenom hela Eurovision 1983 (eller Melodifestivalen, som man väl på den tiden sa både om den svenska uttagningen och Europatävlingen). Låtarna från de åren hörde jag så många gånger, inspelade på video, så jag kan sjunga med i nästan allihop.

MDXVII Äckligt godis

20140412-232125.jpg
Jag och Lena brukar byta äckligt godis med varandra. Det kan vara så att man har en chokladask hemma, där man gillar det mesta men inte allt, eller så kanske man har gjort ett rent felköp. Jag vet ungefär vad Lena gillar och tvärtom, och så har vi med oss våra ratade sötsaker när vi ses.

Jag råkade ha just ett gäng överblivna chokladaskbitar och var dessutom i behov av en powerwalk, så jag tog mig med god fart över till Söder i kväll, där jag fick en kopp te medan vi pratade resor en stund, som vanligt, och så råkade det finnas en glasburk med färgglada miniägg som inte blivit Lenas favoriter. Jag gillade dem. De följde med hem.

MDXV Kommer aldrig att bli skådespelare

20140412-230919.jpg

Jag kan inte se uppskrämd ut. Trots många, ihärdiga försök ser jag antingen, konstigt nog, glad ut eller också som att jag ”tar höga C”, tyckte fotografen, Konstfackeleven L, och min medmodell N. Vi skulle spela upp en liten berättelse i fyra bilder, ett möte mellan två personer på en bänk, och den var tvungen att stå på en perrong, eftersom det är ett av få ställen där man sätter sig på samma bänk som en främmande människa. Vi fotade först vid Liljeholmens tunnelbanestation, vilket var lite besvärande eftersom vi hade publik på andra sidan spåret, och därefter vid Universitetet, där det tack och lov bara var en vägg bakom spåret, men där det å andra sidan åkte förbi mycket nyfikna personer i tågen.

De övriga sinnesstämningarna hade jag lättare att illustrera, men det skrämda uttrycket var hopplöst. L och N antog att jag helt enkelt aldrig varit rädd. Så nu kommer jag att vara på helspänn för att de när som helst ska ordna saken genom att överfalla mig från något mörkt buskage och dokumentera min reaktion.

Hela gårdagskvällen gick åt och jag var hemma vid kvart över tolv. Allt för konsten.

MDIX Sköna söndag – premiär på Strandvägen 1

2014-04-06_Skona_sondag
”Sköna söndag” har dragit igång igen, konceptet som tidigare ägde rum på Berns, där vi satt sena söndagskvällar och tyckte att livet var härligt. Sedan i söndags spelar Joachim Bergström och hans vänner sin soul-funk-repertoar på Strandvägen 1 istället. Det är trängre men ljusare – så länge solen är uppe – och jag fick känslan att publiken är en aning äldre (men precis lika svängig). Visst saknar man dammet, megakristallkronorna och den mörkröda sammeten, och det kändes helt fel att SL-bussar passerade bakom fönsterrutan några meter ifrån bandet, men man vänjer sig väl. Maten var god. Pratakustiken var förfärlig (jag, Sofia, Anna och Christian skrek över bordet). Stämningen var glad och lagom livlig. Miljön smakfull.

2014-04-06_Skona_sondag1
När en av låtarna som varit med tidigare spelades ville Sofia veta vad den hette, men ingen av oss vid bordet kunde hjälpa till. Vi satt nära den bakre änden av baren och Sofia frågade mannen längst ut vid barens kant. Han visste inte och frågade killen bredvid, som inte visste och frågade nästa. Svaret kom först efter spelningens slut, då Joachim Bergström kom fram till bordet och undrade vilken låt Sofia menat. Med gemensamma ansträngningar kom vi fram till att det var ”Home is where the hatred is”, och efteråt var vi ju tvungna att undra om låtfrågan i lagom tempo spritt sig längs med hela baren ända fram till bandet …

Vi tackar för en skön söndag och längtar till nästa.

MCDLXXXIX Annika ”Förstapris” Nilsson

20140322-220856.jpg
Lyssnar på en Spotify-spellista som heter ”Annika” och som i likhet med de flesta spellistor fått sitt namn efter sammanhanget den satts ihop till. Hade nämligen Annika på besök förra helgen och inför besöket grunnade jag på vad hon hade för musiksmak. När hon kom berättade jag om min spellisteambition. ”Vad jag har för musiksmak? Det vet du väl inte, för det vet inte jag!”, sa Annika, och jag erkände att jag visserligen haft ett hum om vad jag förknippade henne med utifrån vad hon spelat hemma hos sig – lite rockigare än min egen smak – men att de spontana associationerna jag fått egentligen bara haft en gemensam nämnare, nämligen 90-tal. Och det är för att vi började umgås på 90-talet. Så för den som behöver lite mer Michael Learns To Rock, Eric Gadd, Mauro Scocco, Spin Doctors och Savage Garden i sitt liv – lyssna på ”Annika”.

Som så många gånger förut hade Annika varit med i en tävling och vunnit ett extravagant pris, den här gången en hotellvistelse på Clarion Sign här i Stockholm, men mellan fredag och lördag bodde hon över hemma hos mig. Vi pratade till tre på natten och började igen halv åtta på morgonen. Under lördagen kom så de tre vänner, från olika håll i landet, som hon skulle dela vinsten med och de tillbringade dagen tillsammans, bland annat med en eftermiddagsmusikal på China Teatern. Jag mötte upp i foajén efter föreställningens slut och tog med dem till favoritindiern Mandira, där vi åt tills det bara inte gick längre och Annika valde en stark rätt som gjorde henne alldeles röd. Dagen därpå var det jag som blev bjuden på vinst, nämligen en SkyView-tur på Globen. Kalasväder och fin utsikt.

MCDLXXXIV Ett litet avbrott i arbetsdagen, mindre än väntat

20140320-221854.jpg
I eftermiddag kom Anna B förbi Sturebibblan efter att ha varit hos vår numera gemensamma frisör Chriss. Lockig och fin var hon. De hade nämnt mig, både, antar jag, för att Anna skulle direkt därifrån till mig på biblioteket och för att jag ringde i går och pratade med Chriss om en ny klipptid. Anna hade frågat om Chriss tänkt på att jag brukar matcha nagellack och kläder. Det hade hon inte. Lite senare kunde Anna konstatera att det stämde särskilt bra i dag.

Efter att ha varit många timmar i informationsdisken skulle jag nu få gå ner till Espresso House och fika med Anna, och just då ringde syster Elin upp och sa att hon också var på väg. Gunnar löste av mig, vi gick ner, beställde, satte oss vid bardiskbordet längs med fönstret ut mot tunnelbanegången och Elin kom. Efter några minuter ringde telefonen. Kris på biblioteket. Vi hade en massa toner till skrivaren, men den var av fel sort, och skrivaren är ett av bibliotekets större dragplåster. Och självklart låg just då någons viktiga dokument till en kommande och ännu inte officiell EU-rapport i pipeline. Gunnar hastade iväg till Östermalms bibliotek och jag fick ta över bemanningen. Anna och Elin kom upp efter en stund och vinkade sorgset adjö. Det var det fikat. Det var trevligt så länge det varade.

MCDLXXIII Upptäcktsresa: Tensta

Jag och Jenny H fortsätter att beta av orter i vår närhet. Den här gången tog vi blå linjen till Tensta, där vi tillbringade några schysta timmar.

2014-03-10_This_is_Tensta

Vi hittade genast typiskt förortsutbud, som en kiosk med ett oväntat namn, ett medborgarkontor och oinspirerad arkitektur.

2014-03-10_This_is_Tensta1
Det lokala biblioteket (som jag har haft anledning att besöka flera gånger tidigare) bjöd på lite mer färg och inspiration, med sitt mångspråkiga utbud.

2014-03-10_This_is_Tensta2
Maxat grått var det uppe vid vattenreservoaren. Graffitin piggade kanske upp en aning, på sitt sätt, men inte heller utsikten var det något bevänt med.

2014-03-10_This_is_Tensta3
Vi tog glatt emot tips via Facebook under vistelsen, och från Maria N kom ett lunchförslag – kebab på Gott Gott Grillen (ja, det tar emot att särskriva, men vad ska man göra om stället heter så). Vi kom strax före lunchrushen och fick plats inne i den lilla kuren, där vi åt kebab i något slags stora frallor. Om det inte var gott fick man pengarna tillbaka, lovade den trevliga mannen i luckan. Klart det var gott! Gott-gott!

2014-03-10_This_is_Tensta4
Nästa tips kom från Marias mamma Inga, som rekommenderade ett besök på Livstycket, ett ställe dit kvinnor kommer och både syr och språktränar. Fint, färgglatt och frestande i butiken. Plaggen ovan skulle vara med i en kommande modevisning. De verkar ha en massa roliga och bra grejer på gång.

2014-03-10_This_is_Tensta6
Konsthallen var dessvärre stängd, men fiket där inne var öppet. Vi satt och fikade och pratade tills vi blev varnade att det var nära stängningsdags, vilket inte hindrade oss från att de allra sista minuterna plocka med oss en räv från en barnhörna, sätta oss på några kuddar på golvet och pyssla med en självutlösarapp.

2014-03-10_This_is_Tensta5
Sedan gick vi ut på parkeringen, där vi inte visste om de hysteriska asfaltsmarkeringarna hade praktiska funktioner eller om det var fråga om konst även där. Och från den fantasifullt dekorerade tunnelbanestationen åkte vi tillbaka in till stan.

MCDLVIII Upptäcktsresor: Märsta och Uppsala

För ungefär en månad sedan åkte jag och Jenny H på lusttur till Märsta, under en gråvintrig måndag. Vårt syfte var helt enkelt att upptäcka en för oss okänd ort i vårt närområde. Det här hittade vi:

20140223-231526.jpg
Avantgardistisk fönsterplacering. / Polisen på plats. / Kommunhus.

20140223-231559.jpg
Bokbuss. / Ett två dagar gammalt bibliotek. / Letar efter kyrkan, hittar Kyrkparken. / Märsta kyrka.

20140223-231614.jpg
Det här tolkade vi som ”här får du inte gå med ditt barn”. Sedan förstod vi. / Polisstation? / Fika på Systrarnas Café. Personalen utgjordes av en man i sina bästa år.

I helgen vidgade vi våra horisonter genom att åka till Uppsala, där jag ändå hade ett ärende till Carolinabiblioteket. Vi tog en lov runt stadens nya och gamla delar och fikade länge på Ofvandahls. Några höjdpunkter:

20140223-231624.jpg
Svandammen. / Länsstyrelsen. / Uppsala English Bookshop.

20140223-231637.jpg
Kermit-grön Uppsalabuss. / Östra Ågatan med Fyristorg och lite domkyrkotorn i bakgrunden.

För mig var det inte så mycket upptäcktsresa den här gången, då jag snarare fick vara guide. Det var väl länsstyrelsen som var obekant sedan innan. Vart vi styr kosan nästa gång är inte helt bestämt, men vi räknar med att det finns mycket att upptäcka på de ödsligaste platser, eller mest betongtäta, eller skamfilade, eller okända. Vad det än blir så kommer det att bli långt ifrån Uppsalas gammalakademiska charm.