Jag kan inte se uppskrämd ut. Trots många, ihärdiga försök ser jag antingen, konstigt nog, glad ut eller också som att jag ”tar höga C”, tyckte fotografen, Konstfackeleven L, och min medmodell N. Vi skulle spela upp en liten berättelse i fyra bilder, ett möte mellan två personer på en bänk, och den var tvungen att stå på en perrong, eftersom det är ett av få ställen där man sätter sig på samma bänk som en främmande människa. Vi fotade först vid Liljeholmens tunnelbanestation, vilket var lite besvärande eftersom vi hade publik på andra sidan spåret, och därefter vid Universitetet, där det tack och lov bara var en vägg bakom spåret, men där det å andra sidan åkte förbi mycket nyfikna personer i tågen.

De övriga sinnesstämningarna hade jag lättare att illustrera, men det skrämda uttrycket var hopplöst. L och N antog att jag helt enkelt aldrig varit rädd. Så nu kommer jag att vara på helspänn för att de när som helst ska ordna saken genom att överfalla mig från något mörkt buskage och dokumentera min reaktion.

Hela gårdagskvällen gick åt och jag var hemma vid kvart över tolv. Allt för konsten.