En medarbetare på Stadsmuseets kommunikationsenhet, Sällskapet Per Anders Fogelströms vänners ordförande, guiden och jag. Senast jag var på stadsvandring, för knappt två veckor sedan, var den sannolikt full – äldre damer, ett par äldre herrar och faktiskt några i min egen ålder – och den här gången blev vi en högst exklusiv skara. Det är helt okej att gå i en lite större grupp, men jag störtgillar att vara en av få. Extra speciellt var det förstås att vi alla i någon mån hade anknytning till Stadsmuseet och stans historia. Guiden erkände att Fogelströmsällskapets ordförandes närvaro gjorde henne lite nervös, men det hade hon inte behövt vara. Han visade sin uppskattning gång på gång – men kunde inte låta bli att komplettera när han kom att tänka på detaljer ur böckerna som passade med platserna vi var på och sammanhanget guiden berättade om. Det var bara intressant, och ganska charmigt.

Rubriken för vandringen var ”Invandraren och söderkisen”, ett ämne jag av en händelse råkade ladda för i går kväll när jag som vanligt inte hittade något kul alls i TV-tablån och hamnade på Öppet arkiv, där det puffades för Fredrik Lindströms serie Värsta språket från 2002. Jag både såg serien och läste boken när det begav sig, blev lite nostalgisk och tittade på första avsnittet, som bland annat tog upp likheterna mellan ekenssnack och rinkebysvenska. Just sådana jämförelser mellan gårdagens och dagens utifråninfluenser i Stockholm handlade vandringen om, delvis med utgångspunkt i Fogelströms Stad-serie. För hundra år sedan ogillades det ovårdade ekenssnacket, med lokala ord från diverse dialekter, och numera är somliga bekymrade över att ungdomar, som ofta är födda i Sverige, använder ett språk med alternativ grammatik och lånord från hela världen. Guiden pratade också om vilka yrken de invandrade (som vi nu skulle kalla inflyttade, från andra landskap) fick i Stockholm på Hennings tid, Fogelströms landsortshjälte som hamnar i storstan vid 1800-talets mitt. De flesta jobb var fysiskt krävande och kan gott och väl jämföras med de jobb som städare och vårdbiträde som ofta går till våra dagars nya svenskar. Man har räknat ut att det tog 15-20 år för en inflyttad stockholmare kring förra sekelskiftet att gå från de första tunga jobben och enkla levnadsförhållanden till en högre position i samhället. Utan att veta närmare hur man definierar den klassresan tyckte jag resonemanget var intressant, om vilket uthållighetsprov det alltid tycks ha varit att slå sig fram i vår stad.

Utöver upplysningarna om Fogelströms fiktiva värld och hur den speglar verkliga historiska förhållanden under en omvälvande tid, helt lik och helt olik vår, blev det ytterligare en lektion i Södergeografi. Jag behöver många. Att jag ska ha så svårt att få en överblick över den ön.