Så har man minglat runt i det lilla litterära Stockholm igen. Utanför The English Bookshop, som hade invigning i nya lokalerna på Södermannagatan i kväll, stötte jag på Tiffany, som jag hoppas kunna engagera till en boktipskväll på Sturebibblan under höstterminen, det är alldeles för länge sedan, och en amerikansk vän till henne som skulle vilja ha skrivarverkstad inom Stockholms stadsbibliotek. Vi får se vad vi kan göra. Där inne träffade jag Lena – ingen överraskning, hon bor ett stenkast därifrån och vi hade på förhand pratat om att vi båda skulle kolla in invigningskalaset vid den här tiden – och kollegan Åke, som liksom jag engagerat sig i den biblioteksdebatt som de senaste veckorna pågått i stora och små tidningar, radio, bloggar och andra media och, för bibliotekspersonalens del, i ett par av våra slutna Facebook-grupper. Vi fastnade i ett långt samtal. Debattvågorna går höga, och kolleger emellan är det ganska lätt att hitta något slags konsensus, men exakt lika tycker man nog aldrig.

Det hela började med att omvärlden fick insikt i att biblioteksmiljön inte är fredad från stök och bråk, tvärtom, och diskussionen har sedan fått nya riktningar och förgrenat sig. Vissa – ganska många – åsikter som ventilerats står jag bakom, andra tycker jag är helt uppåt väggarna, och mest frustrerande är kanske att så många som deltar aktivt i meningsutbytena knappast kan antas vara aktiva biblioteksanvändare, men jag är ändå lite hög på biblioteksdebatten och helgillar att den inte förs uteslutande av bibliotekspersonal. Nu har vi chansen att visa för de nostalgiker som med stort engagemang deltar i diskussionerna att biblioteken inte är boksidesprasslande frizoner där tiden stått still. På gott och ont ser verkligheten radikalt annorlunda ut.

Lena drog ut mig efter ett tag, vilket nog var bra, eftersom vi hade kommit in på ämnet bokinköpsbudget, som jag kan prata länge om. Vi stannade inte och hörde livemusiken, men hade i alla fall varit på plats när den inbjudna poeten Robyn Bolam läste dikter, vilket var extremt svårt att höra i den avlånga, knökfulla lokalen, men det var ett trivsamt inslag. Man blir nyfiken på hur de ska lösa kommande programverksamhet lokalmässigt. För jag hoppas verkligen att de kommer att fortsätta att bjuda in författare och andra intressanta gäster, precis som de gjort i Gamla stan genom åren.

Tillsammans med en annan vän till Lena gick vi tvärsöver gatan till Il caffè, där baristan var mycket bekant. Han kände igen mig innan jag kände igen honom, men det tog bara någon extra sekund så kunde jag placera honom på Espresso House under Sture bibliotek 2009, då vi öppnade. Jag kommer inte ihåg hur länge han jobbade där, men det första Espresso House-gänget vi kom i kontakt med minns jag som mycket trevligt. Därefter är det förstås ingen som inte varit trevlig, men de har bytts ut ganska frekvent genom åren. Bäst gillar man de som lägger ens standardbeställning på minnet.

Det blev en intressant kväll, socialt och professionellt, och Västerbrovägen hem är bra för att samla tankarna.

Avslutningsvis kan jag meddela att aktuell nagellacksnyans är en soft, glansig laxrosa.