MMLI Festivalvandring: Hemlös på Söder

Min första Kulturfestivalvandring för i år blev ”Hemlös på Söder”, en tur ledd av ”överlevnadskonstnären” John Artur Ekebert med start vid Södra station.

Vi började med att lirka oss in mellan bostadshus och samlas på en grässlänt där vi skulle se oss omkring och avgöra vad som kunde vara en bra plats att sova på. Johns eget val var lekstugan tillhörande ett dagis, där man visserligen inte kan sträcka ut sig men har tak över huvudet och kan anta att man får vara i fred. Det gäller bara att ha gått därifrån när dagiset öppnar tidigt på morgonen och inte lämna några spår efter sig, så att det är möjligt att komma tillbaka till samma plats en annan natt.

En bit därifrån tittade vi på stolar som staden satt upp i gräset, förankrade i marken, istället för traditionella parkbänkar där det just är möjligt att sträcka ut sig för en hemlös, och därefter stod vi vid ett större flerbostadshus där det nära porten fanns ett grönt och bergigt område, numera avstängt med högt staket. Det är tråkigt, tyckte vår guide, att så många allmänna utrymmen spärras av och medvetet stänger ute en viss samhällsgrupp. Hur mina egna tankar gick? Jag återkommer till det.

I närheten pekade han ut en rad olika institutioner, där de ligger eller har legat, som alla vänder sig till utsatta personer, eller gatufolket som han kallar sin egen grupp. Den här ansamlingen, påpekade han flera gånger, är inte bra. Platserna för vård, boende, Situation Sthlm, organisationer för före detta kriminella och liknande institutioner borde spridas ut över stan. Att flera liknande ställen hamnar i samma fastighet kan ha att göra med att just den fastighetsägaren är en av få som godhjärtat väljer att hyra ut lokaler till verksamhet för utsatta. För att få bukt med ansamlingsproblemet krävs förstås att fler fastighetsägare är lika villiga, vilket skulle kunna styras med skattelättnader eller andra förmåner, en åsikt John sa att han brukar lägga fram för politiker när han får chansen.

Vi fick höra en hel del om hemlösas vardag, och det är ju precis det man vill när man har möjlighet att få förstahandsuppgifter. Att ta in på ett härbärge, till exempel, hur går det till i praktiken? Jo, man köar innan stället öppnar vid sjutiden på kvällen, det kan gruffas en del i kön, nattgästerna tas in en och en och får de flesta av sina ägodelar inlåsta i ett skåp, man äter mat tillsammans med andra, som man sannolikt inte känner, och går och lägger sig, med mobil och andra värdesaker under kudden. Sedan kan det tragiska hända att man vaknar och upptäcker att värdesakerna är borta. Så uppgiven man måste bli om man redan från början saknar det mesta i materiell väg här i livet och blir av med det lilla av vikt som man äger, tänkte jag, men det var inte det som var det största problemet efter en stöld, fick vi höra. Det värsta var den emotionella skada man tar av upplevelsen att ens familj – de man äter och sover med, även om man inte känner dem – sänker sig till att stjäla ens ägodelar. Trots de djupa såren får man försöka komma ihåg att stölden skedde instinktivt, sa John, att ens medboende har en sådan undanträngd moral att vad som helst är tillåtet i kampen för överlevnad.

Vi rörde oss kring Wollmar Yxkullsgatan och Rosenlundsgatan bort mot Zinkensdamm, centrala delar av Söder, hipstrars, journalisters, trendmedvetna barnfamiljers och kulturbohemers stadsdel. Det fanns ingen nedgången, sjavig känsla som gemensam nämnare i kvarteren där vi befann oss, som alltså är många hemlösas och missbrukares område, men heller ingen påtaglig södercharm. Det enda typiska för platsen är halvmodern – i min smak trist, kantig och anstaltsbetonad – 1900-talsarkitektur. Själv passerar jag sällan just de kvarteren, trots att de ligger mittemellan platser där jag rör mig då och då, som Mariatorget, Tantolunden och Hornsgatan, så jag kände över huvud taget inte igen mig när vi befann oss utanför Maria öppenvård, där missbrukare kan få hämta ut preparat som metadon och subutex. Där utanför sker sedan regelbunden handel och byteshandel missbrukare emellan med de uthämtade preparaten. Vilka som har fönstren mittemot? Polisen. Och varför ingriper de inte? Det har jag frågat, sa vår guide, och svaret var att den ljusskygga verksamheten rör en avgränsad grupp människor och inte sprider sig utanför den. När polisen med sina begränsade resurser ska jaga bovar är etablerade missbrukares interna förehavanden inte prioriterade.

Jag har hört John Artur Ekebert en gång tidigare och tycker verkligen att han är en bra röst i de här sammanhangen, klarsynt, osentimental, trovärdig. Den här gången verkade det som att han hade planerat att berätta en del om sig själv och sin egen bakgrund, men också blev förekommen med en fråga om sina personliga förhållanden från vår vandringsgrupp, som uppmanats att ställa frågor och faktiskt var riktigt aktiv. Han växte upp med missbrukande föräldrar och upplevde första ruset som en befrielse. Då var han tolv år. Han har tidigare haft familj och jobb som målare och berättade egentligen inte om vägen därifrån till hemlöshet, men däremot om vissa andra episoder, som att han började sälja Situation Sthlm och tyckte att han fick så intressanta samtal med kunder att han ville dra ner på berusningen för att vara mer närvarande i konversationerna. På senare tid har han arbetat som skribent, fotograf och föreläsare och hans nuvarande boende är ett hotellhem.

John sticker inte under stol med att gatufolkets liv är hårt – av de vänner och bekanta han porträtterar i sin bok Håll höjden! är flera redan döda – men det är sin egen grupp han beskriver och det påverkar naturligtvis synvinkeln. Jag tänker på hur han beskrev kön till härbärget, där det ibland står en propert klädd, nykter man med portfölj, en nybliven hemlös, som de övriga gärna retas lite med, men de gör det med glimten i ögat och tar sig också an uppgiften att lotsa in den nya i gemenskapen och ”visa att de inte är farliga”. Jag tänker också på det tidigare offentliga och numera inhägnade bergspartiet. Det vore så skönt att välja det snällt välvilliga perspektivet fullt ut, att betrakta hemlösa som en grupp som hamnat i olyckliga omständigheter, som besitter samma värdighet som alla andra, som inte ska städas bort i samhället och som inte ska fråntas möjligheter att hålla sig vid liv, vilket kanske är en parkbänk som alternativ till en snödriva.

Verkligheten är i vanlig ordning mer komplex. Det går inte att bortse från de mörkaste ingredienserna i hemlösheten, ofta missbruk eller psykisk sjukdom eller både och, och därtill den urlakade känslan för andras rättigheter som John själv upplevt på härbärgen. Medan vi stod utanför huset intill det höga staketet, som liksom flera andra tilltag i stan fysiskt tränger bort hemlösa från tidigare offentliga platser, kom en liten parvel på kanske två år gående med sin pappa genom vår grupp och in genom porten. Pojken hade varit ute och lekt med en färgglad leksaksgräsklippare. Utan att jag vet det minsta om det uppsatta staketet, ett stenkast från metadon- och subutexmarknaden, är det lätt att föreställa sig ett scenario. Det vilda grönskande området mellan kvarteren var en fristad för hemlösa missbrukare. Alkohol- och drogpåverkade personer kommer inte sällan i luven på varandra. Kanske kom några av de boende i huset i vägen för aggressionerna. Kanske skedde det regelbundet. Kanske hittade en tvååring en kanyl i gräset. Om allt varit frid och fröjd och några trevliga hemlösa suttit och småpratat i grönområdet då och då hade det där staketet förmodligen inte satts upp.

Staketet innebar en inskränkning i gatufolkets frihet. Hade de boende i huset därmed skaffat sig fördelar på utsatta människors bekostnad? Knappast, de lär också ha föredragit att bo i ett område med allmänna gröna ytor. Sådana staket är inte ett sätt att att stänga ute en samhällsgrupp, de är ett desperat försök att stänga ute – eller i praktiken flytta bort – ett beteende. Jag kan inte recensera den typen av avstängande åtgärder, bara spekulera. Att de gör hemlösa ledsna och upprörda och förstärker känslan av utanförskap och mindervärde är fullt begripligt, men om problemen gäller bristande skötsamhet – vilka rättigheter kan man då kräva? Att åtgärderna leder till en tryggare vardag för andra grupper på kort sikt verkar sannolikt, men är det värt att satsa på nödlösningar som inte avhjälper de egentliga problemen?

Jag tycker om att höra personer som John beskriva sin bekantskapskrets som fina personer som utgör en fin gemenskap – det är också den helhetsbild jag ofta får på luncherna för hemlösa i Korskyrkan – och jag tror att vi ofta kan gå längre i acceptans och medmänsklighet än vi gör, vi som har lyckan att leva under mer ordnade former. Det är skillnad på sammanhang där gatufolket ställer till oreda och vållar sin omgivning fara och andra sammanhang där gatufolket helt enkelt vistas i allmänna miljöer. Det är också skillnad på naivitet och barmhärtighet.

MDCCCLXXXIV En rak promenad



Årets tredje stadsvandring, i strålande vårsol, ledde oss i gruppen från Mosebacke torg längs Östgötagatan ner till Katarina Bangata. Idén med vandringen var att det går att gå hur långsamt som helst längs en enda gata och på vägen passera oändligt historiskt stoff. Det funkade så klart, om man inte ser det som lite fusk att de nämnda historiska sammanhangen, kring hus och gatunamn, nästan oftare hörde till någon av de korsande gatorna än just Östgötagatan, som vi följde. Men det gjorde ingenting, allt var intressant, från arkitektoniska detaljer och street art till rivna kapell och nedlagda bryggerier.

MDCCCLXXIV ”Invandraren och söderkisen”

En medarbetare på Stadsmuseets kommunikationsenhet, Sällskapet Per Anders Fogelströms vänners ordförande, guiden och jag. Senast jag var på stadsvandring, för knappt två veckor sedan, var den sannolikt full – äldre damer, ett par äldre herrar och faktiskt några i min egen ålder – och den här gången blev vi en högst exklusiv skara. Det är helt okej att gå i en lite större grupp, men jag störtgillar att vara en av få. Extra speciellt var det förstås att vi alla i någon mån hade anknytning till Stadsmuseet och stans historia. Guiden erkände att Fogelströmsällskapets ordförandes närvaro gjorde henne lite nervös, men det hade hon inte behövt vara. Han visade sin uppskattning gång på gång – men kunde inte låta bli att komplettera när han kom att tänka på detaljer ur böckerna som passade med platserna vi var på och sammanhanget guiden berättade om. Det var bara intressant, och ganska charmigt.

Rubriken för vandringen var ”Invandraren och söderkisen”, ett ämne jag av en händelse råkade ladda för i går kväll när jag som vanligt inte hittade något kul alls i TV-tablån och hamnade på Öppet arkiv, där det puffades för Fredrik Lindströms serie Värsta språket från 2002. Jag både såg serien och läste boken när det begav sig, blev lite nostalgisk och tittade på första avsnittet, som bland annat tog upp likheterna mellan ekenssnack och rinkebysvenska. Just sådana jämförelser mellan gårdagens och dagens utifråninfluenser i Stockholm handlade vandringen om, delvis med utgångspunkt i Fogelströms Stad-serie. För hundra år sedan ogillades det ovårdade ekenssnacket, med lokala ord från diverse dialekter, och numera är somliga bekymrade över att ungdomar, som ofta är födda i Sverige, använder ett språk med alternativ grammatik och lånord från hela världen. Guiden pratade också om vilka yrken de invandrade (som vi nu skulle kalla inflyttade, från andra landskap) fick i Stockholm på Hennings tid, Fogelströms landsortshjälte som hamnar i storstan vid 1800-talets mitt. De flesta jobb var fysiskt krävande och kan gott och väl jämföras med de jobb som städare och vårdbiträde som ofta går till våra dagars nya svenskar. Man har räknat ut att det tog 15-20 år för en inflyttad stockholmare kring förra sekelskiftet att gå från de första tunga jobben och enkla levnadsförhållanden till en högre position i samhället. Utan att veta närmare hur man definierar den klassresan tyckte jag resonemanget var intressant, om vilket uthållighetsprov det alltid tycks ha varit att slå sig fram i vår stad.

Utöver upplysningarna om Fogelströms fiktiva värld och hur den speglar verkliga historiska förhållanden under en omvälvande tid, helt lik och helt olik vår, blev det ytterligare en lektion i Södergeografi. Jag behöver många. Att jag ska ha så svårt att få en överblick över den ön.

MDCCCLXII Inifrån Arkitekturskolan

IMG_1312

Går en stadsvandring om jugend och nationalromantik och passerar brutalistiska Arkitekturskolan just när en student går förbi och hejar på vår guide, som precis har sagt att byggnaden må vara ful och rå utvändigt, men på insidan är det ännu värre. ”Vill ni komma in?” frågar studenten. ”Ja!” jublar gruppen. Jag älskar stadsvandringar.

MDCLXII Festivalvandring: Från cell till galgbacke

IMG_7039

Om vandringen: Ledd av en stadsmuseikollega, Lin. Start vid Södermalmstorg, slut vid Mäster Mikaels gata. Om brott och straff i Stockholms tidiga historia. En kort och koncis tur.

Det här har jag lärt mig: Räknar man om den medeltida avrättningsfrekvensen i Stockholm till dagens folkmängd skulle man avrätta fyra personer om dagen.

Kommentarer och reflektioner: Den här vandringen, som flera andra, gick jag i sällskap med Lena, och jag tror att vi kom fram till att Lin var den bästa av de guider vi gick med. Flera olika typer av guider hade engagerats till de olika Kulturfestivalvandringarna, nämligen visningsvana och pålästa medarbetare från Stadsmuseet eller motsvarande institution, inhyrda guider som tar sig an ett ämne utan att kunna det sedan innan och slutligen personer som kan sitt ämne, men som i allmänhet inte guidar. Den här gången fick vi alltså gå med den förstnämnda sorten, och uppenbarligen hade hon räknat med att få frågor och att kunna besvara dem, för trots att hon tog sig an en mängd frågor hölls vandringen under den utmätta tiden.

Det verkar som att jag kan läsa och höra hur mycket som helst om gångna tiders brott och hemskheter i Stockholm utan att någonsin känna att jag behärskar området, med tanke på hur mycket nytt och för mig okänt som kommer fram hela tiden. Ibland undrar jag om det helt enkelt är ett väldigt stort pussel med väldigt många pusselbitar, eller om det faktiskt finns lite olika uppgifter om hur det egentligen var och att det är de olika gissningarna och slutsatserna jag får ta del av vid olika tillfällen. Helt enkelt kan det ju inte vara att veta varför och hur folk hade ihjäl varandra för några hundra år sedan.

MDCLIV Festivalvandring: I fröken Frimans fotspår

IMG_6660.JPG

Om vandringen: Ledd av Eva Kaijser och Monika Björk som skrivit boken Svenska hem – en passionerad affär eller, som den heter som nyutgiven, Svenska hem – den sanna historien om fröken Frimans krig. Start och slut vid Stureplan.

Det här har jag lärt mig: Att Svenska hems första mataffär låg i lokalen som nu hyser klädbutiken Rodebjer på Jakobsbergsgatan 6 och att det vackra innertaket är detsamma som på mataffärens tid.

Kommentarer och reflektioner: Monika Björk är min kollega Nikes mamma, som jag har träffat lite då och då på Sturebibblan. Och med på vandringen var min egen mamma. Och när gruppen stod och lyssnade vid stoppet i Birger Jarlspassagen kom Nikes och min kollega Salomon förbiångande, säkert efter att ha stängt Sturebibblan för dagen. Stockholm är så litet, så litet.

Själva vandringen var en kort runda i City, från Stureplan bort till Berns och tillbaka, med stopp på platser som anknöt till Svenska hem, den kvinnliga kooperationen och rättviserörelsen som startade 1905 och som nog aldrig varit så uppmärksammad efter sitt snöpliga slut 1916 som när TV-serien Fröken Frimans krig sändes i SVT i julas. Verklighetens fröken Friman var Anna Whitlock och många av händelserna i TV-serien, påpekade våra guider, är direkt hämtade ur verkligheten, i synnerhet det motstånd kvinnorna mötte i form av bojkott och andra hinder som skeptiska män (och kanske också kvinnor) svarade deras företagsamhet med.

Efteråt kom Monika fram och ville ha ett omdöme om hennes och Evas första försök att agera guider. Det hade varit en jätteintressant tur och jag hade inget att anmärka på tillvägagångssättet, annat än problemet med ljudet. Några mikrofoner hade inte funnits tillgängliga för dem, och det var synd, för när trafiken brusar och människor myllrar och gatusaxofonisten på Biblioteksgatan river av låt efter låt är det ibland helt omöjligt för en grupp på 30 personer att höra vad guiderna säger, ett återkommande och väldigt frustrerande problem på vandringar i stan.

Den som gillade Fröken Frimans krig kan för övrigt glädja sig åt en kommande fortsättning. Jag har själv bevittnat research som gjorts i Faktarummet på Stadsmuseet.

MDCLIII Festivalvandring: Korvar, skurkar och fina damer

IMG_6659.JPG

Om vandringen: I Polismuseets regi. Start vid Hedvig Eleonora kyrka, slut på Östermalmsgatan i närheten av Karlaplan. Polishistoria och utvalda kriminalfall. Autentiskt bevismaterial att titta på.

Det här har jag lärt mig: Att en ”stekare” runt sekelskiftet var en ”grilljanne”.

Kommentarer och reflektioner: Förra året gick jag samma tur, också i Polismuseets regi men med annan guide och delvis andra historier. Vandringen är förstås upplysande, om hur polisarbetet i Stockholm utvecklats, men fokus ligger på det intressanta och ganska kittlande i att höra om sekelgamla spektakulära brott som ägde rum på just den adress där vi står.

Nu tycker jag ju mycket om just att känna historiens vingslag på en specifik plats och uppskattar också en god berättare, men om jag ska tillåta mig att vara lite kritisk tror jag faktiskt att man gör historien en otjänst när man paketerar och serverar ett gammalt mordfall som en rafflande deckargåta, där de inblandade porträtteras som ofta ganska lustiga karaktärer från förr. Ett tragiskt mord bör med andra ord inte bli pittoreskt med tiden, och det behöver inte heller beskrivas så för att vara intressant för vår tid. Istället för att kalla inbrottstjuven som påkommen fyrade av sitt vapen och blev mördare för ”slarvern som glömde kvar sina galoscher” kan man beskriva honom som en trettioårig småförbrytare som led av psykisk sjukdom och så småningom åkte dit just för inbrottet som slutade med att en man dödades i sitt eget hem. Mordet ägde rum på 1910-talet och förövaren blev gammal och levde ända inpå 1970-talet. Han hade barn och har säkert släktingar i livet i dag.

MCCXXXIX Brott i Stockholm – första vandringen

20130813-231544.jpg
Första stadsvandringen vandrad under årets Kulturfestival. Med mig hade jag Anna och Christian, som syns här bakom guiden från Polismuseet, och Jenny F. Jag engagerar gärna vänner i den mån det går, så att det inte bara blir jag och gamla tanter, men den här gruppen var riktigt blandad, och stor. Vi följde i polisers och brottslingars spår, med start utanför Hedvig Eleonora kyrka och runtom på Östermalm. På den översta bilden står vi utanför en tidig polisstation och guiden berättade om vilka sträckor poliserna patrullerade. De arbetade en och en och blåste i en visselpipa för att uppmärksamma kolleger på att de behövde hjälp, men systemet fungerade inte särskilt bra. Idén med piketstyrka kom så småningom, häst och vagn med åtta poliser, och den placerades snart på Östermalm, den stökigaste stadsdelen.

När vi stod på Kommendörsgatan och fick höra om ett sekelskiftesmord på en överstelöjtnant skickades det runt äkta bevismaterial från fallet, patronhylsor och stulna nycklar. Så ska en bra stadsvandring vara, inte bara en vandring med en vandringsledare som berättar något intressant, utan också stark förankring i platsen där man står, och med äkta rekvisita blir det ännu mer spännande.

DCCXCVIII Festivalvandringar 2: Brand, fabriksbarn och malmgårdsliv


Av gårdagens två vandringar var den första en brandvandring ledd av en brandman, med start vid Bondeska palatset där en liten brandstation var inhyst under slutet av 1800-talet.


Vi fick höra en hel del om historiska bränder, men kanske var det ännu mer intressant att höra om moderna bränder i historiska hus, som här på Lilla Nygatan, där det brann på vinden i Petersenska huset i december 2006. En brandman blev skadad. Det lät riktigt dramatiskt.


Här i Didrik Ficks gränd hade det också varit dramatik. För några år sedan bodde här en äldre man i ett hus som bestod av en enda lägenhet i fyra plan. Första gången det brann i hans bostad var vår guide med i släckningsarbetet, och när gruppen började ställa frågor om omständigheterna nämnde han lite kort att det rådde viss misär hemma hos farbrorn, men att han vägrade bli hjälpt med ett annat boende. Andra gången det brann avled han av skadorna.


Kyrkbränder fick vi höra en hel del om. Branden här i Tyska kyrkan var speciell dels för att den skedde i oktober 1878, då även Stockholms allra mest ihågkomna brand ägde rum, den i Eldkvarn, och dels för att den inte spred sig till andra hus i Gamla stan. Det dåvarande tornet (70 meter högt mot det nuvarande på 90 meter) föll ner i kyrkan, men stora delar av kyrkans inre klarade sig.


Sedan kom det bästa på hela turen – vi passerade Kungsträdgården, där Storstockholms brandförsvar råkade hålla på med släckningsdemonstrationer just då. Guiden bad en av sina kolleger att ge oss en visning av brandbilen. Glädjen var stor i gruppen.


Här tittar vi på de slangkit som är tillräckligt små och smidiga för att bäras med upp till lägenhetsbränder.


Bakom den här luckan fanns utrustning för att ta sig in och fram på svåråtkomliga ställen. Någon pekade på den gula apparaten till höger, som såg ut att vara något slags cirkelsåg, men nja, den var inte så bra, sa brandmannen, men den blå som satt bakom den gula, den gillade han.


”Hur öppnar ni dörrar?” frågade någon. ”Här är nyckelknippan!” sa brandmannen och höll upp det här tygfodralet med två kofotvarianter och en yxa. ”Men yxan har vi mest med för att det är kul”, påstod han.


Ännu mer utrustning, som regnkappa och liksäck.

Gruppen gick sedan vidare mot Norrlandsgatan, där restaurangen Fågel Blå först brann och sedan sprängdes på 80-talet, och vidare till Johannes brandstation, som var turens sista stopp. Men när guidningen hade varat i trekvart längre än beräknat och fortfarande inte var riktigt slut var jag tvungen att avvika. Då var vi inne på brandstationens gård, och hörde guiden berätta om sina egna minnen från 1969 och framåt, då det fanns logement på stationen och många gånger fler brandmän än nu. Det hade varit intressant att få höra ännu mer, men det var hög tid att be att bli utsläppt genom den låsta grinden, för snart skulle nästa vandring börja.


Dagens andra och sista vandring hette ”Fabriksbarn och malmgårdsliv” och började vid Barnängen, där guiden berättade om de fabriksverksamheter och annat som funnits där. Pluspoäng för guidens fina kläder. Tyvärr samverkade inte omständigheterna något vidare – gruppen var ganska stor, guidens röst var ganska svag, intresset för ämnet var stort, vilket förstås var bra, men det ledde till att olika personer ställde frågor till guiden, vilket gjorde att det blev många enskilda samtal dem emellan och avbrott i själva guidningen (så kan det gå när guiden är ovan), och till råga på allt började det ösregna. Jag började rota i väskan efter paraplyet, men det var inte där. Som tur var kom en medvandrare fram med sitt paraply för att dela med sig. Så är det bland oss som stadsvandrar, vi får inte sällan ett slags omedelbar sammanhållning. Fint, tycker jag. Vi gick under samma paraply så länge regnet höll i sig.


Mitt i regnet blev det både svårt att lyssna och fotografera, men här har vi kommit fram till Vitabersgparken, regnet har upphört, vi har fått höra de olika teorierna kring områdets namn (det kan ha att göra med den ljusa, vitaktiga bergarten eller att man bredde ut lintyg här för blekning) och har nu hittat Elsa Borgs staty. Hon arbetade med kristen mission och socialt arbete i Vita bergen, som var ett slags kåkstad under slutet av 1800-talet. Det är sådant som är intressant att tänka på när man ser de upprustade trähus som finns kvar i området och förmodligen är bland de mest eftertraktade, och mest idylliska, bostäderna i Stockholm.