För att få ut så mycket som möjligt av våra dagar i Ho Chi Minh City bestämde vi oss för att boka två turer med Saigon Free Walking Tours. Den första, en allmän introduktion till staden, valde vi att gå första dagen, trots att vi anlänt till landet samma morgon.

Det gick att ana att den unga killen som strök runt omkring entrén till Ben Thanh-marknaden var vår guide, som väntade på att klockan skulle bli halv två, då han kom fram och presenterade sig för oss, de enda som anmält sig till dagens tur. Vi betade av sevärdheterna från franska kolonialtiden – katedralen Notre Dame (ovan) och det tjusiga postkontoret (nedan) är nog de två främsta – och gjorde också ett besök på War Remnants Museum, som kanske inte är det mest pedagogiska i sitt slag, men man känner en plikt att ta del av eländet av ren respekt för landets historia. Efter själva vandringen stannade vi vid ett matställe där vi åt tillsammans med guiden, som vi bjöd på maten. Det mest värdefulla med att ha en lokal guide är ju det personliga mötet, så vi passade på att ställa frågor, tittade på bilder från Sverige och försökte lära oss om skillnader mellan våra kulturer utifrån samtalet. Den kanske största skillnaden mellan honom och oss i sammanhanget var att han aldrig varit utomlands.

Den porträtterade mannen är förstås Ho Chi Minh själv.

Tur nummer två var vi också ensamma på, tema street food. Kvällstid. Omkringskjutsade på skoter. Det var fantastiskt.

Turen utgick ifrån universitetet, där två unga studentskor mötte oss. Vi kände oss som jättar när vi skulle hoppa upp bakom dem på deras skotrar, som de elegant manövrerade genom den extrema trafiken. Den hade överväldigat oss första dagen, och nästa dag var vi en del av den, bokstavligen mitt i den.

Vid första stoppet delade vi en vegetarisk hotpot, andra stoppet var för utsiktens skull, över mörkt vatten med glittrande skyskrapor på andra sidan, och vid tredje stoppet åt vi ”vietnamesisk pizza”, grillad riskaka med god fyllning. Medan det första stället varit en riktig restauranglokal tillagades ”pizzorna” på grillar uppsmällda i mörkret utanför en Ford-handlare, där folk satt på minismå plastpallar, som vi sedan såg överallt under resan.

Fjärde och sista stoppet var på Cà-rem, ett ställe specialiserat på kokosglass. Visserligen en thailändsk specialitet, men så länge det är populärt bland vanliga Ho Chi Minh City-bor känns det helt rätt att prova. Glassen serverades i kokosnötsskal med oväntade tillbehör som majs, pumpastrimlor och kokt, klibbigt ris färgat i klatschiga nyanser. Mitt var lila.

Efter att vi skjutsats tillbaka till universitetet och skilts från tjejerna råkade vi promenera rakt in i ett partykvarter med en hel del svenskar i folkmassan. Dags att kalla på en Uber och åka hem.