Poesin och poesipratarna är det bästa med att komma tillbaka till jobbet

När jag ansökte om semesterdagar till Teneriffa-resan lade jag till en extra ledig dag efter hemkomsten, det vill säga i dag, men så tänkte jag om, när jag insåg att det var den här dagen ”Månadens diktsamling” skulle äga rum. Jag hade förstås kunnat ta mig till biblioteket bara för att vara med på mitt favoritprogram vid lunchtid, men arbetsdagar som bryts av av en poesipresentation är sådana trevliga arbetsdagar.

Sedan fick jag dessutom en förfrågan om att ta emot en internationell grupp arkitekturstudenter från KTH och deras lärare under just den här förmiddagen, så efter några korta timmars sömn tog jag mig till jobbet och gick direkt och mötte studenterna vid huvudentrén, lotsade dem till sagorummet där läraren höll en introduktion, varefter vi gick vidare i publika delar och bakom kulisserna. Som tur var var jag mest dörröppnare och tillgänglig för frågor som kompletterade det den väldigt kunniga läraren berättade, men i min sömnighet försökte jag ändå ta in så mycket som möjligt av den detaljinformation som han delgav sina studenter. Medan jag under mina visningar brukar fokusera på att peka ut vackra detaljer och berätta underhållande anekdoter handlade det under den här rundturen om ledstänger, belysning och exakta originalkulörer på olika väggar. Något jag hört den här Gunnar Asplund-experten prata om tidigare, men som jag helt hade glömt, var hur man kan skilja mellan ursprungliga och nyare dörrpar på gallerierna i rotundan utifrån insidornas olika material. Nu ska jag lägga det på minnet.

Efter visningen stannade gruppen och pratade i styrelserummet och när klockan var kvart i tolv var jag tvungen att lämna dem för att hinna springa till Espresso House och köpa min obligatoriska varma choklad att ta med in i Poesibazaren. Det sorgliga med dagens program var att det var det enda som äger rum på Stadsbiblioteket under överskådlig tid. Fler ”Månadens diktsamling” är inplanerade under terminen, men på andra bibliotek. Kul för dem, trist för mig. Mer än trist. Tragiskt. Jag har verkligen älskat de här små, intima poesipresentationerna. Enkelheten och engagemanget.

Men det blev ett värdigt sista tillfälle. Hela fyra poesipratande kolleger satt som en – mycket informell och improviserande – panel med varsitt exemplar av diktsamlingen Ararat av den amerikanska uppburna poeten Louise Glück. Dikterna var starka, formmässigt lätta att ta till sig, men känslomässigt svåra. De som lästes upp kretsade kring familjerelationer, mellan förälder och barn och mellan syskon. En av dem hette ”Förlorad kärlek” – ”men jag kallar den ‘Vill bara gråta'”, sa Linda innan hon läste upp den. Hon nämnde också andra titlar hon hittat på själv, vilket ledde till en liten utvikning i samtalet om sätta sina egna titlar på annat än dikter, som tavlor och filmer. En förträfflig idé för den som på ett snabbt och enkelt sätt vill göra en personlig analys av ett konstnärligt verk.

Publiken vid ett genomsnittligt ”Månadens diktsamling” kan bestå av kanske åtta personer, varav ett par ur personalen, några äldre damer, någon äldre herre, någon yngre person. Tröskeln är låg och flera vågar lägga sig i, med frågor och kommentarer på alla nivåer. I dag hade vi en deltagare som såvitt jag förstod var bibliotekarie i Västerås – där Tranströmerpriset kommer att delas ut till Louise Glück senare i vår – och en annan kvinna satt med ett eget exemplar på Ararat på engelska. ”Månadens diktsamling” ska handla om en relativt ny bok och den här räknas eftersom den kom på svenska i fjol, men originalet kom redan 1990, och hon som satt med en sådan i handen blev tillfrågad om hon ville läsa ett par dikter högt. Det ville hon. Det blev ett väldigt fint inslag.

Jag uppskattar texterna som litteratur – även i svensk översättning – men som så ofta när det handlar om liv, död, mening och mellanmänskliga relationer kan jag inte relatera till själva livssynen. Mycket av det som lästes upp var vackert men otroligt sorgligt, och en av kollegerna sa att man får försöka läsa in ironi och distans för att inte föra över det sorgesamma till sig själv. Jag har försökt hitta ett smakprov som inte är alltför deppigt. Här är ett, de två första styckena i dikten ”Utseenden”:

När vi var barn lät våra föräldrar måla våra porträtt,
hängde sedan upp dem intill varandra över spiselkransen,
där vi inte kunde bråka.
Jag är den mörka, den äldsta. Min syster är blond,
det är hon som ser arg ut för att hon inte kan prata.

Det störde aldrig mig, att inte prata.
Det har just inte ändrat sig. Min syster är fortfarande blond, ser ut som på porträttet. Frånsett att vi nu är vuxna, vi har gått i analys: vi förstår våra uttryck.

Efter programmet gick vi till Mowglis kök, jag, tre av poesipresentatörerna, kollegan som suttit framför mig som åhörare och vår kollega ljudteknikern, som inte hade haft något att göra med det helt oförstärkta programmet, men fångades upp på vägen. Bibliotekspersonal som gillar poesi, musik, film och annat har mycket att prata om över bengalisk curry, naanbröd, mango lassi och röd dryck gjord på rosblad och lime. Kanske mest intressant var att bli uppdaterad angående det punkband som två av de närvarande är med i. Det tror man inte när man ser dem.

Nördinvasion

I dag, under i princip alla sex öppettimmar, har biblioteket kryllat av unga människor med blått hår, yviga rosetter och mössor med teddybjörnsöron. Det har varit cosplaytävling, mangaquiz, en biblioteksquest inbegripande guldböcker och chiffer med flera aktiviteter, under rubriken NördCon. Å ena sidan är det upplyftande att se klungvis med enstusiastiska barn, tonåringar och unga vuxna både i rotundan och på barn- och ungdomsavdelningen. Å andra sidan insåg jag snart hur lyckligt lottad jag var som tillbringade stora delar av dagen i ljudbibliotekets informationsdisk, dit sorlet inte nådde, och jag är glad att morgondagens aktivitet är isländsk sagostund klockan två.

Men rotundan var superfin med sin massiva ljusdekoration.

Poesiantologier du inte visste fanns

Just nu försöker jag hålla igång tre skylthyllor i rotundan – personalens tips (där vi var tre kolleger som tog ett grepp och började från noll för en vecka sedan), Nobelprishyllan och poesiantologihyllan. Poesin är enklast.

Tidigare fanns det ett helt gäng poesiansvariga i huset som jobbade med Poesibazaren (vårt showroom för de senaste par årens diktsamlingar), arrangerade en ganska stor mängd program och också, antar jag, tog hand om poesiskylthyllorna i rotundan. På ena halvan ställs nya diktsamlingar, över den andra står det ”Tema”, men det har inte direkt upprätthållits på sista tiden. I samband med att vi blev radikalt färre medarbetare på Stadsbiblioteket försvann de mest aktiva poesibibliotekarierna och nu är det min kollega M som i princip har tagit över hela skutan.

Det som gläder mig mest är att programmet ”Månadens diksamling” fortsätter – första tillfället för året är 26 februari – och vad gäller skyltningen är jag själv numera indragen. M och jag har gjort upp en temaplan för de kommande månaderna och jag började enkelt med ”poesiantologier du inte visste fanns”. Det rör sig visserligen mer än man kanske tror på poesiavdelningen, men just den här temaskyltningen är kanske mer rolig än lockande för hemlån. Just nu står där bland annat dikter från Beckomberga, tågpoesi, en limericksamling, svensk poesi rörande Italien och ett antal antologier som blir intressanta bara för att de representerar en annan tid. Att hitta temaenliga böcker att skylta med är lätt som en plätt, antologier står för sig både i hyllan i rotundan och nere i magasinet och det är bara att plocka de som ser roliga ut, och det skulle förvåna mig om det blir luckor på skylthyllan i alltför snabb takt. Men blir det huggsexa om tågpoesi och åttiotiotalsdikter är ingen gladare än jag.

Personaltipsen och romaner av Nobelpristagare går däremot som smör. Det är inte alltid lätt att veta vad som funkar. Vissa genomarbetade och – tycker man själv – frestande bokutställningar står orörda tills man ger upp och byter ut dem, medan andra skyltningar, som den rad av matchande tunna Dostojevskij-böcker jag satte fram häromveckan, försvinner i ett nafs.

2020 års Stockholm läser-bok har avslöjats

Så var det avslöjat – 2020 års Stockholm läser-bok är Den högsta kasten av Carina Rydberg. Äntligen slipper man fundera på vad man säger till vem, när man omgärdas av kolleger varav vissa vet och vissa inte och man har tystnadsplikt i flera månader.

I kväll ägde tillkännagivandet rum på Stadsbiblioteket, typiskt nog på min lediga dag, men jag tog mig dit och var på plats delvis som besökare och delvis som extraresurs. För andra året i rad har en bok av en nu levande författare valts, vilket gör evenemanget roligare, om vederbörande deltar (och det vet ju faktiskt inte publiken något om innan det avslöjas). Det var mycket folk för att vara ett så här hemlighetsfullt evenemang och jag tror att det såldes en del signerade böcker.

MDCXLIV Monoceros

IMG_0116

”Månadens diktsamling” som presenterades av kollegan P i Poesibazaren i dag var Monoceros av Jonas Ellerström. Romaner i form av prosapoesi brukar inte tilltala mig, men diktsamlingar i prosaform tycker jag om. Den här lilla boken består av miniberättelser, eller små tablåer, på olika teman och det var inte svårt att avgöra vilken som skulle bli min personliga favorit – ”Regnet i Ramallah”. (För att både regnväder och för mig främmande och spännande platser är oemotståndligt i min värld, var för sig eller på samma gång. Och så har ju titeln så fin allitteration och rytm.)

Dess första stycke: ”Hotellrumsfönstret är på utsidan täckt av ett fint nät, som buktar lite i morgonblåsten. Antagligen tjänar det till att hålla stadsduvorna borta. Sikten blir dålig och timmen är tidig; det är först med kikarens hjälp jag upptäcker att regnet faller tätt på skolans platta tak mittemot.”

Vad gör personen där? Vaken tidigt på morgonen på ett hotell? Med en kikare? Ingen aning, men när jag läser den korta skildringen blir berättaren snabbt jag själv och ett sammanhang börjar ta form.

Lika bra är ”Hundarna i staden”, om herrelösa hundar. Sista stycket: ”Natt efter natt iakttar jag det lilla fribrytarbandet på hotellgräsmattan. De håller överläggningar, gör expeditioner, återvänder och rullar ihop sig i en hög för att sova, vaknar, bråkar, somnar om. De lever sitt hårda, fattiga liv bäst det går och jag tycker mycket om dem.”