Nu är det ett tag sedan jag bröt mina nyzeeländska ostars vakuumförpackningar och det som var kvar av dem – den rökta och kryddosten – behövde ätas upp. Jag åt med andakt framför Comedians in Cars Getting Coffee och tänkte på Akaroa, där ostbutiken låg (Barrys Bay Cheese Factory and Shop).
Som sista aktivitet, efter hotellfrukost, gudstjänst i en internationell församling, lunch i Gamla stan och fika på Tallinns äldsta café (och ett möte med Donald Trump i marsipan, icke att förglömma) var vi på manikyr på OK Salon, på några minuters promenadavstånd från färjeterminalen. Nu vaggas vi till sömns på Baltic Queen.
Nu går vi och lägger oss på Hilton Tallinn Park med den här utsikten. Vi har fått utomordentlig service i receptionen, badat på spaavdelningen, kvällsfikat i varsin fåtölj vid vårt panoramafönster (med På spåret som underhållning) och ser fram emot morgondagens frukost.
Mot Tallinn! Här är två medelålders damer på färjans showbar Starlight.
(Dit vi gick för att se en film om att turista i Tallinn. Sedan fikade vi medhavda chokladrutor innan vi vid tiotiden tyckte att det var dags att knyta sig.)
När JF och jag var inne i stan under mellanlandningen i London (efter att ha rest från Christchurch, mellanlandat i Brisbane och mellanlandat i Dubai) lämnade jag henne vid vårt bord på Costa, korsade Oxford Street och gick in på Marks & Spencer för att köpa några juliga sötsaker. Snabbt som ögat skulle det gå, vi skulle snart ta oss till Heathrow med allt bagage. Under Australien- och Nya Zeeland-vistelsen hade jag sett skojiga Cadbury-figurer med jultema, men sansat mig, vi skulle ju till England som allra sista anhalt på hemvägen, så nu spanade jag efter de typiskt lila Cadbury-produkterna. Och spanade och spanade. Ett par stycken, rätt trista, hittade jag, inte de drivor jag hade förväntat mig – Marks & Spencer kanske aldrig har det, när jag tänker efter – så jag fick ta ett varv till i godishyllorna och kolla efter något annat. Snabbt. Till slut fastnade jag för kolafyllda chokladgranar och rafsade åt mig åtta, en var till alla oss som skulle fira jul tillsammans plus en extra för säkerhets skull (det vill säga en extra till mig). Och så ställde jag mig i kö. Och så betalade jag. Och så tittade jag på kvittot och såg att det visst var tre för två, det hade ju inte framgått i hyllan. Då blev jag snål och tänkte att jag ju får en till gratis. Frågade kassörskan, som redan hade börjat hjälpa nästa kund. Jo, det skulle gå bra att hämta en till. Jag skyndade tillbaka in i butiken, tappade ett mynt ur plånboken, det försvann under en ställning, ingen idé att försöka ta fram det, hade inte ens någon aning om vilken valuta det kan ha varit. Hämtade en gran, viftade med den mot kassörskan när jag trängde mig förbi kunderna och gick mot närmaste utgång. Väl ute kände jag inte igen mig alls, jag hade hamnat på fel kurs och var inte kvar på Oxford Street. In i varuhuset igen och ut på andra sidan. Mot Costa, där min kopp med alldeles för varm varm choklad nu var mer lagom. Eller lite väl ljum, kanske.
Jag har nu ätit upp den sista granen och började fundera på hur det egentligen blev med de sju granarna till oss julfirare. Och faktiskt, jag glömde dem inte hemma i Stockholm, inte heller lades de i en skål på någon undanskymd plats för att bara gå åt till hälften. Granarna och ett fat med fikabröd stod på bordet framför TV:n kvällen före julafton, när vi alla hemma hos mamma och pappa tittade på ett avsnitt av barnprogrammet Bon (trots att bara två i sällskapet tillhörde målgruppen, vi vuxna i familjen har inte mer sofistikerad smak än så) och därefter en hopklippt kavalkad av filmade födelsedagar och midsommaraftnar på 80-talet. Pappa filmade för det mesta – med den där mastodontkameran kopplad till en videobandspelare med axelrem, jag minns det tydligt – och någon gång var det mamma som filmade och kommenterade lite i bakgrunden. Min bror och jag var nästan alltid huvudpersonerna i bild och ibland var storasyster med. Det är brorsan som har jobbat med att digitalisera och sätta ihop klippen på sista tiden och det måste vara väldigt många år sedan jag och föräldrarna såg dem, och svägerskan och brorsbarnen hade kanske inte sett någonting alls. I klippen blir vi syskon uppvaktade med födelsedagspresenter på sängen, sedan reses en midsommarstång, någon gång kom en luciasekvens – jag vägrar sjunga framför kameran, lillebror blir irriterad – och sedan är det ett nytt år med nya födelsedagspresenter. Ett värdigt tillfälle för gott fika med engelska chokladgranar (som jag hade uppskattat ännu mer om det inte hade varit för jultandvärken, men ändå).
(Möjligen är det nu någon som hållit antalet granar i huvudet – ja, det blev ytterligare en över. Den fick LW på vår senaste film- och fudgekväll, som om det behövs extra sötsaker då.)
I linje med mitt bloggmotto – om att se framtiden an med tillförsikt – gillar jag nedräkning och använder nedräkningsappen Big Days. Den är inte fantastisk och jag hoppas att jag kommer att hitta någon bättre, men tills vidare öppnar jag den emellanåt och räknar ner. Till resor och till jul. Höjdpunkterna i varje års kalender.
Man gör vad man kan för att det ska bli roligt att träna. Även vid årets allra första pass på gymmet på Eriksdalsbadet behövs lite extra pepp.
Termosen köpte jag i en prylbutik i Brisbane (det är drygt fem veckor sedan nu, känns både kort och långt) och tygkassen är från en klädbutik i en galleria i Sydney, där jag köpte ett nattlinne och fick frågan om jag ville stötta ett hjälpprojekt i Uganda genom att köpa en av flera tygkassemodeller (den var väldigt billig, så jag undrar hur mycket som blev över till Uganda). En snabb googling visar mig just nu att märket på termosen – Typo – och kassen – Cotton On – verkar vara samma företag.
Pumpakärnorna är från en bensinmack på Koh Lanta.
Och så hittade jag vid en garderobsrensning häromveckan ett par träningsbyxor från Uniqlo, möjligen i Tokyo, helt bortglömda och knappt eller aldrig använda. Och jag som har skämts för mina gamla träningsbyxor som fått mer sliten yta och pösigare knän för varje år som gått.
Som jag tidigare nämnt gick JH och jag en stadsvandring i Ho Chi Minh City samma dag som vi landade, vilket gav oss överblick över stan samtidigt som vi lotsades runt och slapp läsa karta och hålla ordning på hur vi skulle hitta. Att tvingas ta sig fram på egen hand i en främmande stad är i allmänhet en nyttig utmaning, men kanske frigjorde vi ändå lite uppmärksamhetsförmåga av att lämna över det ansvaret. Bland annat tittade JH upp mot de övre våningarna i vad som såg ut som ett stort och högt bostadshus och upptäckte namnen på butiker och caféer, bland annat tesalongen Partea på fjärde våningen. Dit gick vi tillbaka senare samma dag.
I andra sammanhang hade man kanske vänt på klacken när ingången till trapphuset visar sig gå genom ett ruffigt skotergarage, det signalerar inte offentlig butiksmiljö, men under vistelsen i Hongkong lärde jag mig att ett populärt café mycket väl kan ligga några trappor upp i en stad där man inte kan breda ut sig åt något annat håll än på höjden. Och lite ruffighet ska man inte låta sig avskräckas av bara för att man råkar vara bortskämd med stadsmiljöer i gott skick.
Partea är ett engelskt tearoom med inriktning mot pastelligt gulligt och whimsical. Vi började med att välja te.
Sedan valde vi kopp.
Sedan satt vi på balkongen med fri utsikt över stadskärnan och mild temperatur två dagar före nyårsafton. Även om konceptet kändes hundra procent västerländskt tror jag att vi var de enda icke-lokala gästerna.
I dag har jag suttit på Östasiatiskas café mittemot HA, som låtit mig prata ohämmat om Vietnamresan. I detalj. Även om vi båda gillar att resa har vi lite olika smak och stil, där jag är den som mest uppskattar att lämna komfortzonen. Åt turen med godsbåten, en av de absoluta höjdpunkterna, skakade HA bara på huvudet. Inte hennes kopp te. Jag har inga problem att leva mig in i det, jag har ju trots allt för vana att om och om igen återkomma till mina upptrampade stigar i turisttrygga städer, men behöver ibland komplettera det bekväma med att släppa taget. De riktiga äventyrsresenärerna skulle skratta åt mina små avsteg från stigen, men ändå, principen är att de mest intressanta upplevelserna kräver något av mig i utbyte.
När det gäller mina och JH:s dagar i Mekongdeltat är det bara att erkänna att allt praktiskt var förenat med större ansträngningar än i Ho Chi Minh City. Och självklart kommer våra favorithistorier från resan just från de dagarna, för att allt var så annorlunda och för att vi gång på gång tvingades lita på våra medmänniskors hjälpsamhet.
Här ger jag en sammanfattning av resan med godsbåten, som tog oss mellan Bến Tre och Tra Vinh, men upplevelsen är värd lite fylligare rapportering.
Vi softar på det lilla hotellet i Bến Tre, drivet av en äldre herre från Nya Zeeland, innan vi slits upp ur vår ro när det kommer fram att båten glömt oss och vi behöver skoterskjuts till nästa brygga, med våra stora ryggsäckar och allt.
Här tillbringade vi sedan våra knappa fem restimmar, bland diverse gods. Besättningen, bestående av två personer, talade inte engelska. Det gjorde inget.
Om någon undrar hur tuppar fraktas på en flodbåt så är det i den här typen av flätad väska.
Det lastas och lossas.
Stänker genom fönstergluggarna ibland.
Härligast var att sitta i fören. Jag lyckades somna, men trillade inte i.
Kokosnötshantering längs stora delar av sträckan.
Framme! Hotellpersonalen hjälpte oss inte bara med att ha kontakt med kaptenen och skjutsa oss till båten, de såg också till att kaptenen lagom lång stund före ankomst ringde en taxi åt oss, som stod och väntade i närheten och tog oss ut bland risfälten. Men det är en annan historia.
För att få ut så mycket som möjligt av våra dagar i Ho Chi Minh City bestämde vi oss för att boka två turer med Saigon Free Walking Tours. Den första, en allmän introduktion till staden, valde vi att gå första dagen, trots att vi anlänt till landet samma morgon.
Det gick att ana att den unga killen som strök runt omkring entrén till Ben Thanh-marknaden var vår guide, som väntade på att klockan skulle bli halv två, då han kom fram och presenterade sig för oss, de enda som anmält sig till dagens tur. Vi betade av sevärdheterna från franska kolonialtiden – katedralen Notre Dame (ovan) och det tjusiga postkontoret (nedan) är nog de två främsta – och gjorde också ett besök på War Remnants Museum, som kanske inte är det mest pedagogiska i sitt slag, men man känner en plikt att ta del av eländet av ren respekt för landets historia. Efter själva vandringen stannade vi vid ett matställe där vi åt tillsammans med guiden, som vi bjöd på maten. Det mest värdefulla med att ha en lokal guide är ju det personliga mötet, så vi passade på att ställa frågor, tittade på bilder från Sverige och försökte lära oss om skillnader mellan våra kulturer utifrån samtalet. Den kanske största skillnaden mellan honom och oss i sammanhanget var att han aldrig varit utomlands.
Den porträtterade mannen är förstås Ho Chi Minh själv.
Tur nummer två var vi också ensamma på, tema street food. Kvällstid. Omkringskjutsade på skoter. Det var fantastiskt.
Turen utgick ifrån universitetet, där två unga studentskor mötte oss. Vi kände oss som jättar när vi skulle hoppa upp bakom dem på deras skotrar, som de elegant manövrerade genom den extrema trafiken. Den hade överväldigat oss första dagen, och nästa dag var vi en del av den, bokstavligen mitt i den.
Vid första stoppet delade vi en vegetarisk hotpot, andra stoppet var för utsiktens skull, över mörkt vatten med glittrande skyskrapor på andra sidan, och vid tredje stoppet åt vi ”vietnamesisk pizza”, grillad riskaka med god fyllning. Medan det första stället varit en riktig restauranglokal tillagades ”pizzorna” på grillar uppsmällda i mörkret utanför en Ford-handlare, där folk satt på minismå plastpallar, som vi sedan såg överallt under resan.
Fjärde och sista stoppet var på Cà-rem, ett ställe specialiserat på kokosglass. Visserligen en thailändsk specialitet, men så länge det är populärt bland vanliga Ho Chi Minh City-bor känns det helt rätt att prova. Glassen serverades i kokosnötsskal med oväntade tillbehör som majs, pumpastrimlor och kokt, klibbigt ris färgat i klatschiga nyanser. Mitt var lila.
Efter att vi skjutsats tillbaka till universitetet och skilts från tjejerna råkade vi promenera rakt in i ett partykvarter med en hel del svenskar i folkmassan. Dags att kalla på en Uber och åka hem.
Theomis 