Grattis, Emma Virke, till nytt boksläpp! Memmo och Mysen söker efter färger firas med sedvanligt releasemingel på Bokspindeln – se den fina recensionen i Svenska Dagbladet. Fräckt nog kom jag lite före utsatt tid, mitt under snittillredningen, för en snabb hälsning.
Etikettarkiv: Litteratur
CCCXXXII Onödigt bra kväll på Sture

Med skånskt landskap utanför tågfönstret sitter jag och minns gårdagskvällen som en dröm. Allvarligt talat, när Sture bibliotek slår på stort, och även vid mindre arrangemang, ska man hänga på låset. Det blev fullsatt och mer än så på boktipskvällen med tema tysk litteratur inför årets bokmässa som har detsamma. Maria Bäckström från vår ständiga samarbetspartner Goethe-institutet inledde med korta beskrivningar av några tyska författare i ropet och därefter pratade Svante Weyler (högt och kraftfullt, han skippade det där med mikrofon) om ”sina” tyska författare, varav han verkade gilla Juli Zeh bäst. Han höjde henne till skyarna som multibegåvad och produktiv inom en rad genrer. (Men varför har jag inte läst henne? kommer man på sig själv med att tänka i flera minuter, fast man vet svaret, omgiven som man är av hela Stures utbud.) Slutligen Lena Hammargren från förlaget Novellix, som vanligtvis ger ut nyskrivna, svenska noveller, fyra i taget i varsin liten bok, men som inför mässan ger ut en specialfyra med tyska författare. En av novellerna fick jag med mig ett ex av, Silke Scheuermanns Krig eller fred. (”Titeln är ännu ej utkommen”, läser jag på Adlibris och myser lite extra.) Men Lena talade mest i egenskap av översättare av just Silke Scheuermann och Ferdinand von Schirach, till exempel om hur hon besvärade alla sina vänner med språkfrågor under arbetets gång. Väldigt intressant, väldigt underhållande.
Själv var jag alltiallo under kvällen, fixade lite bild och ljud, möblerade och vaktade dörren (”Ska du på kvällens program? Jaha, välkommen!” ”Ska du på kvällens program? Nähä, ja, biblioteket är tyvärr stängt och programmet är fullsatt …”, i bästa Stureplansmanér). Efter programmet var det mingel med tilltugg och jag tog på mig att äta extra mycket brie för åtgångens skull och prata New York med kollegan Salomon och var inte till någon nytta alls, men kunde inte förmå mig att gå hem. Jag har saknat det där stället så mycket! När besökarna droppade av fick alla en med biblioteksmått mätt lyxig presentpåse med en roman, en novell, en anteckningsbok, en rabattkupong från Pocketshop, vykort, bokmässeprogram och lite godis. Tror jag, vi i personalen fick inga. Hade programmet varit förra veckan hade jag räknats som besökare. Typiskt.
Vid tiotiden hade jag sagt ”nu måste jag gå hem, hörni” några gånger och lyckades slita mig från Sture-kollegerna AnnCharlotte och Salomon och Goethe-vännerna Maria och Stefan. Vägen hem från Stureplan går längs hela Kungsgatan. Inget uppfriskar sinnet som färgglada ljusskyltar.
CCCXVII Den civiliserade världen runt år 0
Officiell hemgruppsuppstart i kväll. Vi kommer att satsa på Nya testamentets historiska sammanhang den här terminen med hjälp av Merrill Tennys Nya testamentet talar. Det blir en del att plugga för mig och ledarkollegan Jonas, men det kommer det att vara värt. Politik, religion, samhälle, geografi och ekonomi i den tidens Romarrike.
CCXCI Ru – minnen av krig och kulturkrockar
Dagens bok blev Ru av Kim Thúy (ja, den gick faktiskt att läsa på en dag). Det är en melankolisk skildring av en kvinna (kanske författaren själv, kanske bara delvis) som flyr från Vietnam som tioåring med sin familj, kommer till ett flyktingläger i Malaysia och därefter hamnar i Kanada. Här blandas ruskiga återgivelser av hur konflikterna i landet påverkade familjen med komiska berättelser om kulturkrockar mellan vietnameser och kanadensare och tillbakablickar på livet före flykten, de många släktingarna och deras vardag med både fina relationer och missförhållanden.
Bitarna som handlar om hur soldaterna beter sig, de inhemska och de amerikanska, och om prostitution och annat elände som uppstår i fattigdomen är besvärande rättframma. Hellre lägger jag brödrosten på minnet – vänliga kanadensare hjälper den nyanlända vietnamesiska familjen att köpa husgeråd och annat till sin nya bostad och överst på listan står en brödrost. Den som köps får sedan följa med i ett antal flyttar, medan familjen äter vietnamesisk soppfrukost varje morgon.
Särskilt effektfull är beskrivningen av hur berättarjaget som liten och ny i landet får följa med en insektsexpert på en utflykt och studera hur insekterna surrar. Det här är inget nytt för henne. Hon behöver bara blunda för att komma ihåg ljudet från flugsvärmarna i det malaysiska flyktinglägret, i synnerhet vid latrinerna. Trots välvilja från båda håll är det inte så lätt att mötas och förstå varandra. Men ibland är det lätt ändå, trots språkförbistringar. Berättarjaget får flera vänner som hon är helt tyst med. Det går det också. Hon blir glad av minnet av dessa människor och läsaren blir glad av skildringarna.
CCLXXXIX Nathan Larson på The English Bookshop
Med flera pågående ska jag ändå unna mig att börja på en ny bok. Det står mellan The Boat av Nam Le, Ru av Kim Thúy och The Dewey Decimal System av Nathan Larson. Stressen över att inte ha läst The Boat börjar nästan lägga sig, även om den väl fortfarande är lika läsvärd som alla var överens om, Ru känns hyfsat aktuell fortfarande och The Dewey Decimal System har jag över huvud taget inte hört folk prata om, men snart kommer den i alla fall på svenska.
Den sistnämnda marknadsfördes med ett trevligt program på The English Bookshop i går kväll. Tiffany hade bakat kakor som vanligt, och Pringles och root beer skulle sätta lite extra amerikansk prägel på kvällen. Det behövs inte särskilt många personer för att den lilla butiken ska fyllas. Jag var där med Lena W och vi gick runt och plockade och pratade och åt kakor medan fler och fler trängde sig in.

Så fick Nathan Larson ordet, rockkille i svart, gift med Cardigans-Nina, helt ny i boksvängen. Det var svårt att placera honom i ett lämpligt fack. Han höjde sin root beer och inledde med att fråga hur många svenskar som tycker att det är gott. Inte många. ”Inte min fru heller”, sa han, ”hon tycker det smakar som flytande tandkräm, men vi amerikaner gillar konstgjorda smaker.”
Sedan visade han upp sin bok och sa att ordet ”dystopia” användes om den (faktiskt används det av samtliga tre personer som på baksidan beskriver och berömmer innehållet), men själv hade han inte vetat vad det betydde förrän nu. Oj, vad gör killen i bokbranschen, hann jag tänka innan jag insåg att han faktiskt inte stod och visade sig okultiverad utan ödmjuk. Han gjorde överlag ett väldigt ödmjukt intryck. Om jag förstod det rätt hade en vän till honom startat ett förlag och bett honom skriva något, vilket han fick tid att göra då han var hemma under sin frus svåra graviditet. Resultatet blev en thriller med sci-fi-inslag i ett New York som drabbats av en svår katastrof. Samtidigt som han berättade om den, dess tillkomst och handling, vävde han in berättelser om sig själv, till exempel om hur han i 19-årsåldern hade varit arbetslös, liksom hans vänner, och de var rädda att det innebar att de skulle bli inkallade som soldater. Hans pappa hade krigat. Hans farfar hade krigat. Men han slapp. Trots allt jag läst och sett och hört om amerikansk militär i olika länder har jag aldrig tänkt på just det här, att deltagandet i krig är något som har pågått under de senaste generationerna i USA och att unga män oroar sig för att bli utkommenderade, och blir de det inte kan de vara första icke-krigande generationen i familjen.
Så hur lockar den här romanen mig? Jo, förutom att den utspelar sig i New York, som visserligen inte är helt sig likt, har huvudpersonen, en krigsveteran med minnesförlust, fått ett jobb på New York Public Library, och bibliotek som idé och miljö har alltid lockat författaren. Sådant faller man ju för. När jag gick fram för signering var jag ju tvungen att säga att jag var bibliotekarie, vilket han tyckte var kul, och han sa att han kände till att det är en tuff bransch rent ekonomiskt. Visst är det så. ”Jag är glad att jag har ett jobb”, sa jag, fick min signerade bok och ett stort tack för att jag valt att komma. Han verkade uppriktigt glad över uppslutningen under kvällen och uppmanade alla att köpa en bok, inte nödvändigtvis hans, utan vilken som helst, för att stötta bokhandeln. ”We didn’t pay him to say that”, sa Tiffany.
CCLXXXVI Bokcirklar
Det här med bokcirklar. Jag gläder mig åt att ha fått delta i sådana genom åren och att det verkar fortsätta så.
Det började med studiegruppen under kursen Litteraturvetenskap A i Uppsala, vårterminen 1996. Kursens seminarier ägde rum tre gånger i veckan i slottets norra torn och litteraturlistan var lång. Fem av oss på kursen var redan bekanta med varandra för att vi terminen dessförinnan läst Kulturvetenskaplig baskurs, och vi bestämde oss snart för att träffas en gång i veckan och prata om de senast lästa texterna. Vi trängde ihop oss hemma hos varandra, i studentrum och små lägenheter, och tyckte att det där var en så förträfflig tradition att den fördes över till nästa termin, B-kursen, för att sedan aldrig riktigt upphöra.
Efter B-kursen splittrades gruppen till olika andra kurser, men vi träffades alltså fortfarande, men med en ny etikett. Nu var vi en bokcirkel. Våra seminarier hade höstterminen 1996 börjat klockan tolv (med andra ord prick kvart över, som det ska vara i den akademiska världen), så varje onsdag bjöd en av oss de andra på frukost innan vi cyklade till slottet. När nu bokcirkeln skulle få ett namn blev det FDFK, Före Detta FrukostKlubben. Inte jätteklatschigt, kanske, och Frukostklubben hade vi aldrig kallat oss, vad jag kan minnas, men FDFK heter vi än.
De första åren träffades vi regelbundet och hade läst en bok till varje tillfälle. Det var nya och gamla romaner och även lite ungdomslitteratur. När vi därefter började bo i olika städer blev det bara sporadiska träffar, och nu, med ett antal barn i bilden, är det ännu svårare. Men vi är fortfarande FDFK, och varje gång jag har kontakt med någon av dem, som Erica som jag hade mitt årliga Ofvandahlsfika med nyligen, kommer det upp – ska vi inte försöka ses? Jo, det ska vi. Börjar vi kolla datum nu är mitten av hösten en rimlig uppskattning.
Min andra bokcirkel hade mer början, mitt och slut, även om slutet kom efter att en inbokad träff blev inställd och sedan aldrig flyttades. Jag minns att vi skulle ha läst Skynda, kom och se av Lotta Lundberg och att jag hade ett biblioteksex hemma länge men utan bokcirkeldatum inte hittade motivationen att läsa den. Bokcirkeln bestod av mig från Stadsbiblioteket, tre medarbetare på Stadsmuseet och en kusin till en av dem. Vi, minus kusinen, jobbade då med Stockholmskällan och sågs med jämna mellanrum till vardags. Det var otroligt roligt att även ses i varandras hem och äta middag tillsammans. Böckerna kom kanske i andra hand, men var ändå skälet till att vi träffades.
Och så för två år sedan startade vi Sture biblioteks läsecirklar. Där är konceptet en bok – en kväll. Man anmäler sig till det tillfälle man är intresserad av, så det blir inte en fast grupp, även om flera personer är återkommande. Alla bokcirklar jag varit med i har inneburit att jag läst sådant jag inte skulle ha valt själv, vilket är väldigt berikande, särskilt som man får diskutera boken efteråt och antingen kan konstatera att man fått öppnade ögon eller att den var usel och att man visste det från början, och särskilt inför Stures cirklar har jag läst en blandad kompott – klassiskt, romantiskt, urbant, samhällskritiskt, svenskt, amerikanskt, isländskt, franskt.
Den senaste Sturecirkeln var den om Jens Liljestrands Novellix-novell Sandhamn som jag ledde tillsammans med kollegan AnnCharlotte häromveckan. Den ena överraskningen var att det dök
upp en kvinna med latinamerikanskt ursprung som forskade i latinamerikansk litteratur. Hon hade med sig ganska avancerade anteckningar om berättelsen, kring ord, karaktärer och teman. Jag älskade det. Hon hade fått prata hela kvällen om hon velat. Eller ja, vi tyckte ju olika om mycket, så jag själv hade inte kunnat hålla tyst. Den andra överraskningen var att novellen, efter att ha tecknat ett porträtt av huvudpersonen, mest kretsar kring en grovt skildrad pedofilisk handling – och det gruppen valde att prata om var den glassiga miljön på Sandhamn och de tjusiga människor som åker dit på somrarna. Och det här var inte cirkeldeltagare som var för känsliga för att våga prata om obehagligheter, så på något sätt kan de inte ha sett det skildrade som alltför uppseendeväckande. Det chockerade mig faktiskt. Ska man se något gott i det hela så är det väl att det här är charmen med läsecirklar med olika konstellationer varje gång – samtalen kan ta vilka riktningar som helst och det går sällan att göra gissningar på förhand. Ingen läser en bok på samma sätt som någon annan.
Det har också blivit några lösa kompisbokcirklar de senaste åren, där de mest frekventa har varit de som ägt rum på Espresso House på Sveavägen med Gospelcenter-Jonas. På Gospelcenter finns många borde-läsa-böcker. Några av dem har det blivit.
Så – är en gammal hederlig företeelse som bokcirklar på väg att dö ut? Knappast. Att prata böcker verkar bli enklare och enklare. Förutom bokcirklar i hem, på bibliotek, på radio och på andra sätt är bokbloggsutbudet stort och där finns förstås interaktiva möjligheter, för att inte tala om framtidens böcker med sociala funktioner.
Ett litet PS. Den här texten påbörjades i förrgår på ett annat Espresso House på Sveavägen. Nu har jag gått igenom den och ändrat på alla möjliga ställen för att göra den begriplig. Saken var nämligen den att ett par, kanske ryskt, satt bakom en vägg från mig sett och pratade tyst. Hade de fört ett vanligt, normalhögt samtal hade det nog inte varit något problem, men den tjejens röst var inte bara tyst, den var ynklig och vädjande och igång konstant, och sammantaget, rösten, satsmelodin, en vägg emellan, lät det som att man stängt in en stackars hundvalp i en skrubb och stod utanför och lyssnade på ett oupphörligt gnällande. Jag satt i bästa fåtöljen och hade beställt en helt egenkomponerad is-latte macchiato med hasselnötssmak, men hjärnan kunde bara sysselsätta sig med en sak. Gnället. Vanligtvis är jag långt ifrån lättstörd, men det här var något utöver det vanliga.
CCLXXXIV En bok till brorsonen

Som bibliotekarie och faster har man ett visst ansvar. I går fyllde brorsonen två år, vilket var ytterligare en anledning att gå till bokhandeln och leta upp en lämplig bok till hans växande bibliotek. Den här gången blev det Mina första 123, eftersom tvååringen är en räknande liten människa. Hans favoritsiffra är åtta.
CCLIV Lysholms dikter
Nu äter landskapet sin nyponsoppa
med en vacker gammal silversked.
Så avslutas dikten ”Färden till det täcka och sidengröna Haga”, en av de sista dikterna i samlingen Träd och vattenspeglar från 1955. Allt den gode Gustaf Adolf Lysholm skriver är inte helt begripligt, men det är vackert och sirligt. Egentligen var jag ute efter en helt annan bok när jag var nere i magasinet och rotade och kom upp med den här, och det fanns ju faktiskt en hel Lysholm-rad. Det kan vara värt att plocka upp någon till. Dikterna är obegripliga på ett lättillgängligt, stämningsfullt sätt.
CCL Människor helt utan betydelse
Har du läst Johan Klings Människor helt utan betydelse? Förra sommaren höll vi två läsecirklar kring den på Sture bibliotek. Det var väldigt intressant, och värt … tiden, jag vill inte säga besväret, att läsa den två gånger och gå in på djupet. På ytan är det en stockholmsskildring, en modern Doktor Glas, om en man som går omkring i stan en sommardag och grubblar över sina egna misslyckanden, dyster, paranoid och framför allt osäker. Det är också en skildring av Stockholms mediefolk, en glassig värld av ryggdunkanden och utfrysning och NK-shopping. Och så berättelsen om ett förhållande som kanske, men bara kanske, håller på att gå i kras. Vid andra läsningen har man mer på fötterna och ser händelserna i ett annat ljus. Var kommer den unge mannens osäkerhet ifrån? Nycklarna finns där.
Så här ett år senare har jag sett novellfilmen (tack, Anna, för tipset). Jag fick lite av den där ”just det, så här ser det ut i verkligheten”-känslan som jag fick för första gången när jag läste Bert-böckerna i 13-14-årsåldern och några år därefter såg Bert-serien på TV. Hans föräldrar var ju inte alls så där obegripligt konstiga och knäppa som han hade beskrivit dem, ändå var de precis som han hade beskrivit dem. Och så förstod jag – han hade ju filtrerat dem genom sin 14-åriga hjärna och skickat över bilderna till min 14-åriga hjärna. Och även i vuxen ålder och med alla förutsättningar att se samtliga beskrivna miljöer i Johan Klings bok framför mig låg filtreringen i vägen och en filmatisering gav mig ett nytt perspektiv. Vissa detaljer var förstås inte med och andra hade lagts till, men jag kände igen mig. I boken får man Magnus värld inifrån, i filmen Magnus värld utifrån, om än med honom själv som ett slags ofrivillig ciceron. Man får till och med höra honom tänka.
Se gärna filmen (knappt en halvtimme lång) och läs ännu hellre boken. Och vill du diskutera dina intryck är jag den första att ställa upp.
CCXLVII Säg det med en roman
Hade DN-artikeln om Alexandra Borgs avhandling ”En vildmark av sten” framme hela dagen i går, men hann inte läsa den. Så hur ska jag hinna läsa själva avhandlingen, som jag har reserverat på Stadsbibblan?
Men artikeln är nu läst, och det handlar alltså om hur staden Stockholm skildrades i skönlitteraturen kring förra sekelskiftet. Självklart har vi försökt lyfta fram sådana skildringar i arbetet med Stockholmskällan, men det är mycket mer tidsödande att jobba med skönlitteratur än med facklitteratur (som man inte behöver läsa från pärm till pärm för att hjälpligt analysera, beskriva och ge ämnesord). Mest välrepresenterad i Stockholmskällan av Alexandra Borgs undersökta författare är Maria Sandel. Av henne kan man hitta ett antal fulltextnoveller i databasen.
Det är så oerhört lärorikt att läsa samtida skönlitterära stockholmsskildringar. Vad innebar stadsliv – övervägde arbetstillfällen, service och nöjen trångboddhet, otrygghet och smuts? När var Stockholm så litet att alla kände alla? Hur har stadsdelarnas status skiftat? Och vad tyckte resten av Sverige om 08:or, före telefonnumrens tid? Det är när åsikter, attityder, livsvillkor och världsbild syns mellan raderna som det blir riktigt intressant. Vad som producerades i Kungsholmens industrier går att ta reda på på annat sätt, men hur arbetarna levde, tänkte och pratade kan man fråga Maria Sandel om.