Etikettarkiv: Litteratur

CCXLVII Säg det med en roman

Hade DN-artikeln om Alexandra Borgs avhandling ”En vildmark av sten” framme hela dagen i går, men hann inte läsa den. Så hur ska jag hinna läsa själva avhandlingen, som jag har reserverat på Stadsbibblan?

Men artikeln är nu läst, och det handlar alltså om hur staden Stockholm skildrades i skönlitteraturen kring förra sekelskiftet. Självklart har vi försökt lyfta fram sådana skildringar i arbetet med Stockholmskällan, men det är mycket mer tidsödande att jobba med skönlitteratur än med facklitteratur (som man inte behöver läsa från pärm till pärm för att hjälpligt analysera, beskriva och ge ämnesord). Mest välrepresenterad i Stockholmskällan av Alexandra Borgs undersökta författare är Maria Sandel. Av henne kan man hitta ett antal fulltextnoveller i databasen.

Det är så oerhört lärorikt att läsa samtida skönlitterära stockholmsskildringar. Vad innebar stadsliv – övervägde arbetstillfällen, service och nöjen trångboddhet, otrygghet och smuts? När var Stockholm så litet att alla kände alla? Hur har stadsdelarnas status skiftat? Och vad tyckte resten av Sverige om 08:or, före telefonnumrens tid? Det är när åsikter, attityder, livsvillkor och världsbild syns mellan raderna som det blir riktigt intressant. Vad som producerades i Kungsholmens industrier går att ta reda på på annat sätt, men hur arbetarna levde, tänkte och pratade kan man fråga Maria Sandel om.

CCVIII Det boktäta samhället

Framtidens romanläsning enligt Jens Liljestrand i DN under rubriken ”Intellektuella unga överger litteraturen”: ”En välmående men avsides konstform, ett nischintresse och en statusmarkör för en liten, inflytelserik, åldrande och med kulturellt kapital välförsedd samhällselit, medan folk i allmänhet hellre konsumerar andra former av kultur – om de inte överger den helt.”

Kanske. Kanske inte. Men det är inte så länge sedan Pressbyrån enbart sålde Harlequin-romaner, och inte kunde man under min uppväxt kila iväg till ICA och köpa en liter mjölk och senaste Nobelpristagarens genombrottsroman.

CCIV Kungsholmslitteraturen


Vilken fröjd att stå och botanisera i Stadsbibblans magasin för stockholmslitteratur i går och ta hem en trave böcker om Kungsholmen. I morse blev det ett blogginlägg om tunnelbanehistoria på Vårt Kungsholmens sajt och under lunchen satt jag och fördjupade mig i gamla kopparstick och andra bilder i Fogelströms 300 år på Kungsholmen från 1972. Det har hänt mycket på 300 år (eller 340 år) och det är en utmaning att orientera sig i bilderna. Kvarnar där hus ska stå, ringlande staket som inte har någon motsvarighet i dag, långa broar ut i vattnet som täckte mycket större yta än nu, kala kullar, skog i bakgrunden.

Känns som den gamla goda tiden när jag höll på som mest intensivt med att fylla Stockholmskällans databas med intressanta poster. Då fick man plöja böcker. En liten bråkdel av informationen blev kvar innanför pannbenet och längtar efter mer.

CXCIV Stockholm Arlanda Airport

Jag älskar flygplatser. Känslan var kanske mer mytisk när jag var yngre och nu besudlad av upplevelser av dryga säkerhetskontroller, korsförhör, stress, förseningar och strikta bagageviktsregler, men ändå.

Självklart kastade jag mig över fotoboken Stockholm Arlanda Airport av Johan Fredin-Knutzén när jag upptäckte den. Fotografen har fram till nyligen haft en liten utställning på Sture bibliotek (fast med bilder ur boken I stadens spår, om Stockholms tunnelbana) och under bilderna låg en trave Arlanda-böcker. En av dem fick följa med hem, och nu har jag gått igenom den från första till sista sidan. Många bilder är tjusiga, andra mer dokumentära rakt upp och ner. Det är nästan lika mycket faktabok som fotobok, med texter om taxibanor, tull, flygplatsbröllop och trafikledningstorn. Och det är helt okej, men hade varit mycket mer tilltalande om texten korrekturlästs. Här finns slarvfel av olika slag, och samma fakta upprepas ibland flera gånger. Men bortser man från det kan man få bra inblick i vad som händer bakom kulisserna och vilka arbetsuppgifter som utförs. Till exempel hade jag inte en aning om att Arlanda håller sig med en skyddsjägare, som håller koll på oönskade fåglar.

Nu ser jag att boken har en enkel hemsida, vars innehåll är ett ljudsatt bildspel. Ah. Här kan man gå in och få flygplatsfeeling på en minut blankt precis när man vill.

CLXXXV Alles Autobahn


Supertrevliga bibliotekarien Maria på Goethe-institutets bibliotek har bloggen Alles Autobahn (det är lugnt, den är på svenska) och skriver här om grafiska romaner som rör musik. (Jag har haft en faiblesse för grafiska romaner de senaste två åren, snart kommer jag att dela med mig av mina egna favoriter.) Kolla boktipsen, bloggen i övrigt och naturligtvis biblioteket på Bryggargatan 12A, nära Centralen. Är man tysktalande lär man hitta massor av intressant material, men även för oss andra finns det mycket att ta del av, som film och musik och även en del svensk- och engelskspråkig litteratur. Och så är det ju så trevligt att gå dit.

CLXVII Krönikor med kraft

Det är långt till Ryssland och mycket båttid är mycket lästid. Under gårdagen hann jag läsa ut Liza Marklunds krönikesamling Nya röster sjunger samma sånger, som jag nämnde för några veckor sedan. Jag håller inte med om precis allt, men mycket. Liza Marklund är bra på att föra fram åsikter och det blir aldrig tråkigt, oavsett om det handlar om terrorism, feminism, journalistik, segregering eller fildelning.

Jämställdhet upptar stora delar av boken och många frapperande orättvisor läggs i dagen – man knyter nävarna i frustration och nickar i samförstånd och skakar på huvudet i uppgivenhet och sänker ögonbrynen i kamplust – men det kommer fram en och annan tolkning som jag inte alls kan skriva under på. Som texten med rubriken ”Expressen – en gapig kärring”, publicerad i Månadsjournalen 1999. Där sägs att kvällstidningarna inte anses vara lika bra som de fina morgontidningarna och andra mer ansedda medier eftersom de förra är kvinnliga och de senare manliga. ”Kvällstidningarnas aggressiva tanter är ganska ensamma på mediernas kafferep. Där finns förstås gott om virkande farmödrar och galaklädda skvallerbyttor, men ingen annan än tabloiderna tar nyhetsjournalistiken på kvinnligt allvar.” Liza Marklund tycker vidare att TV3 Direkt var ett bra försök till ”tabloid nyhets-tv”.

Nej. Nej nej nej. Ge mig en enda god anledning att vilja bli förknippad med de medier som säljer lösnummer med hjälp av kändisskvaller, bantningstips, nakenchocker och skrämselpropaganda om brottslighet och sjukdomar (och vid extra stor nyhetstorka uppgifter om vem som tjänar mest i min stadsdel). Och som gång på gång blir anklagade för att trakassera både skyldiga och oskyldiga individer för att läsarna ska kunna förfasas över andras olycka. Så länge den eventuella goda journalistiken döljs bakom rubriker av det här slaget kommer jag aldrig att köpa en kvällstidning och håller mig alltså till andra medier – de vettiga, inte de ”manliga”.

Nog om detta. De krönikor som upprör mig för att jag tycker precis tvärtom är få, de som upprör mig för att jag håller med är många fler. Läs boken och tyck själv.

CXLIII Shutter Island

Man kan läsa boken, se filmen eller, som jag, välja seriealbumet. Det var snyggt tecknat och gav rätt känsla på mentalsjukhusön under en våldsam storm – hård, kuslig, dramatisk. Men när jag vänt sista sidan var jag bortkollrad. Vad var sanning, vad var psykos, vilka var goda, vilka var galna? Jag var tvungen att gå till IMDB:s FAQ-sida med spoilers för att få något slags facit. Småspännande (det blir sällan mer än småspännande i seriealbum), men behållningen var tecknarstilen och användandet, eller inte, av färg.

CXXVI One Day

Okej, jag är officiellt såld. Många har pratat om hur fantastisk David Nicholls One Day är, den tjugo år långa historien om Emma och Dexter, ursprungligen universitetsvänner i Edinburgh, men jag var ändå inte beredd på att jag skulle absorberas så totalt. Nej, det är inte stor litteratur, men ja, det är välskrivet, underhållande och smart. Jag skrattade högt, särskilt under första tredjedelen, innan de mörkare tonerna kommer in. De gånger jag läste boken på tunnelbanan – omslaget är väldigt distinkt och lättigenkännligt – hoppades jag hela tiden att någon skulle komma fram och säga: ”Visst är den bra?” Det var det ingen som gjorde. Jag tycker vi borde bli bättre på sådant.

I går kväll deltog jag i Sture biblioteks läsecirkel kring boken, och som alltid ger det en extra dimension, minst, att stöta och blöta en läsupplevelse i grupp. Vi dissekerade karaktärer, pratade språk, bedömde trovärdighet och ventilerade förstås mycket tyckande om bra och dåligt. Men allra mest var det hyllningar, och egentligen hade vi inga större meningsskiljaktigheter. Det är en bra bok, helt enkelt. Läs den.

CXVII Själsfrände

I kväll var sista programmet för säsongen i Stadsbibliotekets Själsfrände-serie. Anneli Jordahl hade valt finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus, som jag aldrig hört talas om, och skulle berätta om hennes författarskap, och förband var tre av mina bibliotekariekolleger som skulle tipsa om helt andra böcker. Jag tog en bra plats och bläddrade lite i den enda Anneli Jordahl-bok jag läst, Klass – är du fin nog?, men blev anmodad av kollegan Annika att komma upp och förmingla i lunchrummet (det har under dagen varit en konferens som bland annat handlat om den här typen av program, och konferensdeltagarna bjöds på förfriskningar). Jag protesterade att boktipsen ju skulle börja om fem minuter, men enligt Annika förminglade även boktipsarna.

När programmet väl kom igång, en aning sent, pratade Patrik om skräckel, Alice om 60-talspoesi och Jon om Anaïs Nin. Patrik anknöt bland annat till utställningen av serietecknaren Kolbeinn Karlssons konst som just nu står i en del av rotundan och ser skräcklig ut. Alice pratade om några olika 60-talsdiktare och tidens poetiska ideal, och läste högt ur diktsamlingar av Sonja Åkesson och Kristina Lugn. (Jag filmade med min usla mobilkamera, resultatet kan ses nedan, men det enda hörbara partiet är ”jag ser en likhet mellan mig och potatis”.) Jon pratade om sitt kluvna förhållande till Anaïs Nin och avrundade: ”Vi får se hur det går med Nin och mig. Antingen blir vi vänner igen, eller så börjar vi gräla om ett läppstift.”


Anneli Jordahl intervjuades av Harald Hultqvist och de pratade mest om romanen Mörkrets kärna från 1965, om hur helgjuten den är och om varför Marianne Alopaeus aldrig riktigt slagit i Sverige trots att hon skrev på svenska. Den handlar om en ung kvinnas vuxenblivande och avståndstagande från den överklass hon växt upp i och skulle kunna jämföras med Ulf Lundell eller Hermann Hesse, men kommer aldrig att göra det eftersom – enligt Anneli Jordahl – kvinnliga författare inte kan skriva kärvt och utan ödmjukhet och bli uppskattade för sin stil. Romanen tolkas lätt som självbiografisk, trots att Marianne Alopaeus sa bestämt att den inte handlar om henne själv, men att det inte spelar någon roll vad hon säger, för det kommer läsarna att tro i alla fall.

Som vanligt när man hör läsentusiaster prata böcker önskar man inget hellre än att sätta tänderna i just den romanen, för att få läsupplevelsen och bilda sig en egen uppfattning. Själsfrände-serien går alltså ut på att en känd person plockar upp en bok ur bibliotekets magasin, skriven av en författare som han eller hon känner släktskap med, vilket ju blir spännande på grund av den personliga kopplingen, men också visar hur besvärande stort utbudet är. Jag kommer aldrig någonsin att kunna beta mig igenom Stadsbibliotekets magasin, jag håller mig inte ens à jour med det nya.