Nu är det officiellt – årets ”Stockholm läser”-bok är PC Jersilds roman Barnens ö från 1976. En ny pocketutgåva med förord av Jenny Jägerfäld har precis kommit ut. Sätt igång och läs! Inom kort kommer läsecirklar och andra aktiviteter kring boken att dras igång runtom i Stockholm.
Och ja, jag har stolt plockat fram mitt gamla signerade exemplar.
NuDå! Stockholm är en bra bok med ett besvärligt namn (hur ska man uttala det?). Det är en i raden av Stockholmsfotoböckerna som är uppställda efter modellen gammalt foto och modernt foto från samma plats, sida vid sida på ett uppslag. Enkelt och oerhört effektfullt för den som är nyfiken på hur staden tedde sig för dess invånare för kanske 100 år sedan. Ambitionen att ta konceptet ett steg till, genom att märka ut detaljer som återkommer både på den gamla och den nya bilden, trots att miljön förändrats mycket, tycker jag dessutom har lyckats. Resultatet är pedagogiskt och tankeväckande.
De flesta bilder kompletteras med en kort beskrivande text eller ett citat, som i fallet med Katarina brandstation ovan, där man satt in ett stycke ur En södergrabb berättar – barndomsminnen och bilder från 1880-talets Stockholm av Harry Sandberg. Man kan nog lugnt säga att Sandbergs memoarer, som gavs ut 1957, inte är en av de mer kända Stockholmsskildringarna, och ändå har man valt att plocka några rader ur den boken. Dessutom exakt samma rader som jag för några år sedan valde ut för att förstärka ett annat, liknande foto från Katarina brandstation som ligger i Stockholmskällans databas.
Coincidence? I think not. Men att inspirera är Stockholmskällans syfte, så jag ser lånet som ett bra betyg på utfört arbete.
Välkomna till Slussens biblioteks litterära program! Som vanligt handlar allt om Stockholm.
På läsecirkelsidan kommer först två deckarprogram som vi arrangerar med tanke på ”Skuggsidan – en utställning om gatans brott”, som öppnar 1 februari på Stadsmuseet. Jag och mina bibliotekskolleger har förhandskollat några av utställningsföremålen, som då befann sig i museets magasin i Frihamnen.
Därefter en ”Stockholm läser”-cirkel – en knapp vecka kvar till avslöjandet av årets bok. Det här är första året jag har fått veta i förskott vilken bok det kommer att bli. Många andra medarbetare, precis som jag själv i fjol, planerar nu för diverse ”Stockholm läser”-aktiviteter, utan att veta vilken titel det gäller.
Allra mest unika blir nog de sista två cirklarna. Den första av de böckerna, Drömlandet, kom 1909 och den andra, Fosterbarn, kom på 1950-talet, men utspelar sig i Stockholm från 1880-talet och framåt, och miljön vi kommer att befinna oss i under cirkelkvällarna är museilägenheten Stuckatörens våning, inredd som under 1800-talets slut.
Bokluncherna blir spännande. Den första är ganska snart, och jag har inte läst böckerna jag ska prata om. Till tillfället därefter är det inte heller så mycket tid, och jag har bara funderat på programidén i teorin, att det nog borde gå att hitta tre romaner, skrivna för länge sedan eller moderna som utspelar dig i förfluten tid, som man kan berätta om utifrån gamla foton och annat material i Stockholmskällan. Men vilka … Det blir lika intressant för mig som för alla andra!
Deckare nummer två, den om Akademimorden, har jag helt överlåtit åt en kollega, men de övriga programmen kommer jag att hålla i, på egen hand eller med sällskap.
Så olika läsecirkelträffar kan bli. Senast var det jag och två till som pratade om Röda rummet, och i dag var det jag och nio till som pratade om Den allvarsamma leken. Och vi som egentligen ska sätta streck vid åtta personer inklusive samtalsledande bibliotekarie.
Roligast var kanske att lyssna på damen som berättade att det var minst 40 år sedan hon senast läste boken och nu hade hon alltså fått tillfälle att göra det igen. Och hon var mäkta irriterad! Arvid, som hon hade uppfattat som så romantisk, insåg hon nu är en mansgris och en velpelle av värsta slag.
Jag håller med. Den allvarsamma leken brukar lyftas fram som en av tidernas främsta kärleksromaner, men för att vara en sådan är den högst oromantisk. Skärp dig, Arvid! Ta dig i kragen, Lydia! Det duger inte att sitta vid fönstret fyra trappor upp på Johannesgatan, se på den fallande snön och tycka synd om sig själv och varandra.
Bokrelease för en jubileumsbok om en stockholmsk kyrka – här fanns alla faktorer som appellerar på mig, men jag kände inte en själ där i Engelbrektskyrkans församlingssal och hade svårt att mingla, smög bara runt lite kring kanapéerna som ingen vågade ta av. Sedan kom mina kompisar från Stadsmuseet. Då kändes det bättre.
Kyrkoherden, och även ytterligare en av talarna under bokpresentationen, överraskade genom att fokusera starkt på innehåll snarare än form, på möjligheten till gudsmöte och synen på församlingsliv vid kyrkans tillkomst. Uppfriskande!
Dessvärre kunde jag inte stanna i mer än trekvart, och det var precis vid den tiden presentationen avslutades. När jag stod i kapprummet utanför salen och precis hade tagit på mig kappan hörde jag att man välkomnades att ta för sig från borden. Gissa vem som armbågade sig fram och tog en kanapé i flykten.
Boken heter Den vill vara ny och stark – Engelbrektskyrkan 100 år.
Jag gillar Jonas Karlssons berättelser, fulla av vardagsabsurditeter, inte i samma humorgenre som Seinfeldska avklädande iakttagelser (”it’s funny because it’s true”), men heller inte helt och hållet i det bisarra facket. Bara snäppet över realism.
God jul, den första Jonas Karlsson-berättelse som närmar sig romanlängd, utspelar sig på ett namnlöst kommunkontor (men vi vet att kommunens slogan är ”Landsbygd i samverkan”). Där, i ett mötesrum på HR-avdelningen, kläcks idén att adventsljusstakar ska ställas i fönstren på det stora kommunhuset i december och bilda bokstäverna ”GOD JUL”, en fin och kostnadseffektiv julhälsning till invånarna. Men det blir fel, precis allt blir fel. Initiativtagargruppen visar upp exempel efter exempel på bristande förståelse för gängse mänskligt beteende, och den trevliga överraskningen övergår från en övning i samarbete till ett maktfullkomligt påbud som genomdrivs under hot och tvång.
Ljusstaksprojektet beskrivs ur Fridas perspektiv, den unga, försynta medarbetaren, som inte precis är den neutrala iakttagare som man först kan tro att hon är. Här finns nämligen ingen ”straight man”, Jonas Karlsson jobbar inte så. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller inte. Man får vara sin egen ”straight man” och försöka hålla rätt perspektiv, till exempel notera små detaljer som visar att de skildrade galningarna faktiskt ska föreställa helt vanliga kommunanställda. Läsglasögon sätts på, en mobiltelefon pressas ner i en lite för smal bröstficka på skjortan.
Berättelsen hade vunnit på att skäras ner till novellformat, både för att det hade blivit en tätare historia och för att den, i min smak, hinner bli lite för knäpp för att plocka igenkänningspoäng rakt igenom, men man är förhoppningsvis tillräckligt nyfiken på upplösningen för att hänga med till berättelsens allra sista vändpunkt, då galenskapen verkligen släpps lös, utan avsteg från kommunens, särdeles fritt tolkade, regelbok.
Jag läser i Maria Küchens recension i Sydsvenskan att hon tolkat God jul närapå genomgående tvärtom. Hon ser den som en hyllning till demokratin, där krångel vid beslutsfattande är priset för att alla ska få vara med, istället för att en despot till chef enkelt ser till att varje adventsljusstake hamnar i rätt fönster, men berättelsen är lite för humoristisk, anser hon, för att debattinlägget ska framträda ordentligt.
I mina ögon är det här istället en tillskruvad verklighet, där det möjligen finns en demokratisk önskan och välvilja någonstans precis i början, men där usel kommunikationsförmåga och ett sjukligt bevakande av egna positioner får härja fritt både under och ovanför ytan, polerat med kommunhusfloskler om lyssnande och samverkan. Man måste bara skratta.
Dessutom, skriver Maria Küchen, är det ett smart men riktigt billigt försäljningstrick att kalla en höstutgiven bok ”God jul” och pynta den med en julklappspapperslik framsida, medan jag ser det som halvdumt att göra boken till en så säsongsbetonad produkt, som butikerna kanske inte så gärna skyltar med så snart mellandagsrean är över.
Det finns inte ens affisch ännu, men här är information om vårens första litterära salong på Sture bibliotek. Och ja, det är jag som kommer att leda den, så kom! Det är bara en novell, så det blir stor utdelning – förhoppningsvis – för liten insats. Klicka på bilden för att förstora eller läs informationen här på biblioteket.se.
Okej, nu är den här argdryga bloggaren i gång igen (måste be DirektPress ta en ny bild på mig). Blev ombedd att skriva några Stockholmsboktips och dessa valdes ut, vet inte exakt i vilka tidningar boktipsen hamnade, men i alla fall i Södermalmsnytt och här i Östermalmsnytt.
En fint formulerad iakttagelse från en stadsromantiker – den fantastiskt produktiva stockholmsförfattaren Per Anders Fogelström – till en annan – denna kungsholmsbo, som gillar den beskrivna stadsaktiviteten och motstridigt nog trivs så bra där tiden stått stilla.
Theomis 
