Etikettarkiv: Litteratur
MDCCXII Skall
Jag vet inte varför jag har en sådan dragning åt att raljera över hur somliga beskrivningar av och omdömen om konstnärliga verk formuleras, men nu gör jag det igen.
I en recension i Svenska Dagbladet, som beskriver Agnes Gerners diktsamling Skall i positivt analyserande ordalag, läser jag följande meningar: ”Skall är ett djurläte men också ett verb. Ett läte utstött av en varelse som saknar språk och samtidigt en mänsklig föresats, en uppmaning: jag skall, du skall. På så sätt försätter redan titeln oss i ett tillstånd någonstans mellan hjälplöshet och beslutsamhet, mellan det djuriska och det mänskliga.”
Jo, jag håller med om slutsatsen att ”skall” är ett välvalt ord på grund av sina dubbla betydelser, men det försätter mig inte i något särskilt tillstånd alls.
En tisdagskväll i början av augusti stod jag lite i bakgrunden på Rönnells under releaseevenemanget för Skall (det blev helt fullt när alla var på plats, så bilden nedan är lite missvisande), där författaren läste upp några valda delar och förlagsrepresentanten pratade lyriskt om reaktionerna boken fått dittills.
Nu, två månader senare, har jag läst den lilla boken med det tilltalande omslaget och formatet. Jag gillar ändå hur Svenska Dagbladet-recensenten förklarar dikternas djurtema, men läste själv, för ovanlighetens skull, mer oreflekterat och kom snart in i textens bildvärld, tämligen tolkningsfritt. Kanske försattes jag i något slags tillstånd, trots allt.
Så här kunde det låta:
De cirklar fortfarande omkring oss,
rävarna
Deras faluröda päls
antyder ett blodsband:
vårt hus och deras kroppar
MDCCVIII Lunch och spöstraff
På lunchen i går lämnade jag Sturebibblan för att vara med på åtminstone större delen av Stockholmia förlags bokpresentation på Stadsbiblioteket, arrangerad av kollegerna i min gamla enhet. ”Het från tryckeriet” sa de om den aktuella boken, och det verkade nästan ha varit bokstavligt menat, så ny var den. Från skuggsidan : Folk och förbrytelser ur Stockholms historia har getts ut i samband med utställningen Skuggsidan på Stadsmuseet och Medeltidsmuseet och tar upp olika aspekter på ljusskygg verksamhet, och även dess konsekvenser för påkomna förbrytare. En av talarna hade skrivit ett avsnitt i boken om kroppsstraff i äldre tider, så medan man satt och mumsade på smörgås och äppeljuice från bibliotekets café berättades det om rådbråkning, stegling och andra avancerade metoder att plåga och avskräcka, och om den lite mer okonstlade kroppsstraffsformen piskning.
Även om den som berättar om händelser i Stockholm förr i tiden – som kan vara jag själv – konkretiserar genom att till exempel nämna just den adress där något ägde rum kan det ändå vara så svårt att se det hela framför sig. Det låter påhittat hur belagt det än är, inte kan väl stockholmare ha gjort sådana där konstiga saker, jag vet ju hur stockholmare är och vad stockholmare gör, jag är en av dem. Tider och människor förändras – i vissa avseenden – så dramatiskt att det bara inte går att förstå att grisar i stan, snabelskor och offentligt utförda kroppsbestraffningar har varit lika vardagligt som kaffe från Espresso House.
Men det händer att en eller annan detalj slår an något i en och plötsligt levandegör det där obegripliga. Just den här gången var det björkris. Jag har ingen aning om varför. När författaren pratade om vilka olika sorters ris man använde till att piska någon över bar hud tills blodet rann nämnde hon björkris, och jag kunde lätt föreställa mig ett knippe, sådant som det görs kvastar av, som man kan hänga påskpynt i och, när det slagit ut, klä midsommarstången med eller binda fast på åkdon som ska forsla nybakade studenter. Och när jag väl såg redskapet framför mig kunde jag också föreställa mig pryglingen.
Sedan har jag några steg kvar till att greppa det faktum att kroppsstraff och avrättningar på Stockholms torg hörde till tidens folknöjen.
MDCCVII Läsecirkelkursen startad
Det första tillfället av tre, och mitt enda, på kursen ”Lär dig leda läsecirklar” gick av stapeln på Sturebibblan i går. Enhetskollegan Helena och Annika från Stadsbiblioteket och bokcirklar.se, som tillsammans håller i de två kommande gångerna, berättade om bakgrunden till att man träffats och pratat böcker genom tiderna, varför det har fått ett uppsving de senaste åren och hur man gör, som grupp och som ledare. Min punkt var exempel på platser och sammanhang där man cirklar. De är kopiöst många. Hemma, på café, på biblioteket, i bokhandeln, på museer, i bloggar, på radio, på TV, med folk man känner eller med främlingar, över en middag, i anonym chatt, eller helt passivt som publik till bokpratande experter eller lekmän.
Vi satte stopp vid tolv anmälningar och fick även en reservlista. Vilka skulle de vara? Vana eller ovana cirklare? Lyssnare eller snackare? Det blev bara kvinnor – inte det minsta överraskande – men ändå en bra blandning i andra avseenden, från unga utländska studenter till äldre damer, någon som ville starta en feministisk bokcirkel, någon annan som ville diskutera facklitteratur i grupp vilket väninnorna inte var så pigga på och någon som aldrig deltagit i någon bokcirkel alls. Generellt verkade förväntningarna vara höga på vår kurs – som leds av personer som i princip förberett sig lite sådär på varsitt håll och minst av allt gått någon kurs själva – och man efterfrågade till och med diplom efter sista tillfället. Visst, det går att ordna.
Vi kände oss hur som helst ganska nöjda efteråt. Själv fick jag en kick av att deltagarna satt och antecknade det man stod och svamlade om – till exempel redogjorde jag mot slutet av min punkt mer detaljerat och entusiastiskt än jag tänkt om mina två erfarenheter av cirkelträffar med författarmedverkan – och jag är nyfiken på vad de faktiskt fick med sig.
Nästa gång ska de fördjupa sig i metodfrågor och alla ska ha läst Hjalmar Söderberg-novellen Med strömmen, som det blir en så att säga teoretisk läsecirkel om. Den riktiga läsecirkeln sparas till sista tillfället och kommer att gälla ”Det afrikanska namnet”, den novell i Åsa Fosters samling Man måste inte alltid tala om det som jag tror väckte mest tankar, känslor och åsikter under Helenas och min cirkel för en dryg månad sedan. Redan på den här första träffen märkte vi att deltagarna gärna diskuterar frågor med varandra, helt opåkallat från vår sida, så vid tredje träffen lär det finnas ett uppdämt behov.
MDCCIV Let’s Explore Diabetes with Owls
The New Yorker-numren som dyker upp hos mig varje vecka – punktligt i digital form, sent och oregelbundet på papper – är så enormt innehållsrika trots sitt ganska tunna format att jag bara kommer igenom en bråkdel. Men står David Sedaris med i listan över ”contributors” höjs alltid min motivation radikalt.
I helgen läste jag Let’s Explore Diabetes with Owls, samlade Sedaris-texter varav jag redan hade läst två, resten var nytt. I en kort ”Author’s Note” blir man som läsare upplyst om att sex korta texter i boken är av en avvikande karaktär, helt fiktiva och avsedda att läsas som monologer. Övriga texter består, åtminstone skenbart, av personliga reflektioner kring autentiska händelser ur författarens vardag. Det är dessa som är så tilltalande, humorn och självdistansen är slående och hans närstående hängs bara ut så där lite lagom, men tillräckligt för att man ska känna att man riktigt kommer under skinnet på riktiga människor. Monologerna sänkte tyvärr det sammanlagda omdömet. Inte för att de är sämre skrivna, utan för att flertalet driver på ett överdrivet sätt med människor som inte tycker och tänker som David Sedaris (tänk kristna och republikaner).
Men jag väljer att ha överseende med avvikelserna och uppskattar resten, särskilt de metabetonade bitar som har att göra med skrivprocessen, det mångåriga dagsboksskrivandet, det maniska antecknandet, hur intryck och erfarenheter omedelbart förvandlas till berättelser. Och jakten på en uppstoppad uggla, via en albinopåfågel, ”a chicken stretched over an owl form” och en mumifierad mänsklig arm, var lika kul vid andra läsningen.
MDCLXXVII Nedslag i höstutgivningen
Förlagsdag för bibliotekarier. Inspirerande som vanligt. Här presenterar debutanten Anna Hedlin sin roman Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten, en av en rad författare som berättade om och även läste lite ur sina alster, vid sidan av representanterna från förlagen. Jan Bergman pratade om sin dokumentärroman Sekreterarklubben och därmed om sin uppväxt bland kvinnor, hans mor och hennes väninnor, som alla arbetade inom underrättelsetjänsten under andra världskriget. Vilken historia och vilken berättare! Han höll på en bra stund och kunde ha fortsatt ännu längre.
MDCLXX Brottstycken av Sydafrika
Noveller och tigerkaka. Under kvällens litterära salong var det inte tyst många sekunder i sträck, alla var på olika sätt drabbade av Åsa Fosters berättelser om Sydafrika, präglat av sin moderna historia. Även jag och min medledare Helena hade olika tolkningar och uppfattningar.
Före träffen hade jag roat mig med att göra en Google-karta med de flesta av bokens nämnda orter och platser utsatta, vilket visade ett kluster i KwaZulu-Natal-området längs Sydafrikas östkust. För övrigt ett av de områden där jag och ett stort svenskt gäng åkte runt i buss för ett och ett halv år sedan.
Läs Man måste inte alltid tala om det!
MDCLXVII Babel har börjat
Så ljuvligt att höra Jessika Gedin prata om den första Babel-gästen som den som ”inleder hösten”. Den skönaste årstiden är här.
Men just i kväll såg jag Babel med väldigt blandade känslor, för hur trevligt, intressant och viktigt det än är med litteratur – en mycket stor del av både mitt jobb och min fritid – så är det som troende kristen svårt att inte reagera på vilken betydelse den tillskrivs. Prosa, poesi och låttexter – Babel-gästerna sökte svar och mening i egna och andras verk, och det är så klart inte fel, litteraturen har en unik förmåga att öppna dörrar, ge insikter, tröst, allt möjligt, men meningen, den ultimata meningen med allt, hittas inte där. Det Jesus-formade hålet i varje människas inre kan inte täppas till med en roman.
MDCXLVIII Det är augusti, jag har läst Pappan och havet
Pappan lutade sig fram över bordet i plötsligt förtroende; jag vill veta om havet verkligen är illvilligt eller om det bara måste lyda.
Vem då, frågade mumintrollet och spärrade upp ögonen.
Men pappan förmusslade sig genast och fördjupade sig i sin soppa.
Ur Pappan och havet av Tove Jansson, s. 143.
MDCXLIV Bibliotekens kretslopp
Efter min och Helenas massiva rensning av fortfarande hyfsat nya böcker på Sture bibliotek förra veckan har nu andra bibliotek i stan fått presentpåsar från oss att göra som de behagar med. Serieteket fick en laddning grafiska romaner som de inte hade sedan tidigare, och det tycks ha gått hem.
Då och då har jag köpt några väl valda grafiska romaner i New York, läst dem, donerat dem till Sturebibblan, låtit Sturebibblan donera dem vidare inom organisationen och på så sätt gett Stockholms stadsbiblioteks låntagare tillgång till lite mer udda och unika titlar. En eller ett par av dessa har nu fått nya hembibliotek. Varsågod att låna!
Theomis 