Av gårdagens två vandringar var den första en brandvandring ledd av en brandman, med start vid Bondeska palatset där en liten brandstation var inhyst under slutet av 1800-talet.

Vi fick höra en hel del om historiska bränder, men kanske var det ännu mer intressant att höra om moderna bränder i historiska hus, som här på Lilla Nygatan, där det brann på vinden i Petersenska huset i december 2006. En brandman blev skadad. Det lät riktigt dramatiskt.

Här i Didrik Ficks gränd hade det också varit dramatik. För några år sedan bodde här en äldre man i ett hus som bestod av en enda lägenhet i fyra plan. Första gången det brann i hans bostad var vår guide med i släckningsarbetet, och när gruppen började ställa frågor om omständigheterna nämnde han lite kort att det rådde viss misär hemma hos farbrorn, men att han vägrade bli hjälpt med ett annat boende. Andra gången det brann avled han av skadorna.

Kyrkbränder fick vi höra en hel del om. Branden här i Tyska kyrkan var speciell dels för att den skedde i oktober 1878, då även Stockholms allra mest ihågkomna brand ägde rum, den i Eldkvarn, och dels för att den inte spred sig till andra hus i Gamla stan. Det dåvarande tornet (70 meter högt mot det nuvarande på 90 meter) föll ner i kyrkan, men stora delar av kyrkans inre klarade sig.

Sedan kom det bästa på hela turen – vi passerade Kungsträdgården, där Storstockholms brandförsvar råkade hålla på med släckningsdemonstrationer just då. Guiden bad en av sina kolleger att ge oss en visning av brandbilen. Glädjen var stor i gruppen.

Här tittar vi på de slangkit som är tillräckligt små och smidiga för att bäras med upp till lägenhetsbränder.

Bakom den här luckan fanns utrustning för att ta sig in och fram på svåråtkomliga ställen. Någon pekade på den gula apparaten till höger, som såg ut att vara något slags cirkelsåg, men nja, den var inte så bra, sa brandmannen, men den blå som satt bakom den gula, den gillade han.

”Hur öppnar ni dörrar?” frågade någon. ”Här är nyckelknippan!” sa brandmannen och höll upp det här tygfodralet med två kofotvarianter och en yxa. ”Men yxan har vi mest med för att det är kul”, påstod han.

Ännu mer utrustning, som regnkappa och liksäck.

Gruppen gick sedan vidare mot Norrlandsgatan, där restaurangen Fågel Blå först brann och sedan sprängdes på 80-talet, och vidare till Johannes brandstation, som var turens sista stopp. Men när guidningen hade varat i trekvart längre än beräknat och fortfarande inte var riktigt slut var jag tvungen att avvika. Då var vi inne på brandstationens gård, och hörde guiden berätta om sina egna minnen från 1969 och framåt, då det fanns logement på stationen och många gånger fler brandmän än nu. Det hade varit intressant att få höra ännu mer, men det var hög tid att be att bli utsläppt genom den låsta grinden, för snart skulle nästa vandring börja.

Dagens andra och sista vandring hette ”Fabriksbarn och malmgårdsliv” och började vid Barnängen, där guiden berättade om de fabriksverksamheter och annat som funnits där. Pluspoäng för guidens fina kläder. Tyvärr samverkade inte omständigheterna något vidare – gruppen var ganska stor, guidens röst var ganska svag, intresset för ämnet var stort, vilket förstås var bra, men det ledde till att olika personer ställde frågor till guiden, vilket gjorde att det blev många enskilda samtal dem emellan och avbrott i själva guidningen (så kan det gå när guiden är ovan), och till råga på allt började det ösregna. Jag började rota i väskan efter paraplyet, men det var inte där. Som tur var kom en medvandrare fram med sitt paraply för att dela med sig. Så är det bland oss som stadsvandrar, vi får inte sällan ett slags omedelbar sammanhållning. Fint, tycker jag. Vi gick under samma paraply så länge regnet höll i sig.

Mitt i regnet blev det både svårt att lyssna och fotografera, men här har vi kommit fram till Vitabersgparken, regnet har upphört, vi har fått höra de olika teorierna kring områdets namn (det kan ha att göra med den ljusa, vitaktiga bergarten eller att man bredde ut lintyg här för blekning) och har nu hittat Elsa Borgs staty. Hon arbetade med kristen mission och socialt arbete i Vita bergen, som var ett slags kåkstad under slutet av 1800-talet. Det är sådant som är intressant att tänka på när man ser de upprustade trähus som finns kvar i området och förmodligen är bland de mest eftertraktade, och mest idylliska, bostäderna i Stockholm.