Etikettarkiv: Kulturfestivalen

Kulturfestivalfinal 2025 – Operan på Gustav Adolfs torg

Tro det eller ej – jag läste inte ens Kulturfestivalens program i år. Jag ledde mina tre stadsvandringar och såg i Operans nyhetsbrev att de i vanlig ordning skulle stå för festivalens final på Gustav Adolfs torg. Och även förra året, när jag ändå kastade ett öga på programmet, var det bara Operans kavalkad jag tog del av. Då har man i alla fall valt en programpunkt med pålitlig kvalitet.

JF och jag gick. Vi möttes i utrymmet bakom bänkarna – som man väl får slå sig ner på någon gång på morgonkvisten om man vill ha sittplats – och framför den uppbyggda svarta lådan, hög som ett torn, där ljudet sköttes och, skulle det visa sig, ett antal trumpetare stod på en övervåning, redo att klämma i i Triumfmarchen ur Aida. Det var alltså smala, raka fanfartrumpeter, så kallade Aidatrumpeter. Vi hade dem nästan över oss.

Både JF och jag gillar ett gott Earl Grey, vilket jag hade med mig i termos. Ett från NK. Jag kallade det ”Royal Premium Supreme”, eftersom jag hade glömt vad det hette, men nu vet jag – ”NK Earl Grey Majestic”. Vi är också båda svaga för NK Mint, men några sådana hade jag inte, däremot ett paket med sex praliner som jag nu ser hette ”Mint Chocolate Royale” från Hotel Chocolat i Manchester, som jag inte hade provat tidigare. Lite mer godis än de eleganta NK Mint, kanske. Inte alls tokiga.

Jag vet inte om det hade med den väl tilltagna volymen från scenen att göra, men jag uppfattade omgivningen som väldigt tyst. Ingen störande trafik eller annat buller, ingen konkurrerande musik någonstans ifrån, inga gastande förbipasserande och en allmänt andäktig publik. Och stor var den, förstås, i den lite svala men fina sommarkvällen.

Hela programmet:

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91)
Uvertyr till Trollflöjten
Kungliga Hovkapellet

W.A. Mozart
Duett ur Trollflöjten
Solister Vivianne Holmberg och Ola Eliasson
Kungliga Hovkapellet

W.A. Mozart
»Voi che sapete« ur Figaros bröllop Solist Johanna Rudström
Kungliga Hovkapellet

Giuseppe Verdi (1813-1901)
Triumfmarschen ur Aida
Kungliga Operans kör Kungliga Hovkapellet

Britta Byström (1977-)
Ur Jordens hjärta
Kungliga Hovkapellet

Antonín Dvořák (1841-1904)
Uvertyren till Rusalka
Kungliga Hovkapellet

A. Dvořák
Inledning med tre skogsandar ur Rusalka
Solister Vivianne Holmberg, Annie Fredriksson och Maria Sanner
Kungliga Hovkapellet

A. Dvořák
»Sången till månen« ur Rusalka
Solist Lauren Fagan
Kungliga Hovkapellet

Giacomo Puccini (1858-1924)
»Gira la cote« ur Turandot
Kungliga Operans kör
Kungliga Hovkapellet

Pjotr Tjajkovskij (1840-93)
Inledningen till Svansjön
Kungliga Hovkapellet

Giacomo Puccini
»Vogliateme bene – Vieni, vieni«, duett ur Madama Butterfly
Solister Oksana Nozatova och Milen Bozhkow
Kungliga Hovkapellet

En lejonflock längs Götgatan

Sverige befinner sig nu högre på terrorhotsskalan och svenska folket ska vara vaksamt och leva som vanligt. De senaste dagarnas terrorhotsdebatt har inte minst handlat om omöjligheten i att samtidigt informera, instruera och lugna svenskarna och i slutänden är det förstås många som blivit skrämda av det rådande läget – ofrånkomligt nog, terrorhot är skrämmande. När jag passerade lejonparaden på Medborgarplatsen i eftermiddag blev jag påmind om att åtgärder satts in för att försvåra illdåd i stan, men jag kunde inte låta bli att le – charmas, rentav – vid åsynen av våra manprydda, behärskat blundande beskyddare. Jag vill inte på något sätt förminska allvaret, men raden av vilande lejon på det soliga torget beskrev dagens stämning så mycket bättre än löpsedlarna.

Så här var det i Stockholm i dag:

Kulturfestivalen var inne på sin fjärde dag, med musik och akrobater, foodtrucks och stadsvandringar i hela city.

På Söder ekade Nytorgsfesten över flera SoFo-kvarter.

Avspärrningar och uppställda mikrofoner visade var Midnattsloppet och dess underhållare snart skulle befinna sig.

Parkteatern pågick med god uppslutning i det vackra vädret.

Stockholms fotomaraton hade också ett jippo på stan.

Och natten är ännu ung – här på Kungsholmen pågår Stockholm Filmfestivals sommarbio. Just nu visas Top Gun i Rålis.

Men av säkerhetsskäl blir det inte något folkfestligt firande för de svenska fotbollsdamerna när de kommer hem från Brisbane, där de tog VM-brons i förmiddags. Det beslutet var fattat sedan tidigare, medan det ännu inte var känt om det skulle bli pallplats. JH hörde av sig vid tiorycket och talade om att den avgörande matchen pågick, och jag slog faktiskt på TV:n, men inte förrän jag hade fått nyhetsnotiser om att Sverige var i ledning. Efter segern lyssnade jag till och med på lite eftersnack.

Kanske bidrog fotbollsbronset en smula till den allmänna yran i Stockholm i dag. Jag vet inte. Alla hade väl sina egna skäl att vara utomhus och på gott humör denna augustilördag, på något av alla evenemang eller på någon uteservering eller bara på väg från punkt A till punkt B. Sommarglatt var det, i alla fall, och fredligt. Om något hotfullt är, eller har varit, i görningen har det inte märkts.

MMCDLVII Etiopiskt sound vid Gustav Adolfs torg

Mina öron lite felinställda för den etiopiska stilen med ett fullt band som visserligen går loss på välbekanta instrument och har ett svängvänligt beat, men aldrig riktigt verkar byta ackord, och en sångerska, som sjunger förträffligt, men håller sig till en enda ton med vissa utsvävningar och variationer hela låten ut. Så den stora behållningen av att lyssna på Etiopiens souldrottning Aster Aweke på Kulturfestivalens scen på Gustav Adolfs torg var att se och höra de delar av publiken som jublade, tjoade och sjöng med i låtar som uppenbarligen är stora hits, men helt främmande för mig.

MMCDLV Kulturfestivalvandring 1 2016: Spioner, C-byrån och en svensk tiger

Min första festivalvandring för i år blev ”Spioner, C-byrån och en svensk tiger”. Den började vid Östermalmsgatans korsning med Skeppargatan, fortsatte via Karlaplan, slutade på Blasieholmen och passerade flera adresser med anknytning till den spionverksamhet som pågick i vart och vartannat hörn i Stockholm under andra världskriget, särskilt på Östermalm. Vi kikade bland annat upp mot fönstren på tredje våningen på Sibyllegatan 49, där den svenska hemliga underrättelseorganisationen C-byrån låg, och om någon undrar var man under den här tiden kunde träffa på andra nationaliteters spioner så fanns den ryska underrättelsetjänsten på Villagatan 87, den tyska på Nybrogatan 27, den amerikanska på Strandvägen 7A och den brittiska på Strandvägen 82. Nära och bra hade de till varandra.

Regnet strilade stundtals under promenaden. Bra för stämningen.

MMCDLIV Festivalbiblioteket öppnat – bokstavligen

Vad döljer sig i containern?

Ett festivalbibliotek! Uppe på Hötorgsterrassen.

I dag, Kulturfestivalens invigningsdag, skulle visst enligt väderprognosen vara den finaste, och då tampades vi ändå med stormvindar och en mycket tveksam sol. Det var Laila (Festivalbiblioteksveteran), jag (som i alla fall bemannat vissa dagar ett antal år) och Erika (som praktiserar på Stockholms stadsbiblioteks marknadsavdelning). På bilden i motsatt ordning. Om du inte varit på Hötorgsterrassen – kom upp en sväng! Biblioteket är öppet 11-17 under festivaldagarna (16-20 augusti), det finns några matställen och en scen för program med miljötema. Och spännande utsikt över citybebyggelsen.

MMLIV Festivalvandring: Medborgarnas palats på Söder

Festivalvandring nummer tre, om Medborgarhuset, var egentligen mer visning än vandring (vilket kan sägas om fler ”vandringar” i festivalprogrammet, men det är okej, visningar är också bra). För mig blev det ett bra exempel på att man kan besöka en plats massor av gånger och plötsligt inse att det finns mer att se om man faktiskt stannar upp och studerar den. Nu ser ju min arkitektoniska smak ut på det sättet att byggnaden Medborgarhuset är okej som inhysare av den simhall med gym som jag brukar gå till, och biblioteket där jag ibland har ärenden i tjänsten och privat, men det är inte ett hus jag uppskattar rent estetiskt, även om jag får de arkitektoniska idéerna, detaljerna och dekorationerna utpekade och förklarade.

Men det gjorde definitivt inte visningen ointressant. Jag har varit inne i ett trapphus på baksidan, som hänger ihop med en personalentré, men i det offentliga trapphuset hade jag faktiskt aldrig gått. Därifrån kunde man passa på att få ett fågelperspektiv på den brokiga Medborgarplatsen där nedanför.

Utsikten åt andra hållet, mot Folkungagatan, ser jag både från lokalen med simhallens bassänger och från salen där pilatesen äger rum på lördagar, men från trapphuset är synvinkeln helt annorlunda.

Från studieförbundet Sensus korridor tittade vi in i en rad ”historiska rum”, som används som kontor och kurslokaler. De representerar olika stilar och epoker och består åtminstone delvis av autentisk inredning från rivna hus.

Här i barockrummet, till exempel, fanns takbjälkar från Skeppsbron och en dörr från Polhemsgatan. Nog för att rummen ska vara funktionella, men det var inte bara jag i gruppen som reagerade på de i sammanhanget gräsliga lysrören, som både hade kunnat vara av mer diskret modell och snitsigare monterade.

Höjdpunkten var de två musikanterna som stod på det översta våningsplanet vi tog oss till i trapphuset. Vi skulle få ett smakprov på verksamheten i Medborgarhusets lokaler i form av Yksi Kaksi Orchestra, som framförde två bitar på finska, varav en var en tolkning av Sealed With a Kiss.

MMLIII Stärkande paus

  

Tog en nudellunch från Skrapan på en barkbänk under träden på Katarina Bangata mellan två festivalvandringar i går. På väg därifrån passerade jag vår guide på turen ”Hemlös på Söder”. Han satt också på en parkbänk. Drack öl. Laddade kanske för en vandring precis som jag.

MMLII Festivalvandring: Trapporna på västra Södermalm

Nu blir det mycket bilder, men det kan inte hjälpas, årets Kulturfestivalvandring nummer två, ”Trapporna på västra Södermalm” med författaren Lena Kallenberg, var riktigt naturskön.

Vi upptäcker den lilla täppan som sedan förra året är skyltad med namnet Olle Adolphsons park.

Gruppen fortsätter på rad längs Monteliusvägen.

Här tar den slut och vi går uppför den enda trappa som ingår i vandringen, trots rubriken.

Hamnar så småningom på Skinnarviksberget, det typiska picknick- och utsiktsstället där jag aldrig är.

Och till slut – Yttersta Tvärgränd.

Här är bebyggelsen från 17- och 1800-talen, förutom några nybyggda hus (som det gula bakom trädet på höger sida) som utformats så att de smälter in i miljön. Så ska en gammal gata hanteras.